Okategoriserade

Har du tunnelseende på protein?

Ett problem i proteinhysterin och alla de produkter som finns är just att man får tunnelseende på proteinet. Vi verkar ha en tendens att alltid ha tunnelseende på någon beståndsdel i maten men vad/vilken varierar: kalorier, mycket fett/lite fett, tillsatser, eko, protein etc. och så missar vi helheten.

I inslaget på SVT får jag frågan om ägg vs. en proteinbar: proteinbaren har 22 g protein och ägget 13 g/100g – är inte baren bättre då? Jo, är jag BARA ute efter just proteinet så får jag ju såklart mer protein från baren men ofta (beror naturligtvis på vilken produkt) får jag å andra sidan i stort sett bara protein och inget annat. Ägget däremot bidrar ju även med viktiga vitaminer, inte minst det populära D-vitaminet, mineraler och bra fetter. SÅ, i varje tugga får jag ju mer nyttigheter i mig via ägget.
Okej, men om någon då kanske tänker – ”ja, ja… men det skiter jag i, jag är bara intresserad av att bygga muskler så jag skiter i näringen” – ja, men då har man återigen tunnelseende. Denna gång på hur kroppen funkar och olika funktioner. Allt hänger ju ihop. Muskelproteinsyntes (dvs att bygga muskler) är ju inte bara beroende av protein. Jämför med en bil. Det kvittar ju om du har värsta bästa motorn – saknar bilen hjul så kommer den fortfarande inte rulla en meter. Vi behöver allt!

Det är som sagt omöjligt att dra alla dessa protein-produkter över en kam. De innehåller olika saker.. men det finns definitivt produkter som exemplet ovan som bara bidrar med protein och inget annat. De skulle kunna kallas ”tomma kalorier” fast på protein, de bidrar med protein men inget annat.

Här är innehållsförteckningen på en populär bar:

INGREDIENSER: mjölkprotein, mjölkchoklad (24%), (sötningsmedel: maltitoler, kakaosmör, helmjölkspulver, kakaomassa, emulgeringsmedel: sojalecitiner, aromer), fuktighetsbevarande medel: glycerol, isomalto-oligosackarider, kollagenpeptider, vatten, sojakrisp (sojaproteinisolat, tapiokastärkelse) palmfett, aromer, sötningsmedel: sukralos, acesulfam K.

Den kommer ju i stort sett bara bidra med protein. Är den alltid fel för det? Nä, det behöver det inte vara men eftersom du behöver andra näringsämnen oxå så är ju frågan när ska du få i dig dem? Många tycker dessa bars, drycker, puddingar eller rena proteinpulver är smidiga eftersom de är bra ”när man inte hinner annat” … men då är vi ju där igen: du har ju bara löst ett av alla ca 22 näringsämnen du behöver få i dig. När/hur ska du få i dig de andra? Är det inte smartare att välja ägget, fisken, grönsakerna, nötterna, fröna, baljväxterna, spannmålet etc. så att du får allt i ett? Är det inte det verkligt smidiga?

Vad som också ofta missas i proteinhysterin är just att det inte bara är de klassiska proteinrika produkterna som bidrar med protein utan att just allt från broccoli och havregryn till nötter och pasta faktiskt också innehåller protein. Se exemplet i förra inlägget.

Jag ifrågasätter ofta tillskott eller dessa produkter och då drar folk ofta slutsatsen att jag är emot dem. Jag skulle inte säga att jag är emot tillskott eller dessa produkter – istället handlar det om att jag är för mat!

Media protein

Proteinhysteri – hur mycket protein behöver man?

I går blev jag intervjuad av SVT nyheter (för rapport och web) kring proteinhysterin, om vi behöver extra protein och alla de proteinrika produkter som marknaden svämmar över av just nu. Eftersom man aldrig vet hur resultatet blir när det klipps ihop tänkte jag passa på att fördjupa resonemanget här.

Hur mycket protein behöver man?
Ja, du… som vanligt är svaret det beror på. Vem är ”man”? vad menar man med ”behöver”? – för att inte dö? för att täcka grundläggande behov? eller för att optimera någon speciell mekanism i kroppen?

NNR – nordiska näringsrekommendationer som är rekommendationer till vanliga, friska, individer säger 0,8g/kg kroppsvikt eller 10-20 E% (enerigprocent, det vill säga % av kalorierna). Det är alltså det som vi behöver för att upprätthålla hälsa generellt sett. Personer med särskilda behov, ex. idrottare och sjuka, har, eller kan ha, andra rekommendationer. När det kommer just till protein så är rekommendationen för idrottare 1,2-1,8g/kg (SOK – Svenska olympiska kommiten). I vissa studier kan man se belägg för rekommendationer upp till 2 g/kg kroppsvikt. Spannet (1,2-1,8) handlar dels om vilken typ av idrott det handlar om där uthållighetsidrottare har ett lägre behov och styrkeidrottare högre, dels om vilken period i träningen man är i.

Även äldre har ett man sett har nytt av lite mer protein, 1,2 – 1,4 g/kg kroppsvikt har visat sig kunna motverka den muskelnedbrytning (sarkopeni) som sker när vi blir äldre. Minskad muskelmassa är i sin tur förknippad med ökad förekost av sjukdomar så som typ 2 diabetes och hjärtkärlsjukdom. Genom att bara höja proteininteaget så har man alltså kunnat bibehålla muskelstyrka och för hälsan viktig muskelmassa.

Ytterligare områden där det visat sig vara smart att äta lite mer protein är vid viktnedgång. Dels är protein det näringsämne som mättar allra bäst – och eftersom viktminskning handlar om att få i sig färre kalorier så är ökad mättnad en väldigt smart strategi, dels att ett högre proteinintag vid kalorirestriktion (som alltså krävs vid viktminskning) har visat sig minska nedbrytningen av muskelmassa och därmed upprätthålla BMR (den basala ämnesomsättning) vid viktnedgång.

SÅ, okej, det kan alltså vara befogat att äta mer protein. Vi hör ju ofta just det. ”du behöver mer protein när du tränar”. Men vad är ”mer”? Mer syftar här, precis som vi sett ovan, till mer än de grundläggande rekommendationerna. MEN, viktigt att påpeka –  det är ju inte givet är mer än du äter idag. Att få i sig stora mängder protein är inte svårt alls.
Jag var med i Efter Tio hos Malou på tv4 för en tid sedan och pratade om detta område oxå. Då delade vi upp proteinbehovet i 3 grupper: 0,8 g/kg, 1,2-1,4 g/kg och 1,8-2g/kg. Jag hade näringsberäknat en heldag för en person som väger 70 kg och förändrade upplägget med små justeringar för att kunna visa vad det är i mat. Kalromängden förändrades ju lite men jag försökte hålla det på ca 2000 kcal i alla 3 exemplen (därav att vissa saker fick tas bort när jag la till mer protein). Nedan ser du 3 bilder på detta.

OBS! viktigt att förtydliga, som alltid: Bara för att något (i det här falltet lite mer protein) kan ge större effekt (i det här fallet på muskelproteinsyntes) så innebär det inte att det BEHÖVS för att få nån effekt alls. Det vill säga du BEHÖVER inte äta mer protein för att du tränar. Du kan träna och få träningsresultat, bygga muskler, även utan att höja ditt proteinintag. Du BEHÖVER inte äta mer protein för att du ska gå ner i vikt – du kan helt klart gå ner i vikt utan att tillföra mer protein. Det handlar inte om allt eller inget. NYANSERING!

En annan viktig sak att förtydliga (som ofta misstolkas) är att mer inte alltid är bättre/ger mer effekt. Pratar man just om den muskeluppbyggande effekten så verkar det var ett tak där kring 2 g/kg kroppsvikt (viss individuell skillnad verkar finnas). Det vill säga mer än det ger inte en större effekt. Jag stöter på många, framför allt unga killar som vill bygga, som ligger lååångt över 2 g. 3g/kg och där över är inte heller ovanligt när vi tittar på detta på kostrådgivarutbildningen. Är det givet fel? Är målet att bygga muskler så skulle jag säga att det inte är optimalt eller särskilt smart. Jag skulle istället rekommendera att nå upp till rekommendationen kring protein och använda kaloriutrymmet över det till kolhydrater istället för att dels få bränsle till träningen, dels dra nytta av kolhydraternas anabola effekt. (Detta nämnde jag i mina 3 tips som jag tror skulle läggas på webben).

Behövs alla dessa produkter?
SÅ – till frågan om proteinhysterin och om vi behöver alla de produkter som finns på marknaden? Ska man svara kort och utifrån behöver = kan inte klara oss utan, så är ju svaret tveklöst nej! Vi behöver inte dessa produkter. Du kan absolut tillgodose ditt intag av protein med vanliga råvaror (ex ovan är väl ett tydligt exempel på det). Om du tvivlar kan du ju bara tänka rimligheten i att vi skulle behöva produkter som bara funnits på marknaden några år men mänskligheten har funnits i 300 000 år.
Okej, så innebär det att alla dessa produkter givet är skräp? Nej, här krävs ju oxå nyansering. Dels kan man inte dra alla produkter inom en kategori över en kam på det viset utan man måste titta på produkt till produkt, dels är ju inte motsatsen till att behöva något samma sak som det är fel att göra/använda.

(skriver mer om ev. problemet med dessa produkter i nästa inlägg).

Var kommer denna hysterin ifrån? Vems fel är det?
Ja, det är en ganska bra fråga… men jag tror att det är många som hjälps åt att underhålla den. Någon påpekar att det är viktigt/intressant med protein – ex. media lyfter fram det vilket gör att konsumenter bli intresserade. Det konsumenter vill ha ser industrin till att producera.. vilket gör att hyllorna fylls av produkter. När hyllorna fylls av produkter så stärks ju signalen till konsumenten att det är viktigt.. vilket gör att det skriv och pratas om det ännu mer och så blir efterfrågan större .. vilket leder till ett större utbud osv. osv. Just nu är ”protein” nog det bäst säljande ordet på produkter, inte minst inom hälsosegmentet. Förr va det ”light” eller ”low fat”.. ”fiber” och ”fullkorn” har oxå varit storsäljare.. Ska bli spännande att se vad det blir i framtiden.

Okategoriserade

Debatten om hälsoböcker och kvalitetsstämpel


Källkritik, källtillit, övertron på upplevelsebaserade historier som presenteras som fakta och så någon slags överhuvud som bestämmer vad som är rätt och fel?
Ja, det är väl några av de områdena som lyfts till ytan efter debattartikeln i DN förra veckan.
Vi tar det från början: 5 forskare från KI lyfter i en debattartikel problemet att det skrivs och säljs massor av böcker inom kost och hälsa som saknar vetenskaplig grund trots att det i många fall framstår som det. Detta har lett till en debatt – och ja, det är väl precis det som en debatt artikel är till för?! Tummen upp alltså!!
En del ropar censur – vilket om man läser vad de faktiskt skriver inte alls är något författarna förespråkar (vilket i sig blir lite komiskt eftersom det bara visar att de som säger censur saknar grundläggande läsförståelsen och inte kan dra slutsatser ens ur en enkel text utan förvränger sanningen direkt ;)). Som jag ser det lyfter debattförfattarna ett problem (att det sprids en massa fakta som inte är fakta, som saknar vetenskapliga belägg) och bjuder dessutom på en lösning: en grupp som kan kvalitetssäkra det som kallas faktaböcker. De vill alltså ha en kvalitetsstämpel, de pratar inte om något förbud eller censur – väldigt stor skillnad. ”hitte-på”-fakta får alltså fortfarande säljas och skrivas men skulle alltså inte få denna ”kvalitetsstämpel”.

Jag är helt enig med gruppen om problemet. Mitt arbete har under de senaste 14 åren gått från att man kunde inspirera kring hur häftigt det är med maten och kroppen till att idag vara en som mest säger ”nä, så är det inte”. ”Nej, så funkar det inte”.. vilket är jättetråktigt! Det går så mycket energi till detta att slå hål på alla ”sanningar” som sprids och man känner sig som en tråkig bakåtsträvande-nejsägare istället för att få utrymme att inspirera och faktiskt få berätta allt coolt som är sant. För verkligheten om hur det funkar är cool nog, det behöver inte överdrivas eller förvrängas. (Jag försöker dock så mycket jag bara kan att bara fokusera på det jag vill sprida och inte fokusera så mycket på vad andra gör.)
Så, så långt alltså jättebra! Men.. däremot delar jag inte deras förslag på lösning. Jag tror helt enkelt inte att det är så enkelt. De senaste dagarna har jag vänt och vridit på det här, diskuterat med vänner/kollegor, i branschen och utanför, och landar mest i en massa fler frågor… Tänkte dela med mig av några av mina funderingar (ber i förväg ursäkt för ett väldigt långt inlägg… men det är ju så många aspekter på detta och som vanligt tycker jag att nyanseringen saknas).

 

Som jag ser det hamnar vi i frågan: vems ansvar är det egentligen? Här stöter vi på utmaningar i så många led! Okej, vi börjar i ena änden: Författaren: får vem som helst verkligen skriva vad som helst? Helt krasst så är ju svaret faktiskt: ja! Vi har yttrandefrihet. Du får hitta på, ljuga, luras hur mycket du vill (nästan). Du kan skriva att ”det finns forskning som visar” – trots att du har hittat på. Det är inte olagligt. Moralist och etiskt väldigt fel men inte olagligt. Så, hur löser vi det? Ska vi börja styra detta? Nää, det tror (hoppas) jag alla är överens om: Ordet måste få vara fritt och här skulle vi stöta på en massa gränsdragningsproblem.
Nu tror jag dessutom att det är väldigt få, om ens någon, som skriver något som de vet är lögn. Jag tror att de som skriver dessa osanningar tror på dem. Har läst det/hört det någonstans eller självupplevt det och spinner sen vidare, drar lite för stora växlar och/eller har fått något om bakfoten. Sen kan man ju fundera på (och facineras av?) det faktum att en lekman kan ha det självförtroendet (eller bristande självinsikt) att de (som lekmän) tror sig hitta en sanning (ex. genom självupplevda insikter) som behöver spridas trots att de som ägnar hela sina liv åt det (forskarna inom det specifika område) är av annan åsikt. Då är vi inne på källkritik och källtilllit – återkommer till det.

Som nästa steg kan man ju fundera på om det är rätt att förlag ger ut böcker som fakta utan någon faktagranskning och att de släpper igenom material som innehåller direkta felaktigheter. Så är det deras ansvar? Ja, man kan ju tycka att de borde ha någon form av moraliskt ansvar… men ska vi vara helt krassa så är förlagen vinstdrivande företag (som det i dagsläget dessutom går väldigt dåligt för) så deras uppgift är att försöka sälja så många böcker som möjligt, inte primärt sprida kunskap.
Jag blev för ett tag sedan rådfrågad av ett förlag kring en kosttrend ”hur ser forskningen ut på det här området?” när jag svarar att det inte finns belägg för det utan att det är hitte-på blir svaret: ”misstänkte det men vi satsar nog ändå. Med rätt profil kan det sälja”. När jag i vändande mail såklart ifrågasätter den strategen och lyfter frågan om ansvaret kring att sprida osanningar får jag svaret: ”vi har inte råd att missa en potentiell storsäljare, det är den krassa sanningen”. Spontant blir man ju mörkrädd och upprörd…. men tänker man ett varv till så förstår man ju. Den personens arbetsuppgift är att skapa och sälja böcker. Och ja, många gånger blir det ju det succé. Spektakulära saker, ”kärring mot ström”, visselblåsar-känsla säljer. Det vet vi. Är det dessutom paketerat rätt med en stark profil – ja, då har du en succé! Rätt eller fel?

(här måste jag flika in ytterligare en nyansering att jag tycker att de borde ta sitt ansvar. Jag är nämligen övertygad om att man kan skapa storsäljare med riktigt vettigt innehåll också. Paketera riktig fakta på ett säljande sätt! Det handlar ju inte om att man måste välja antingen eller, att bara lögner säljer eller att riktig fakta måste vara tråkigt).

 

Okej, låt säga att vi lägger ansvaret på utgivande förlag. Då kommer nästa fråga: har de kunskap nog att kunna vara källkritiska? För det är ju källkritik det handlar om även här. Har de möjlighet att avgöra om något är fakta eller ej? De litar så klart på att personen i fråga kan sitt område. Räcker det att det är en forskare? En professor? En som hänvisar till forskning (utan att detta kollas upp). Och var går gränsen/ska gränsen gå för när något blir fakta? (mer om detta senare).

 

Nästa steg i detta: Media! Bara för att man skriver en bok och ett förlag ger ut en bok, så kommer den inte automatiskt att bli en kioskvältare som toppar listorna och blir något som alla pratar om (I wish ;))… nä, här kommer vi till nästa pusselbit/nivå: media! Vilka böcker och författare lyfts fram i media? I kvällstidningar, hälsotidningar, månadsmagasin, dagstidningarna, morgonsoffor, nyheter etc etc? Vilka experter tas in där? Är det riktiga experter eller bara mediamässiga? Vad har media för ansvar att lyfta fram vissa framför andra? Jag själv figurerar ju en del i media och har så många gånger haft diskussioner med redaktörer etc om vad och vem som lyfts. Där blir det tydligt att det inte alltid är faktan som är den viktiga parametern utan att det blir bra tv, en härlig debatt eller liknande. Och om vi ska vara krassa även här så är vi återigen tillbaka på grundfrågan: vad är deras ansvar? Så många tittare som möjligt? Så många sålda tidningar/klick etc som möjligt? Eller är det att sprida sanning eller kanske framför allt inte sprida osanning? Vad har media för ansvar att vara källkritisk på det innehåll som lyfts fram? Och återigen, var går gränsen? Här hör jag ganska ofta också argument som ”ja men hen har ju släppt böcker, då måste det ju vara sant”… humm… de förväntar sig alltså att ansvaret för innehållet ligger i steget tidigare – dvs. i förlaget (där det alltså saknas).

 

Och så slutligen i andra änden har vi då ”den vanliga människan”, konsumenten, mottagaren. Vad har vi själva för eget ansvar för vad vi tar in? Här kommer vi åter till källkritik, källtillit och förmågan till ett nyanserat och kritiskt tänkande. Ett otroligt svårt område och som jag tror är nyckel till så mycket problem i samhället.

Källkritik och källtillit!
Vi har som sagt yttrandefrihet så med det som grund så hamnar vi någonstans i att det är individens ansvar att vara källkritisk? Eller? På alla ovan nämnda nivåer finns det individer som alltså behöver behärska källkritik och källtillit. Det låter ju enkelt men det är så gott som omöjligt i vissa fall för en enskild individ (lekman) att göra detta på ett bra sätt. För även de som inte har vetenskapliga belägg säger ju att de har det.. så hur ska man som konsument/lekman veta då? Hur ska man kunna sålla på olika titlar? Kan jag gå på vem som skriver/säger något? Forskare låter ju bra… läkare.. professor.. doktor.. låter ju som hen har något att komma med. Men är de verkligen experter på det område de uttalar sig inom? En forskare som ägnar hela sitt liv åt att studera en liten sak – är hen per automatik kunnig att uttala sig om någon helt annat område? OBS! detta är inte riktat mot artikelförfattarna utan handlar mer allmänt om hur vi i alla ovan nämnda led har en övertro på titlar som just forskare, professor, läkare etc. Och självklart utnyttjas detta också i de olika nivåerna för att skapa tillit.. eller falsk tillit (ex som när en forskare och doktor i ekonomi skriver en storsäljare inom medicin och hens titel ”doktor” och forskare (lämpligt nog??) ”råkar” misstolkas)

 

Och så får vi inte glömma de självutnämnda experterna med enda meriten: ”funkar för mig”. Och resonemanget där man skiljer på vetenskap eller ”verklighet”. Här ligger väl problemet oftast i de slutsatser och förklaringsmodeller som presenteras… Att de har lagt om kosten, gått ner i vikt, blivit av med diverse besvär, mår bättre etc är säkert helt sant och kan ju vara inspirerande att höra eller läsa, men här önskar man ju att de slutade efter sin historia. Det är när de förklarar det med att det beror på gurkmejan, citronvattnet, detox, pH, det ”giftiga” sockret, gluten, att man avinflammerat sig etc som det blir fel. Jag tycker att det är både djupt problematiskt (men någonstans också fascinerande) att vi idag litar på något för att det presenteras på ett härligt sätt trots det också uppenbart inte är experter inom området som kommer med informationen.
Kolla bokförsäljningen inom kost och hälsa de senaste åren… det är väldigt få böcker på topplistorna som är skrivna av någon som verkligen har högre utbildning inom området… (ja, jag vet.. när man kommer in på sådana diskussioner så kan det lätt tolkas som en bitterhet …).

… Och så var vi tillbaka i källkritik och källtillit.

 

Vad är forskning?
Sen har vi utmaningen med att definiera forskning, forskare etc. Vad är forskning? Hur tolkar man forskning? Vilka slutsatser kan/får man dra? Här är mitt hetaste tips att läsa Emma Frans bok ”larmrapporten” om du vill förstå lite mer. Det är nämligen inte så svart eller vitt som många tror. Att något kunnat visas i forskning är inte samma sak som att det är sant. Nästan alla vetenskapliga studier/artiklar avslutas med att resultatet är intressant men mer forskning behövs… Det vill säga man måste studera det igen och ur andra perspektiv för att kunna dra riktiga slutsatser från det. Ska man kunna närma sig något som fakta så vill du se flera studier som pekar i samma riktning. En enskild studie i en riktning, inte minst om den pekar i helt motsatt riktning än tidigare, är sällan relevant för annat än de som forskar i området. Den bristande kunskapen (vilket jag hoppas att det handlar om) om detta ser man ofta i media där nyheter lyfts fram: ex ”nu visar ny forskning att sötningsmedel orsakar diabetes” (ett exempel som nyligen basunerades ut trots att det går helt emot annan forskning på området och rörde sig om felaktigt dragna slutsatser) . Är det verkligen rätt att media som anses som seriösa av den stora massan (rapport, dn, svd, aktuellt, nyheterna etc) ska lyfta en enda studie som nyhet på det sättet när alla som kan något om forskning vet att det inte är en enda studie som är relevant, speciellt inte om den går tvärtemot vad all samlad forskning inom området tidigare visar.
Är informationen från en enda studie intressant – ja, för forskarvärlden absolut om den är välgjord. Det är en pusslebit i att lägga hela pusslet. Men är det relevant att sprida till den stora massan konsumenter och dessutom helt tagit ur sitt sammanhang… dvs inte satt i relation till att det finns ex. 100 studier som visar åt ett annat håll? Tveksamt va?

Sen kan man å andra sidan hävda att se något nytt som går mot strömmen kan vara första steget mot ny kunskap och utveckling? Ska vi sätta någon slags spärr på när man får berätta om det? Inte lätt balansgång… men här handlar det väl som sagt om att alltid sätta det i perspektiv. Sätta det i rätt sammanhang. Inte dra för stora växlar på något litet. Skulle vi bara prata och skriva om sådant som det råder konsensus kring ja, då blir utvecklingen väldigt långsam… och tråkigt?! Och om vi som månar om fakta och forskning ska vara lite självkritiska så kanske vi behöver bli lite nyfikna på varför denna ”alternativa fakta” får större genomslag … En nyckel är ju just att det paketeras på ett häftigt, revolutionerande sätt… kanske dra lite extra på några saker för att göra det mer spännande. Om du (som konsument) får veta något coolt kring ett enskilt vitamin i spenat så kommer du känna dig mer motiverad att börja äta mer spenat än det klassiska argumenten: ”grönsaker är bra för det innehåller viktiga vitaminer”.

Sen har vi det här med innebörden av ”forskning” och att ”forska”. Jag möter så mycket folk som säger ”jag har forskat på det” – i min värld handlar det om att ha forskat ex. på ett universitet men jag har insett att vanliga människor kan använda detta för att de har googlat lite eller läst böcker inom ett område. Är det forskning? Jag sitter ju regelbundet och läser vetenskapliga artiklar – kanske skulle börja kalla mig forskare ;). Var kommer det ifrån .. att man tycker ”läst på om ett område” är lika med att ha forskat? Vem har rätt/fel? Jag hör också små skolbarn använda att de forskar i skolan? What? Forskar?! Antagligen är det att de undersöker/utforskar ett område… men forskar de verkligen? Och om de lär sig att använda den termen på det sättet i skolan så är det kanske inte så konstigt att folk slänger sig med det i livet sen. ”Jag har forskat på det här med socker” – jaha, va intressant på vilket universitet då? – ”nä, alltså jag har googlat och läst en massa”.

 

Jag har stor respekt för forskare (riktiga forskare), men som sagt, titeln forskare, professor etc är ju inte samma sak som att de är experter på allt (kanske snarare tvärtom är risken stor att de är väldigt insnöade på sitt lilla område). Och även om man har en vettig titel i området så är det tyvärr inte en garanti för att man inte kan säga och hitta på dumheter… Så.. ja, det ÄR skitsvårt för gemene man att vara källkritisk. Det krävs alltså en hel del kunskap inom ett område för att kunna vara källkritisk inom just det området.
Men kanske skulle en sund skepsis mot all form av ”nyheter” som går helt emot allt annat man tidigare hört kunna vara en nyttig, enkel vägledning. Lite som vetenskapliga artiklar ofta avslutas: intressanta resultat men vi behöver mer forskning för att dra slutsatser. Källkritik och källtillit…

 

Kvalitetsstämpeln då?
Så tillbaka till artikelförfattarnas förslag till lösning med kvalitetsstämpel: Kommer en expertgrupp och kvalitetsstämpel att lösa problemet? Nej, jag tror ju inte det. Helt enkelt eftersom problemet ligger i bristande källkritik/källtillit och kunskap om kunskap. De som skulle förstå att välja de kvalitetesstämplade böckerna är säkert redan tillräckligt källkritiska för att kunna sålla det värsta. Jag tror helt enkelt att en kvalitetsstämpel inte skulle ha så hög status (pga bristande källkritik/källtillit). Se bara hur det är med våra ”kvalitetsstämplade” kostråd och kvalitetsmärkningen nyckelhålet – inte speciellt hög status va?

Hade folk i alla nivåer brytt sig om källkritik, vilket ju också skulle krävas för att bry sig om att leta efter den där kvalitetsstämpeln, så hade vi inte haft problemet. SÅ, vad kommer en stämpel göra.. när folk litar/lyssnar mer på en självutnämnd expert än en som förstår sig på vetenskap och fakta? Alldeles för många (inkl. media, förlagen etc) struntar bevisligen fullständigt i om det är en riktig expert eller en självutnämnd med tillräckligt många sålda böcker/följare/delningar etc. som uttalar sig kommer de då inte också bara strunta i kvalitetsstämpeln?
OCH om vi nu får speciella kvalitetsstämplade böcker… kommer den typen av böcker att kunna nå ut? Handen på hjärtat är det ju inte de kvalitetsstämplade råden från folkhälsomyndigheten eller livsmedelsverket´s förtjänst att så många i Sverige är så hälsomedvetna som de är – här behöver vi faktiskt ge dessa inspiratörer lite kredd (jag önskar bara att de höll sig till inspiration och slutade blanda in fakta/forskning som de inte behärskar).

 

SÅ, summa sumarum önskar jag att denna debatt gav lite ved på elden i debatten om källkritik och källtillit – hur löser vi det? Den debatten borde ta fart igen! På alla nivåer! 

Okategoriserade

”Du ska inte behöva ändra dig…”

Jag hör skrämmande ofta diabetiker berätta om hur de i vården möts av ”du ska inte behöva göra annorlunda” som om det vore en bestraffning att ändra sina mat- och livsstilsvanor och leva mer hälsosamt. Jag har även otaliga gånger hört dietister framföra samma sak på föreläsningar för diabetiker: ”Du kan göra som alla andra” – d.v.s. leva ohälsosamt? (För jo, statistiskt sett så innebär ”göra som alla andra” för lite fysisk aktivitet, för lite frukt och grönt, för mycket tillsatt socker, för mycket mättat fett, för lite fibrer etc etc).

Jag förstår tanken i att man vill vara snäll men är det verkligen snällt?? Varför inte uppmuntra folk till att göra något som de faktiskt mår bra av? Inte minst när man har en öppning, när de själv undrar och när de ställs inför en diagnos? Sen är det ju upp till var och en om man väljer den vägen.. men är det inte snarare oschysst att INTE berätta om möjligheten att påverka?

En del i detta handlar om att vi måste kunna nyansera och hålla två tankar i huvudet samtidigt; Bara för att vi inte kan lova att insatserna botar ska vi väl inte hålla inne på fakta om möjligheten, chansen, att påverka?
Och bara för att vi pratar om chanser att påverka innebär det ju inte att folk får skylla sig själva om de drabbas av sjukdom, att det är deras eget fel.

Att prata om livsstilens påverkan är inte heller samma sak som att vara mot läkemedel. Det bästa är säkerligen att jobba från två fronter! Återigen – nyansering – två tankar i huvudet samtidigt. Just med typ 2 diabetes har vi oerhört starka bevis för livsstilskopplingen och hur mycket man kan påverka både sjukdomen och framtida komplikationer/följdsjukdomar med sina livsstilsval. Ändå får jag uppfattningen att det på väldigt många håll bara är ”nej, ät du godis som vanligt, ta bara lite mer insulin” som man möts av som patient.

Samma sak med cancer och kost – ett minerat fält. Men varför? Bara för att livsstilsinsatser inte innebär lika tvärsäker koppling som att en svår nötallergiker riskerar att dö om hen får i sig nötter så är det väl inte samma sak som att vi inte ska ta i det, även om det bara skulle vara ett halmstrå. När vi inte berör det alls så driver vi de drabbade som söker svar rakt i händerna på de alternativa krafterna som lovar bot bara du dricker det där avkoket, tar de där dyra tillskotten eller vad det nu är och i värsta fall även kommer med påståenden om att de ska tacka nej till behandling. Vi ser det även på andra håll i vårt samhälle. Vi måste våga prata, diskutera och nyansera – annars leder vi folk rakt in i famnen på de som onyanserat och utan vetenskaplig fakta tar i frågorna och säger saker som folk vill höra.

Just cancer har jag egen erfarenhet av som anhörig. Min mamma fick cancer två gånger. Sista gången var det med infon att det inte kommer att försvinna. När man står där bredvid vill man så gärna hjälpa till, man vill göra nåt. Antagligen bara en bråkdel av den panikkänsla som den drabbade själv känner: ”säg, vad kan jag göra?!” ”NÅT måste man ju kunna göra?!” Att då mötas av ”nej, det finns inget du själv kan göra” är det verkligen rätt? Jag menar ens psykologiskt rätt? Moraliskt? Varför inte ge dem nåt, om än det är ett halmstrå? Om inget annat så se till att de rekommendationer som vi alla bör leva efter följs, för som sagt, generellt sett görs ju inte det idag.

Nej, vi kan inte bota cancer med frukt och grönt men man ser att ett högre intag av frukt och grönt är kopplat till minskad risk för cancer och andra väldfärdsjukdomar. Och nej, vi kan inte säga att socker orsakar cancer men vi ser att en livsstil som innehåller mindre tillsatt socker och hårt processad mat är associserat med mindre förekomst av så väl cancer som hjärtkärlsjukdom och typ 2 diabetes. Varför inte informera om det? Det handlar inte om att lova bot utan ett halmstrå, som med ganska bra odds är mer än ett halmstrå, kanske till och med en gren! I en situation där man inte kan påverka är det oerhört skönt att ha något man kan påverka – oavsett hur stor betydelse det egentligen har.

Min mamma har helt klart levt hälsosammare än genomsnittet. Hon har rört på sig, ätit riktig mat, aldrig varit överviktig. Hon fick ändå cancer – självklart är inte livsstilen allt. Man säger att livsstilen kan förklara ca 1/3 av cancerfallen. Resten, 2/3 är otur.. Nu är jag ingen spelare .. men odds på i snitt 33% är det inte bra?! Ska man inte satsa på något med 33% chans att vinna?- dessutom ökar den här insatsen dessutom din chans att vinna i andra spel också (dvs. minskar risken att drabbas av andra sjukdomar) OCH inte att förglömma – vi pratar om något som INTE innebär någon ökad risk att förlora! Du ökar dina chanser att vinna men du förlorar inget! Där faller nämligen liknelsen med spel. Om jag spelar så satar jag något som jag kan förlora med hopp om att vinna mer. Avstår jag får att spela vanliga spel kan jag varken vinna eller förlora. Men i cancerspelet eller om vi breddar det till hälsa-sjukdomsspelet är vi alla redan med och spelar oavsett om vi vill eller ej. Vi har alla en risk att drabbas/förlora – skillnaden är att den inte ökar om vi satsar på att vinna. Tvärtom – att inte spela kan öka risken att förlora.

Så.. Varför gör vi inte mer?

Okategoriserade

Varför är det så provocerade med viktminskning?

Ni som har följt mig eller lyssnat på mig vet att jag brukar säga att jag är så oerhört trött på viktfokus. Jag ”likar” så fort någon ifrågasätter att vi (framför allt kvinnor) jämt och ständigt blir uppmanade att gå ner i vikt i januari, till binikisäsongen etc. Jag ställer mig bakom hyllningskören som är trött på att hälsotidningar alltid säljer på ”gå ner i vikt” ”öka fettförbränningen” ”få smala slanka ben” ”få platt mage” etc. Jag är så sjukt trött på att vi hela tiden blir matade med sånt. Jag vet också att det är lätt att bli dömd i branschen om man jobbar med vikt och viktminskning. Men, tänkare som jag är, har jag på senare tid gått och funderat på detta :). Jag har vänt och vridit och utmanat mina egna tankar och tänkte tänka högt för er en stund: Varför är det provocerade? Varför blir vi upprörda? Varför bryr vi oss? Kanske (nu testar jag en tanke…) ligger felet inte i att det skrivs om viktminskning överallt utan det faktum att vi tar åt oss.

Jag tänker såhär: Vi som inte behöver kakla om badrummet blir ju inte provocerade av att det står ”så kaklar du om badrummet” på ett tidningsomslag. Om vi inte tycker att det gäller oss så skiter vi bara i det. Vårstäda i trädgården – bor man i lägenhet ser man inte ens en sådan rubrik utan lever vidare som om inget hade hänt. Här kan vi sålla och inse att det riktar sig åt någon annan. Vi blir inte provocerade och känner – ”åhh dom tycker det är fel på vårt badrum”. Varför kan vi inte göra det med vikt? Varför är vi så många som bryr oss, tar åt oss eller blir provocerade, när det står att vi ska gå ner i vikt – utan att ens tänka till på om vi är i målgruppen? 50 % av Sveriges befolkning är överviktiga eller feta. Med det i bakhuvudet så är det ju alltså relevant för hälften av befolkningen när det står något om viktminskning. Gissar att, till skillnad från mycket annat det skriv om, så är relevansen ganska hög?!

Eller är det så att det används en annan retorik när det kommer till vikt/hälsa som gör att alla känner sig träffade? (som jag skrev om här ang. ”vi äter för mycket socker”) Är det så att alla går runt med dåligt samvete kring sin hälsa (vilket kanske då är skapat av den ständiga fokuseringen…) men det gör vi inte i samma utsträckning av kaklade badrum? Eller gör vi kanske det? Är det egentligen fenomenet att vi stressas av allt, att vi tar till oss av allt som är ett problem? Att vi måste lära oss att stanna upp och tänka: gäller detta mig? Är detta relevant för mig? Innan vi låter det påverka oss.

Jag inser också att jag är lite motsägelsefull. Samtidigt som jag suckar över det ständiga fokuset på viktminskning så tycker jag om att ha viktminskningsgrupper och att hjälpa personer som väger för mycket att ändra vanor (med annat fokus från min sida än just att vikten ska ner).

Hur går det ihop? Jo, jag tycker jättemycket om det när det är relevant! När någon har problemet och behöver hjälp. Då älskar jag att jobba med kombon maten, träningen, livsstilen och beteendet. Men jag avskyr (okej, hårt ord..) när jag möter så många normalviktiga som är besatta av viktminskning och vad som gör en tjock och pratar om att de ska banta/hålla igen/sluta äta än det ena än det andra/klagar över valkar etc. När normalviktiga/smala ständigt kommenterar vikt/vad man blir tjock/smal av etc gör mig tokig. Liksom att inte kunna kan äta något som klassas som onyttigt utan att kommentera det. Att normalviktiga ständigt tänker på vikt är som om en med ett nygjort badrum håller på och tar in offerter och fixar och grejer med ett sprillans nytt badrum där det inte finns något att ändra på. Eller kanske till och med tar in offert på badrum trots att man inte ens äger ett badrum! Dålig jämförelse kanske… men jag hoppas du förstår hur jag tänker :).(OBS! nu menar jag inte att man inte behöver tänka på vad man äter och lever om man är normalviktig – det behöver man absolut, utan just det eviga tjatet om vikt och vad man blir tjock av… suck!!)

En annan sak jag har kommit fram till som ligger bakom provokationen hos mig är just att övervikt alltid kopplas till utseendet och siffran på vågen. Att det är att ha smala ben eller snyggt sittande bikini som är målet och inte det jag skulle vilja fokusera på: känslan i kroppen, funktionen och hälsan.

Återigen, viktminskning är relevant för väldigt många, 50% av befolkningen. Övervikt är kopplat till många sjukdomar. Själva övervikten, en stor mängd fett på kroppen, är en del i detta men livsstilen som gett en stor mängd fett på kroppen är även den en stor förklaring till sjukdomskopplingen. Att vilja ändra på sin situation om man är överviktig är bra och bör uppmuntras. Att ge tips på hur man kan ändra är väl också bra… (även om det nog också är så att de där tipsen oftast skulle kunna vara av lite bättre kvalité ;).. ).

Kanske ska man istället för att bli provocerad bara stanna upp fundera: är jag målgruppen/är det relevant för mig, och om inte – glatt traska vidare :).

Okategoriserade

Biggest loser 2018

Idag drar årets säsong av Biggest Loser igång – ett program som det finns så himla mycket åsikter om. Jag har jobbat med Biggest på ett eller annat sätt i alla säsonger, det vill säga i 8 år och är i år återigen med som kostexpert.

Jag brukar inte göra så stor grej av mitt deltagande, dels för att det inte är så stor del av programmet utåt och själva tv-grejen är inte grejen för mig (min viktigaste roll, enligt mig själv, fyller jag när kamerorna inte är med), dels för att jag inte riktigt orkar med den debatt och diskussioner det rör upp. Biggest är ju i själva verket en väldigt liten del av min verksamhet (endast några dagar per år) och de som har åsikter vet ju inte vad som försegår där utan baserar ofta dessa på en massa tyckande, rykten och bilden de ser i TV (och vi vet ju alla att TV är TV … eller? ….).

I samband med VIP säsongen i fjol så blossade diskussionen tillexempel upp i olika bloggar och media. Jag brukar undvika dessa då de ofta är irrelevanta och som sagt inte baserade på fakta utan tyckande men blev taggad av en bekant i en av de stora diskussionerna som startade kring ett blogginlägg från en person som inleder med ”jag har aldrig sett programmet men..”. För mig säger det allt. Folk uttalar sig utan att veta. Inte ens de som har sett på programmet vet hur det går till för allt visas inte, inte mist när det kommer till kosten. Det skrevs en massa om hur biggest deltagarna äter. Intressant nog har ingen någonsin frågat mig – jag som ”bestämmer” vad de äter. Ändå ”vet” folk hur det går till – nästan lite komiskt :). Så, nej, jag kommer inte att lägga en massa energi på att diskutera det med någon som inte kan ämnet (dvs. vet vad vi egentligen gör). (OBS! att hänvisa till USA är inte att ha fakta om hur vi gör i Sverige).

Hur som, det var inte maten jag tänkte skriva om nu utan inspirerad av fantastiska Pischa som är ny tränare för i år tänkte jag skriva några rader om varför jag göra detta. Utifrån är det som sagt lätt att ha åsikter, inte minst om man inte ens har följt det utan bara baserar dem på fördomar. Det ÄR extremt, inget snack om saken. Det dessa personer gör under 10-20 veckor är inte något som jag skulle rekommendera någon att försöka efterlikna på egen hand. Vi måste komma ihåg att det är ett TV program om en tävling som går ut på att tappa så mycket vikt procentuellt sett som möjligt på dessa 20 veckor. Dessa förutsättningar vet alla. Skulle någon komma privat till mig och vilja ha hjälp med de problem som deltagarna har skulle jag inte lägga upp det på detta sätt! Inte minst skulle jag inte använda vikten som parameter för framgång.

Jag har själv varit väldigt kluven till detta i perioder men ju mer jag jobbar med det och ju fler siffror och hälsovärden vi tar fram desto mer övertygad blir jag. Det är inte det optimalt hälsosamma sättet att gå ner i vikt eller förändra sina vanor men varje dag i den befintliga kroppen är ett större problem. Några är tickade bomber när de kliver in, antingen på grund av den fysiska eller psykiska hälsan. Att se förändringen och förvandlingen från de personer som kliver in på finalen är fantastisk! Och då pratar jag inte om utseendet för det struntar jag i… men hälsomässigt och inte minst mentalt!! De är skitsnygga – inte för att de är smalare utan för att de strålar! Wow! Här känner jag att jag gör skillnad på riktigt! För att inte tala om alla som sitter hemma i soffan och blir inspirerade. Som får se att det faktiskt går att förändra, hur uppgivet det än må kännas innan.

Vi måste också komma ihåg att alternativet är inte att de får hjälp på ett optimalt sätt utan att de inte får någon hjälp alls. Att de fortsätter. Så, ja.. tycka vad man vill om hur men sanningen är att de får en chans till en nystart som är guld värd! En chans till ett gladare, hälsosammare och friskare liv! OBS! en chans och nystart – att vara med i biggest är inte en garanti för ett hälsosamt liv för all framtid. Det är inte lösningen. Det är en hjälp att komma igång, en kickstart. Är det något jag tjatar på deltagarna om, från första gången jag träffar dem, så är det att detta är just en chans till nystart men att det stora jobbet är efter att tv-kamerorna släkts ner. Det är inte en engångsinsats utan man måste ändra livsstil – de måste hitta ett nytt förhållningssätt till mat och rörelse som funkar livet ut. Det de gör under tiden på slottet är inte den livsstilen, det är kickstarten, men de får samtidigt verktyg som sedan kan användas i deras vanliga vardag.

Min roll är att lära dem om kost, ge dem verktyg både under tiden tävligen är men oxå till livet i verkligheten efteråt. Under tiden tävlingen pågår handlar det om att de ska få resultat – så klart, men min viktigaste uppgift är att få dem att förstå att de måste äta! och att säkerställa att de får dessa resultat på så hälsosamt sätt som möjligt.

Så, skulle jag själv få designa ett TV program där just hälsan står i fokus istället för att tävla i vikt så skulle jag göra det på annat sätt men jag är samtidigt glad att jag får chans att vara med och hjälpa dessa individer, lära dem ett förhållningssätt till mat och ge dem verktyg och chans till ett friskare och gladare liv.

Om de sen tar den chansen och förvaltar den – ja, det är ju upp till dem! Och som ni säkert vet, är det lite olika med den saken…

Okategoriserade

Varierad kost – en tankevurpa?

Du har säkert hört att man ska äta varierat. Men vad betyder det egentligen? Min erfarenhet säger att detta är ett område där många gör en liten tankevurpa. Dels är det lätt att tänka att variation innebär att man måste äta olika saker/maträtter varje dag, dels att man tänker att vissa saker är variation utan att vara det.

Låter det snurrigt? – låt mig förklara. Såhär: poängen med variation är att vi behöver få i oss en massa olika näringsämnen som finns i en massa olika råvaror. Ingen råvara innehåller allt vi behöver så för att få i oss allt så behöver vi äta lite olika saker (baljväxter, nötter, grönsaker, frukter, bär, ägg, kött, fisk, fågel, spannmål etc) – variation! Dessutom kan vissa råvaror innehålla ämnen som det kan bli för mycket av så vissa saker bör vi inte äta för mycket eller för ofta – variation! Okej?

Tittar vi på vårt normala, traditionella kostmönster så är det väldigt mycket spannmål och mejeriprodukter. Vi tycker att vi varierar vår kost när vi äter fil och flingor till frukost, tar en skorpa till mellanmål, äter pasta till lunch, keso till mellanmål och bulgur med en sås på crème fraiche till middag. Visst vi varierar livsmedlen och maträtterna men själva grund-råvarorna är i mångt och mycket detsamma.

Men, om man skulle ha en väldigt varierad tallrik från en välsorterad buffe – ex. qunioa, rotfrukter, baljväxter, olika grönsaker, ägg, fisk, olivolja etc. på en och samma tallrik så kommer ju den tallriken/portionen i sig bidra till mycket variation och då behöver man egentligen inte variera den från dag till dag för att få i sig alla näringsämnen (möjligtvis för att det inte ska bli för mycket av något). Så att variera för varieradets skulle kan ibland vara onödigt.

Så, dagens uppmaning: ta dig en funderare på vad du egentligen äter? Hur stor variation har du på dina råvaror? Tänk hela steget tillbaka till var de kommer ifrån – dvs bröd, pasta och bulgur är alla oftast från vete lika så créme fraiche, mjölk, yoghurt och kvarg som alla utgår från mjölk.

Behöver du variera mer? Om ja, hur skulle du kunna få större variation? Kanske väljer du slentrianmässigt alltid samma grönsaker? Får du i dig alla kategorier av råvaror?

Okategoriserade

Vi äter för mycket socker – gäller det dig?

Det stora hälsotemat på kostsidan just nu är definitivt socker. De senaste åren har socker lyfts fram som ett gift och vi blir hela tiden påminda om att ”vi äter alldeles för mycket socker” ”vi måste äta mindre socker” ”socker gör oss sjuka” ”dolda sockerfällor” ”sockerfritt” etc. etc. Som så ofta ett ämne, ”allt eller inget”- tänk och alla över en kam.

Vi äter i genomsnitt 120 g tillsatt socker per dag. Det är absolut för mycket. Ingen snack om saken. Men vi måste samtidigt komma ihåg att det är inte nolltolerans som är målet. Ingen välgjord forskning tyder på att det krävs, dvs att lite socker är farligt för oss. Våra Nordiska Näringsrekommendationer (NNR) talar om max 10E% – vilket generellt sett blir ca 50 gram per dag för kvinnor och 70 gram per dag för män. WHO pratar om 5E% vilket då skulle motsvara ca 25 resp. 37 g per dag (eller 7 resp. 10 sockerbitar). Varför har inte NNR lägre siffra? helt enkelt för att det inte finns tillräckliga belägg för att maxrekommendationen bör vara lägre. Kom ihåg att vi pratar om max rekommendation – det är inte detsamma som att man uppmuntrar någon att äta så mycket. Du måste ju inte äta socker alls. Det finns en liknande maxrekommendation på alkohol men inte tolkar man det som att vi uppmuntras att dricka varje dag :).
Den främsta anledningen till våra rekommendationer på max 10E% är faktiskt att om tillsatt socker står för en större andel av vårt kaloriintag så riskerar vi att inte få i oss tillräckligt mycket näring. Alltså inte p.g.a att socker i sig skulle vara skadligt eller giftigt. Det vi i ärlighetens namn vet är att ett kostmönster (dvs när man äter på ett sätt) som innehåller mycket tillsatt socker är associerat med ökad risk för sjukdom och övervikt. Men det går egentligen inte att säga att sockret i sig ensmat är boven. Det är dock väldigt ovanligt att en person äter väldigt mycket näringsrika råvaror, massor av grönsaker, bär, nötter, baljväxter, fisk och annat som vi vet är bra för oss och sen toppar det hela med stora mängder tillsatt socker. Frågan är ju om vi skulle sett samma kopplingar till ohälsa i så fall?
Nu kan jag ju tycka att vi lätt fastnar i detta (sockrets giftighet i sig eller inte) och ”bråkar” när vi egentligen alla är överens: när man äter på ett sätt som innebär att man får i sig för mycket tillsatt socker är inte bra. Så, låt oss stanna vid det.

Även om vi håller oss till WHO´s strängare rekommendation så är ju 7 respektive 10 sockerbitar per dag jättemycket socker om du frågar mig! – alltså inte jättemycket som ”shit va farligt” utan jättemycket som i oj vad mycket man kan äta :). Äter man rena råvaror så är det ju just 7 resp 10 sockerbitar man har att stoppa i sig per dag.

Nu till det jag egentligen ville lyfta :) – bisatsen i rubriken: gäller det dig?
Det handlar återigen om dessa allmänna ”vi” och ”för mycket” ”vi behöver äta mer” etc. Kom ihåg att de är generella. Visst, tittar vi på hur vi i genomsnitt äter så är det ju relevant men för väldigt många av oss är det inte relevant. Vi tillhör helt enkelt inte ”vi” i det här fallet. Precis som det för en del är kraftigt underskattat med 120 g/dag.
SÅ, har du sockerångest? Har du lite gnagande dåligt samvete så fort du får i dig lite socker? lusläser innehållsförteckningar och känner det nästan som att du tar en cigg om du gud-förbjude strör socker över gröten….? Ja, då vill jag uppmana dig till att stanna upp och tänka till. ”vi äter för mycket socker” – gäller det dig? Äter DU för mycket socker? eller kan ”vi” egentligen va ”dom”?
Tänk efter hur du ligger till i förhållande till de där 50 resp. 70 g per dag. Har du svårt att tänka ut det så för matdagbok under en tid för att få ett hum. Ta reda på vad DU faktiskt gör.

Hamnar du under de där rekommenderade mängderna i snitt så skulle jag vilja uppmuntra dig till att slappna av. Självklart kan du kanske förbättra dina kostvanor, helt beroende på vad du äter.. men kanske är det inte sockret du ska fokusera på – äter du tillräckligt med fet fisk? varierat med grönsaker? och visst kan du ta bort något onödigt sockerintag om du har sådant men någon ångest behöver du inte ha. Hamnar du däremot över – ja, då bör du ha ångest… hahaha.. nej, självklart inte – ångest för mat är alltid fel!! men då är det troligtvis relevant att börja se över sina vanor.
Mitt hetaste tips när det kommer till tillsatt socker (precis som allt annat vi inte bör över-göra) är att sluta slentrian-äta det. Dvs. ät inte socker slentrianmässigt utan spar det till de tillfällen du verkligen vill ha det och ät då något du verkligen njuter av och med måtta.

Ett jättenkelt sätt att bli av med allt det ”farliga dolda sockret” är helt enkelt att fokusera på att äta de där näringsrika rena råvarorna – då slipper du automatiskt tillsatt socker. Utan att behöva tänka, läsa eller räkna :).

Som jag skrivit så många gånger förr: fokusera på vad du ska göra och äta istället för att bli styrd av förbud, rädslor och vad du ska undvika. Det gör allt så mycket lättare, hälsosammare och inte minst positivare :).

Okategoriserade

När tillsatsfritt blir en tankevurpa

Vi har en tendens att dra allt och alla över en kam men när vi gör det blir det lätt att det dras med en massa tankevurpor i generalliseringen ”tillsatser är dåliga, mat med tillsatser är sämre än mat utan” – känns det igen?  I förra inlägget tog jag upp ett exempel när eko blir en tankevupra. Det finns även fler exempel när tillsatser blir det.

Men vad man glömmer när man säger att tillsatser är dåligt och mat med tillsatser är sämre än de utan är ju grundsyftet med olika tillsatser. En del tillsatser ex. antioxidationsmedel använd ju faktiskt för att bibehålla och skydda näringen i livsmedlet eller råvaran. Om det oxiderar så förstörs ju (oxiderar) råvarorna och därmed näringsämnen i dem. Ett typiskt sådant exempel är torkade aprikoser. De gula/orange har man tillsatt svaveldioxid som både skyddar mot bakterietillväxt och oxidation vilket resulterar i att aprikosen bibehåller sin gul-orangea färg. När inte detta tillsätts blir aprikoserna bruna och oxiderar när de torkar.
OBS! dra nu inte allt för stora växlar på det här men det kan vara bra att tänka till ibland och inte förblindas av enkla generaliseringar.
Innan jag blir nerskriven i kommentarsfältet ska jag nämna att en del personer kan få överkänslighetsreaktioner på svaveldioxid – de ska självklart undvika de svavlade och andra produkter med svaveldioxid i men för oss andra är det inte någon fara med lilla tillsatsen.
Jag har i flera recept i mina böcker använt de osvavlade – då mycket för att jag tycker att den lite nötigare smaken och färgen passar bättre i vissa sammanhang.

Okategoriserade

När ekovalet blir en tankevurpa

Många väljer idag mer ekologiska alternativ i affären. Oftast tror jag att man automatiskt tänker att det är ett nyttigare och mer näringsrikt val. Dessvärre stämmer inte det alltid. För det första så är det inte mer näring i en ekologiskt odlad växt än en konventionellt odlad, inte generellt sett. Skillnaden i näring kommer att vara beroende på andra faktorer än just eko vs. konventionellt. Dessutom, det jag tänkte belysa denna gång, får inte ekologiska produkter berikas. Idag finns det ett undantag från denna regel och det gäller komjölk. Den får numera berikas med D-vitamin trots att den är ekologisk och får då samma näringsinnehåll som vanlig komjölk.
Ekologiska mjölksubstitut däremot får alltså inte berikas. Det innebär att ett mjölksubstitut som är ekologiskt oftast är väldigt näringsfattigt. Har du tittat på innehållsförteckningen på ex nöt- eller mandeldryck? Oftast består de av ca 95-98% vatten, beroende på hur mycket socker det är i, och ca 2% av nöten eller mandel. 95-95% av ingredienserna bidrar alltså inte med någon näring och sen har vi då ca 2% som är näringsrik ingrediens. Icke-eko varianterna berikas oftast med de viktigaste vitaminerna och mineralerna som finns i komjölk så som B12, Kalcium etc. vilket gör att de ur det perspektivet blir ett fullgott substitut.
Så, om du tänker att du väljer en näringsrik produkt när du köper ex. ekologisk mandelmjölk så skulle jag rekommendera dig att tänka om och välja den icke-ekologiska istället – då får du i dig mer näring. Om du tänker att det är ur klimatperspektivet – ja, då tror jag du ska ställa tillbaka förpackningen på hyllan ännu snabbare.. Jag har nämligen väldigt svårt att 95-98% vatten, paketerat och transporterat kan vara ett klimatval när vi har fullgott vatten i kranen där hemma. (skrev en längre utläggning om det här.)