Konsten att acceptera saker som de är…

Det här med att vara människa. Ibland vill jag säga upp mig och bli hund. En sån där glad hund, bekymmersfri med ständigt viftande svans.

Eller åtminstone… bli en enkel person som tycker att allt är bra. Sen tänker jag. Finns de? Troligen inte… Hittills har jag i alla fall inte träffat någon som, bakom instagrams filter, har allt superklart för sig och aldrig krisar.

Just nu har jag saker i mitt liv som gör jätteont och gör mig rädd. Men jag har också saker som gör mig glad.

Det är så lätt att det blir en konflikt där. Att det liksom inte får finnas plats för båda. Som att en liten illaluktande smurf sitter på axeln och bankar i min tinning ”Hallåååå!!! Du får inte slappna av nu, möt dina issues för fan”, eller ”Soooofta din mupp, var inte så dramatisk hela tiden” eller så försöker hen med nådastöten ”Här går du och tror att du ska kunna vara en bra mamma eller yogalärare när du skiftar från glädje till skräck lika fort som en brinnande berg och dal bana”. Fult språk har hen, smurfen. Och trälig ton.

Den enda gången hen tystnar är när jag slutar försöka tysta ner. När jag accepterar saker som de är och känner på allt som känns istället för att kryssa, ducka och undvika så smälter knuten i magen bort som isglass i sommarsol.
En stunds vila. Och i vilan, finns ny energi att se klart och lösningar. Cirkeln sluten…?!
(Så ni som kommer på mina klasser, nästa gång jag säger saker i stil med ”känn på känslorna, möt, se, tillåt”… så är det isglasskänslan jag försöker dela med mig av, för den är underbar. U N D E R B A R! Om än ibland lite väl kort…;).

Jag läste min dagbok häromdagen. Jag skriver där att jag längtar efter att känna mig fullkomlig. Och resonerar sedan vidare om vad fullkomlighet är (på ett osammanhängande sätt som hör dagböcker till).

Tänker, kanske är det precis det här som är receptet… Att tillåta allt, istället för att försöka välja ut bara det uppenbart goda. Livets kaksamling innehåller även sorter med bittermandel i så att säga. (Mycket liknelser med sötsaker idag. Jag åt en tunn lunch, det är nog därför…)

Det var det. Dagens ledord blev acceptans.
Tack alla ni som påminner mig, ni som ger mig isglass. Ni vet vilka ni är. Ni är viktiga. Tack!

Kram

Foto: Kitty Lingmerth

 

 

 

 

Träna inte för att du måste. Träna för att du vill.

Jag gjorde ett inlägg på instagram för några dagar sedan som jag även vill lyfta lite här också. Det handlar om vilken inställning och syn jag har till min träning och framförallt vad som driver mig framåt. Jag fick överlag väldigt bra respons på inlägget, men även en del mail om att det faktiskt inte är så lätt att bara ”träna för att det är kul tex”. Det förstår jag till 100%. Det finns såklart tusen olika anledningar till varför vi väljer att träna. Vi är alla olika och vi blir motiverade av olika saker. Det jag alltid försöker lyfta fram är dock det långsiktiga tankesättet, samt det hållbara och det sunda förhållandet till kost, träning och sin egen kropp.

Min text från instagram:
”Träna för att bli snyggare och smalare? För att få fastare rumpa, rutor på magen och mindre underhudsfett. För att komma i ett par tighta gamla jeans och för att se siffran på vågen gå nedåt. För att kunna gå i bikini utan att skämmas. För att passa in i den perfekta ”mallen”. För att du äntligen ska kunna älska dig själv och din kropp den dagen du är helt nöjd. (Eller den dagen samhället anser att du borde vara helt nöjd). Träna för att kunna unna dig två godisbitar varje lördag, som du sen får dåligt samvete över. Å träna för att du känner dig tvingad. För att du måste.

ELLER; Träna för att bli gladare, piggare och friskare. För att bli starkare, snabbare och bättre. För att överträffa dig själv och för att nå dina utsatta mål. Träna för att du älskar din kropp oavsett storlek på rumpa, midjan eller siffra på vågen. Träna för att kunna njuta ännu mer av all fantastisk mat, som du ger kroppen och sinnet som en belöning för att orka prestera. Träna för att det är kul, utmanade och för att det gör din vardag ännu bättre. Träna för att du mår riktigt jävla bra av det. Å träna för att du vill, kan och orkar. Det är bara du själv som bestämmer. Jag vet vad jag väljer nu. Alla dagar i veckan.”

Det klart att det inte alltid bara går att välja att du helt plötsligt ska lägga all fokus på det sistnämnda. Det är inte heller det jag menar. Jag förstår även att det kan vara svårare att hitta motivation i just det, alltså att hitta motivation i att träna för glädje, välmående och prestation. Att se hur siffran på vågen går nedåt eller att du bli mer tillfreds med det du ser i spegeln är säkert en stor motivation för många. Jag tror dock att den är väldigt kortvarig. För hur vet du när du är helt nöjd? Å kommer du bli extra lycklig när du sedan når ditt viktmål? Vad händer sen? Ska du sluta träna då? Det är just DET som blir det stora ”problemet” för många. Vad händer när det inte finns något konkret att gå på längre? Jag tror även att jakten efter enbart estetiska resultat skapar en extrem stress och press.

Jag har själv varit där en gång i tiden, så jag vet exakt hur det påverkar både kropp och sinne. Varje dag. Det var dock först när jag slutade stressa över min kropp, började leva hälsosamt och la bort alla dåliga tankar på hur jag ”borde se ut”, som jag började hitta glädjen i att träna igen. Helt plötsligt så hittade jag en annan motivation i att faktiskt röra på mig, en känsla som faktiskt slog alla ”fel” som jag tidigare såg i spegeln. Det var 4 år sedan och jag är fortfarande lika hooked. Det är jag väldigt tacksam för idag. Jag pratar alltså om känslan av att träna för att jag mår så sjukt jäkla bra av det, på så många sätt.

Ett bra tips är att börja fundera lite på varför du faktiskt tränar idag? Får det dig att må bra? Gör du det för din egen skull?Om inte, vad skulle du kunna förändra i ditt eget tankemöster för att ändra på det?

För att sammanfatta så vill jag egentligen bara belysa vikten av att hitta en drivkraft som sträcker sig längre än att komma i ett bar gamla ”smal-jeans”.För träning ska vara något som berikar livet och gör oss bättre, starkare och friskare. Det ska vara ett val du själv gör och aldrig någonsin vara ett tvång. Rörelse i kombination med ett sunt och bra tankesätt kring kost och återhämtning kommer du väldigt långt med. Å det är definitivt en drivkraft som kommer hålla livet ut. Det tror iallfall jag.

 

 

 

 

Smidig stark och snabb

Min son har gått på parkour i ett par år nu och jag måste säga att jag älskar den träningsformen. Han får använda kroppen på ett naturligt sätt och blir stark och smidig. Svinbra!

Övningen här ovan heter Monkey. Den törs jag inte, trots mina långa armar, göra. Jag har provat en gång och höll på att göra en klockren faceplant med nosen först rakt ner i backen. Men trägen vinner. Han ska få vara min Monkey-coach och lära mig hur man gör. Nu får vi se om han vill fortsätta nästa termin eller om det blir något annat.

För mig går träningen lite upp och ner just nu. Jag blev sjuk en sväng förra helgen och har tagit det lugnt i början på veckan, men idag kunde jag trycka på som vanligt igen, det var kul. Nya tag i morgon och nästa vecka!

Från glitter och glamour till Bosön

Igår var jag på min första (och kanske enda) Michael Bindefeldt-tillställning i form av galapremiären för Solsidan. Dagen till ära så hade jag fixat både hår och make. Det är kul att för en gång skull få känna sig lite fin.



Det var fördrink på Urban Deli Sveavägen tillsammans med Jarowskij-gänget (som står bakom produktionen). Vid 19-tiden var det film-dags och skådespelarna kom in och presenterade sig innan den drog igång. Jag gillade den jättemycket. Kanske var det hela upplevelsen med röda mattan, smoking-tema, champagne, goodiebag, glitter och glamour som gjorde sitt till, men jag är ju heller ingen djup människa när det kommer till film. En film får gärna vara lättsam, glad, igenkännande, ej science fiction och inte för lång – vilket filmen hade alla parametrar av.

När filmen var över var jag i valet och kvalet om jag skulle åka till efterfesten på Grand Hotel Saltsjöbaden. Det var nära att jag satte mig i en taxi hem p.g.a. att jag inte kunde släppa tanken på att ”det är ju en dag imorgon också”. Men i sista stund kom istället tanken ”men för tusan Charlotte –
var inte alltid så jä*la tråkig” och 2 min senare satt jag på bussen ut mot Solsidan med en cava i handen. Och det ångrade jag verkligen inte. Det blev en fantastisk kväll även om jag bara stannade i ett par timmar. Kändisar var det säkerligen gott om men jag är så fruktansvärt dålig på att känna igen folk (dålig egenskap) så jag reflekterade inte över det. Det blev med andra ord inga coola selfie-bilder förutom med den coolaste av dem alla – min vän Helena som jag har så mycket att tacka för.


Idag har det varit full fart från 06.45. Lämning på skolan – Jobb hemifrån 1 timme – Löpteknikanalys på Salming RunLAB (berättar mer om det en annan gång) – Företagsträning – Lunch – Mera jobb – och sen BOSÖN! Bosön = Banpass. Jag har verkligen saknat det. Banpass alltså. Trots att jag såg fram emot det så blev jag lite kall om fötterna i bilen på väg dit. Det är ju alltid lite ångestfyllt att köra slut på sig. Och är det något jag vet så är det att det alltid blir tufft när man springer banpass. Framförallt när det är korta intervaller som idag. På schemat hade jag ett ”gammalt” pass från 2012: 4x5x200 m med 45 sek vila och 5 min serievila. Jag hade inga tidsmål på intervallerna och hade heller inte kollat upp vad jag sprang på 2012. Det kändes skönast att inte veta utan bara springa på känsla med målet att bli trött.

Jag värmde upp i 15 min löpning följt av dynamiska rörlighetsövningar, löpskolning och stegringslopp. Klockan hade inte hunnit bli så mycket, bara typ 16.30 vilket var anledningen till att det var väldigt lugnt och skönt i hallen. Jag var i princip ensam på löparbanan när jag drog igång intervallerna. Från innerplanen var jag ivrigt påhejad av mina två trogna supporters Pär och Ebbe <3.


Den första serien gick lite snabbare än jag hade trott (jag trodde på tider runt 35 sek). Det var dock sjukt jobbigt. Det kanske inte låter så jobbigt med 5×200 m men det är så IN I tufft. Testa säger jag bara! Efter 5×200 m var det 5 min serievila. Det är lång tid men ändå kände jag mig inte helt återhämtad när det var dags att dra igång med nästa serie.


Serie 3 och 4 var givetvis ännu jobbigare men jag lyckade ändå hålla tiderna riktigt bra. Det är så konstigt det där hur allt kan kännas helt hopplöst efter ett fåtal intervaller men ändå så lyckas man ta sig igenom hela passet.



Den här vintern ska jag fortsätta att köra så kallade snabbhetsuthållighetspass med syfte att bli snabbare! Det kommer därmed bli fler 200ingar inom snar framtid och min förhoppning är att jag om någon månad kommer sopa banan med tiderna från dagens pass 🙂

Två bra löpbandsintervallpass!

Förra veckan sprang jag två bra intervallpass på löpband! Givetvis funkar passen precis lika bra utomhus, men jag gillar mer att springa inomhus så här års så jag föredrar bandet. Så här såg de ut:

  1. 3x5x90 sek med 45 sek vila och 60 sek serievila.
    Flacka intervaller 0-1 % lutning.
    Tempo: 0-30 sek snabbare än PB på 10 km.
  2. 4×2 min med vila 45 sek | 3×60 sek med 30 sek vila | 3×30 sek med 30 sek vila | 6×30 sek backe med 30 sek vila.
    Flacka intervaller 0-1 % lutning. Backe 4-5 % lutning.
    Tempo: 0-30 sek snabbare än PB på 10 km.

KÖR HÅRT!!!

 

Etiketter

Etiketter, dessa sätts ofta på mig, av mig själv men även av andra. Spretigt men ändå så självklart för mig, en tydlig samexistens mellan båda.

Min person liksom mitt varumärke i livet som sociala medier har viljan att inspirera. Jag arbetar med och verkar för både tuff träning, vardagsmotion och acceptans för att livet är fullt av utmaningar som förstärker känslan av lycka och välmående när allt faller på plats. Helhet i vardag som karriär, en hälsosam och stark livsstil med träning som komponent, inte som det enda viktiga.

Ätit mig igenom helgen

Den här helgen har verkligen gått i matens och vilans tecken. Så skönt och extremt välbehövligt för mig. Det började redan i fredags, då jag tog ledigt halva dagen och mötte upp min syster på en lunchdejt på stan. Vi testade varsin laxbowl på sushi yama och shit va gott det var!! Efter det åkte jag direkt ut till mina föräldrar för att stanna där till söndag. Jag skulle egentligen jobbat på lördagen, men Jonathan var snäll och tog mitt pass, så jag kunde passa på att ladda med ny energi. Jag vilade helt från träningen på fredagen och hann sova ikapp några timmar när jag kom ut till mamma och pappa.

Till middag på fredagen, så hade mamma köpt en massa ”plockmat” till mig pappa och henne. Ingen av oss var så pigg på att laga någon speciellt rätt så det fick bli en mix av lite allt möjligt. Bla lax, löjrom, mozzarella, oliver. MUMS!

Det må se ut som att det är ganska lätt och lite mat, men herregud så mätta vi blev. Efter middagen så slötittade vi lite lite på idol och däckade i varsin soffa 😉

På lördag morgon så hade mamma bokat in sig på ett gruppträningspass på SATS, så jag hängde på henne till gymmet för att köra lite lätt styrka och rörlighet på egen hand. Det blev ca 45 minuter med några lättare set knäböj, samt väldigt mycket dynamisk rörlighet för höft, säte och vader.  Efter passet så passade vi på att basta och sedan köpte vi  med oss lite thaimat till lunch. Jag åt kyckling, grönsaker och vitt ris.

Några timmar senare var det dags att äta igen och då var det fetaostfyllda biffar, med klyftpotatis och tzatsiki på menyn. Herregud vad bortskämd (och gödd) jag blir med mat när jag är hos mina föräldrar. Jag är SÅ glad att jag blivit uppfostrad med att ha ett öppet sinne kring mat och nya smaker. Mamma och pappa har alltid varit noga med att laga bra mat från grunden, med väldigt bra råvaror och ekologiskt i så stor utsträckning som möjligt. Det är nog en stor påverkan till att jag har en sådan sund inställning till matlagning och kost idag.

Idag, söndag var det alltså dags att jobba igen. Det var kul att vara tillbaka på jobbet och träffa alla härliga medlemmar och det kändes bra att jag hade fått en ledig dag dag till att fylla på med energi. En extra grym överraskning den här morgonen var att jag sprang in i Madde vid tunnelbanan 07.30 imorse. Av en ren slump! Vi dansade till Justin Timberlake ”Can´t stop this feeling” innan vi båda åkte vidare till våra respektive jobb. Den energin kunde jag leva på hela dagen kan jag säga!!

När jag jobbat färdigt för dagen så köpte jag en kycklingsallad, med råris, pickad lök, kycklingbacon, röbetshummus mm. Sjukt gott och en perfekt avslutning på den här ”mathelgen”.

Hoppas att ni har ätit och njutit av den här helgen till fullo ni med!! KRAM

#sweaty30 med #bara30

December är här, årets stressigaste tid. Håller du med?

Vi vet att vi inte kan ta bort all stress, inte nu eller någonsin. Att leva innebär stress. Så tricket är att göra oss mer stresståliga. Och det genom fysisk aktivitet. Vi fortsätter vara aktiva även under årets stressigaste tid.

#bara30 är hashtagen jag använder under storhelger, semestrar med syfte att inspirera till fortsatt rörelse. Korta träningspass med kroppen eller enkla redskap (kettlebell) som går att göra hemma. 30 min och en avdammad kettlebell eller sten/mjölkpaket/baginbox (finns de kvar?)

”Träningen lär kroppen att inte reagera så starkt på stress i vardagen” Citat från boken Hjärnstark av Anders Hansen. I boken presenteras fler studier som backar upp rönen. I en undersökning fick över 3 000 finländare svara på frågor om hur de levde. När resultaten summerades visade det sig att de som tränade minst två gånger i veckan hade mindre problem med stress och ångest. De som tränade var dessutom mindre arga och hade till och med en mindre cynisk livssyn. De som rörde sig mest under en dag visade sig vara mer immuna mot stress. En del var helt immuna och hade inget kortisolpådrag alls. För att tillgodogöra sig träningens stresseffekt behöver man få upp pulsen tre gånger i veckan, en halvtimme per gång. Det tar veckor eller månader för att stressbromsarna ska stärkas. Men varje steg räknas och även snabba powerwalks har visat sig ge effekt.
Man bromsar alltså hjärnans åldrande.

Sensationellt eller hur? Tänk att 30 minuter pulsträning tre gånger i veckan med regelbundenhet kan ge så mycket!

#sweaty30 med #bara30 december ut får bli fortsättningen eller starten på denna hjärnresa. Med kombination av lugnare #urbanmobilitet. Jag gör min på instagram, @bettywassenius. Hoppas du joinar!

I en tid där stressen bara ökar kan vi inte längre blunda. Alla måste börja använda kroppen till det den är ämnad – RÖRELSE!

Bort med allt lullull!

Dagens filosofiska fråga: Varför envisas vi med att lullulla till allt?

Det började med att jag såg mönstret i min egen bransch, att det så ofta lullullas till saker när det ska pratas kost och hälsa. Det hittas på rena osanningar som irriterar mig sjuuuukt mycket. Sen när jag tänkt vidare så inser jag att vi gör ju det överallt i alla möjliga områden! Och jag är HELT övertygad om att det är lullullet som ställer till det, som gör att vi tjafsar, bråkar, inte hittar rätt, i många fall helt missar målet etc. etc. – vi missar helt enkelt essensen. Ser inte skogen för alla träden – ja, du fattar…

Vi kan börja med religioner. Det handlar väl egentligen om att vi ska behandla varandra väl, om kärlek, respekt etc. Jag tror att det har tillkommit som en sorts skötselregler – typ ”om vi får folk att bete sig såhär så kommer det att funka bättre…” sen lindas det in i morötter/hot i form av.. ”sköter du dig så hamnar du i himlen”, återföds som en bättre varelse etc. etc . Och sen har det adderats en massa lullull i form av en massa konstiga regler (vad man får äta och inte, vem man får älska och inte, vad man ska ha på sig och inte etc. etc.) och historier, ritualer, hat etc. som skapar problem – som gör att vi kan bråka och till och med kriga om vem som har rätt och fel etc. OCH missar målet totalt!

Att vara snälla och bete sig respektfullt mot varandra handlar inte om att komma till en himmel, att födas på nytt som en bättre varelse eller nåt sånt utan så enkelt som att det är det man själv mår bra av, andra mår bra av och kommer leda till en våg av ”må bra”. Vi kommer helt enkelt funka bättre i grupp om vi gör så, oavsett vad vi äter, har på oss eller vilka texter vi rabblar för oss själva.

 

Sen har vi det här med att landa och stanna upp ibland, stänga av och bara vara. Det är väldigt skönt och verkar också vara bra för vår hjärna (mindfullness etc). Men det behöver inte vara på något dyrt ”silent retreat” på andra sidan jordklotet där man druckit nåt avkok till frukost… du kan va det nu. Gratis. Direkt, i vilken position du vill.. i vilken miljö du vill, i vilka kläder du vill. Jag är helt övertygad om att det som händer i hjärnan inte bryr sig det minsta om var du är, hur mkt du har betalt för det, vilken position du sitter i, vilka kläder du har på dig, vilka smycken som hänger runt halsen etc. utan essensen är ATT du gör – eller i det här fallet inte gör :).

 

Vi fortsätter…

Att röra på sig, gärna på olika sätt och varierar detta är bra för oss. Vad vi kallar träningsformen, vilken exakt vinkel det ska vara på armen, höften, foten etc, tempot, antal repetitioner, sträckor, vikter och återigen, vilka kläder man har på sig, var man är etc. har inget med saken att göra. Det är lulllull – lullull som vi kan börja tjafsa om, lullull som kan göra att folk inte gör, som skämmer bort folk, gör folk obekävma etc. och .. vi missar återigen målet!

(visst – om jag ska utföra en viss idrott, där målet inte bara är hälsa och välmående utan att just bli bra på just den specifika saken så är naturligtvis flera av ovanstående faktorer relevanta men jag syftar här till att vi behöver det för hälsan).

 

Och sen min egen fantastiska bransch.. (läs med lätt ironisk ton..)

Att äta bra näringsrik mat i lagom mängd är bra för oss. punkt! Sen lullullas det till med olika beteckningar på dieter, hittepåsaker som att näringen kommer längre in i cellen om man mixat grönsakerna till en grön drink (what?!?!). Att citronvatten skulle rensa ut kroppen, om gift hit, och måsten dit etc. etc. – Saker som gör att folk kan lägga en massa energi på att ifrågasätta, tjafsa om huruvida en sak är rätt eller fel, stå handfallna och fundera på vem man ska tro på istället för att lägga energin på att se till att göra!!! Och Vi missar målet!

 

Ser ni mönstret? Är det inte dags att vi slutar lullull till allt? eller åtminstone slutar få det att handla om lullullet och hitta tillbaka till essensen.
Det kan (tyvärr) vara svårt att få bort det på samhällsnivå men kanske kan du fundera på hur du själv gör. Kan det vara lullull som sätter käppar i hjulet för dig i något område? Som irriterar dig? Som stoppar dig? Som gör det onödigt komplicerat? Som gör att du missar det där viktiga? Fundera! Jag höll på att missa mindfullness och meditation eller vad man vill kalla det… på grund av lullull – men har läst på om essensen – och älskar det. Sitter dock aldrig någonsin i lotusställning med en buddafigur och tända ljus framför mig.

 

Avlutningsvis: Lullull kan vara okej, vill jag dock tillägga. Kanske är det lullullet som gör att du gör något. Lullullet är det som gör det mer spännande, det som fångar, det utmålade. Men poängen här är att vi måste komma ihåg essensen. Lullull får aldrig komma utan förankring i essensen. Ex. det är att röra på sig som är poängen. Kommer du att röra på dig mer om du har snygga träningskläder – botanisera kring snygga träningskläder! Kommer du att äta mer näringsrika grönsaker om du mixar dem i olika sorters hardcore drinkar eller hålla dig från klassiska skräpmatsfällor om du håller en strikt diet i handen – kör!!! Men kom ihåg att det är lulllull. Det är inte dieten, träningskläderna, resan, namnet etc som är grejen – det är att göra som är grejen! Viktigast är väl egentligen att vi som är ”experter” och inspiratörer har koll på essensen. Det är kanske där jag saknar det mest!

 

Starkare och snabbare med plyometrisk träning!

I vinter ska jag passa på att träna häckgång, göra plyometriska övningar och springa med släde – sådant som jag vanligtvis inte gör. Varför? Därför att:

  • Häckgång är riktigt bra träning för rörligheten (inte minst i höfterna) samt att det förbättrar koordinationen och gör oss starkare.
  • Plyometriska övningar är övningar som bygger explosiv kraft och tvingar musklerna att sträckas ut och dras ihop i hög fart – precis som i löpning.
  • Slädlöpning gör oss mer explosiva och snabbare.

I mitt plyometriska träningsprogram som jag ska köra en gång/vecka under de kommande 6 veckorna finns tre häckövningar, fyra olika hoppövningar, benböj med skivstång, upphopp, slädlöpning och sprintlöpning. Efter ca 6 veckor kommer programmet att uppdateras med nya övningar.

Jag och min PT-kund Johan Heverius körde igenom hela programmet tillsammans med coach Rubin tidigare i veckan och jag hade ordentligt med träningsvärk i två dagar efter det. Jag lovar att ta med er (genom min vlogg) på det passet så snart jag har fått lite rutin på övningarna 🙂

Mot ett starkare och snabbare 2018!!!