Healthy Mind

Ibland har man ingen jävla aning

”Erika… det känns som att det blivit bättre. Men skriver du fortfarande om allt du skrev i somras när du var i eldens öga?”

”Nej… jag vet inte… jag var så vilse då”

”Precis därför. Det är viktigt att det pratas om, och att det skrivs om att IBLAND HAR MAN INGEN JÄVLA ANING!”

Hon tittade på mig. Min nyfunna vän. Sa:

”För mig är det du. Du hade ingen jävla aning i somras. Och du hanterade det. Och DET är hälsa. Det inspirerar mig mer än vilken blåbärssmoothie som helst. Så skäms inte. Skriv om det. Berätta.”

Så okej… nu skriver jag om det. Om hur jag håller på att hämta mig nu. Har en ny glöd. Träffat människor på senare tid – nya vänner och gamla – och det känns som att universum planerat varenda möte, varenda resa att komma in i minsta detalj perfekt efter varandra och påverka mig på ett sätt som tar mig framåt. Jag har stadigare mark under fötterna igen. Stegen är försiktiga, lite ”kan det vara på riktigt”. Men jag tar dem. Ett i taget. Varje dag. För att visa för mig själv att jag är en person jag kan lita på. Men…

I somras. Jag hade ingen jävla aning. Alls. Min första sommar som skild. (Fy jag gillar inte det ordet. Fult. Och låter hundra år gammalt.)

Sommaren var på många sätt helt fantastisk! Vi som setts på instagram vet hur en iver att uppleva (i kombination med en rädsla för att drunkna i svarta hål, men det skrev jag aldrig för jag visste inte hur) gav mig energi att insupa mer av den här sommaren än jag nog någonsin gjort. Och jag ÄLSKADE all tältning, surf, barn, vänner, familj, roadtrips. Sååå mycket!!!

Men mellanrummen…

Jag är nog redo att skriva om dem nu. Berätta om de där samtalen till några få utvalda (ni vet vilka ni är och jag är evigt tacksam) när jag grät så att jag inte kunde andas. När jag hade legat på vardagsrumsgolvet och inte visste hur jag skulle komma upp. Eller kört ut i väggrenen för att jag inte vågade köra vidare. Djupa svarta hål av rädsla och ångest.

För jag hade ingen jävla aning. Hur man gjorde. Hur levde man ensam. Hur man kände sig älskad om det inte fanns någon där som sa att man var det? Hur man lämnade sina barn hos sin pappa och åkte utan att gå i tusen bitar.

Jag var inte förberedd på de stunderna. Och kunde inte skriva om dem. För jag hade ingen jävla aning. Om nåt. Allra minst om att uttrycka det. Så jag uttryckte det som också var sant: en helt fantastisk sommar!
Men… i dagens filtrerade flöden tycker jag att det finns ett värde i att påminna att vi inte bara består av en framsida. (Vi veeet ju det, men glömmer liksom lätt…)
Sätta lite ljus på den där platsen på baksidan av hjärtat. Det bor ju lika mycket kärlek där, men av det slaget som är lite svårare att uttrycka. Och jag tror att vi känner oss mindre ensamma och mera mänskliga om även den platsen kan få lite syre.

”Hur du hanterade det inspirerar mig”.
”Du menar att jag INSPIRERADE DIG när jag ringde dig och grät lungorna ur mig.”
”Ja, och hur du avbokade våra träffar för att åka ut och vara tyst i din stuga mitt i ingenstans.”

Trumvirvel.

Hon fick mig precis att känna mig stolt över sommarens lägsta stunder. Ny ljussättning var det enda som behövdes. Och lite distans. Jag hanterade dem ju. Jag åkte till skogen och hade mina tysta dygn. Jag djupdök i gråt. Jag skrev dagbok. Och… jag fyllde på med roliga, nya, urspännande upplevelser och möten. Det var de två lägena jag hade då. Ettan och femman – inga växlar däremellan. (Eller… vänta… jag hade inte ens ettan. Jag var frikopplad på tomgång eller femman).

Allt där emellan: i n g e n  j ä v l a  a n i n g  ! ! ! ) OCH DET VAR OKEJ! Jag ser det nu…

Så till dig som sliter just nu… det är okej. Och det blir bättre.

Amigos don´t lie, och ibland… har vi ingen jävla aning!

Stor kram!

Dela gärna detta om du tror att du vet någon som skulle få lite syre till sin baksida av att läsa detta.

Foto: Kitty Lingmerth

Healthy Mind Resor

Inre och yttre resa i Saalbach

Man måste andas ut gammal luft, innan man kan andas in ny…

Det var som att bergen visste… här kommer någon som inte behöver mer blå himmel och hög energi. Här kommer någon som behöver en kram. En utandning. Ett Hej, allt är okej, precis som det är, bara sätt dig ner.
Så jag gjorde det. Satte mig. Ibland med milsvid utsikt, ibland i tät dimma. Och var. I det som var.

Det är något med att resa till nya platser, speciellt i naturen, tycker jag. Lite som konst… Det nya intrycket gör ett omedelbart avtryck som öppnar dörren till nya platser även på insidan.
Små outforskade ställen som ibland är fyllda av glädjerus, adrenalin och hög energi. Och ibland något mer dovt. Inte nödvändigtvis oskönt, men tungt. Saalbach gav det den här gången: Tyngd. Vikt. Precis på rätt sätt.

Efter adrenalinstinn cykling i vad som i det närmaste kändes som en rad helvetesgap efter varandra men tydligen var cykelvägar (downhill-cykling… i´m tooo old, punkt ;), guidad vandring och promenader på fantastiska hängbroar över trädtopparna tog jag varje dag liften rakt upp i molnen och bara satte mig. Stilla i det tysta, dimmiga, blöta, gråa och hundra nyanser av grönt. Som om naturen samlat all sin densitet på en enda plats för att påminna mig om att såhär kan man också vara, det är inte farligt. Tyngd gör inte att du drunknar – den gör att du bottnar.

Efter en sommar som gett överflöd av allt – vind, vatten, skratt, skog, sol, hetta, dekadens, energi var känslan nu: GRÅ! Välkommen att vara grå. Och det spelar ingen roll om det är regn eller tårar som gör kinderna blöta. Väta som väta. Det tvättar rent!

Jag tror att jag där och då lyfte på locket till djup sorg över allt som inte blev som jag hade tänkt. Och att jag för en gångs skull satt jag kvar och smakade på rädslan jag har inför framtiden. Någon sa att det krävs rädsla för att uppleva mod. Jag tänker… att kanske… kanske har jag omedvetet satt mig själv i den här situationen, klivit ur allt som är tryggt. För att tvinga mig själv att vara modig nog att gå min egen väg.

Hur vägen ser ut? Ja det är precis det… jag VET inte! Och det är så jävla läskigt. Och samtidigt… en bra dag;) – spännande. För det kan ju bli hur som helst!

Hur som helst väljer jag att tänka att jag behövde bli modig, och då såg universum/Gud/jag själv (vem det nu är, alla tre?) till att sätta mig i en situation där jag inte hade något annat val.
Så nu… hemma… när rädslan river i bröstet springer jag i skogen för att påminna mig själv om hur kapabel jag är. Och så stannar jag, står blickstilla, trycker ner fötterna mot marken, andas och minns koklockan som väckte mig ur mina tankar där i dimman på berget…
Klong, klong… Fem meter bort i tät dimma. Jag är helt säker på att hon stod där hela tiden och väntade in mig. Sen, när det var läge:
”Klong, klong… Hej, tänkte bara säga att stigen finns kvar även när det är dimmigt. Mu!”


Saalbach – den yttre resan
Låt mig vara övertydlig: Ni MÅSTE åka till Saalbach i Österrike. På sommaren!

Ta Sound of music, tvätta bort allt det glättiga och addera alla nyanser av grönt du kan tänka dig, luft man skulle betala en miljon för att få ta med sig hem i tub, kor, getter och fullkomligt makalösa vyer.
Egentligen är ovan skäl nog att åka, men för att lägga lök på laxen, grädde på moset och mjukglass på kulglassen etc etc etc…
Addera därtill:
Äventyrsvandringar för barn – små mysterier att följa längs vandringleden Kodok.
Mega flying fox – en 2,5 km lång linbana!!! Roligare än att flyga, skrev någon… Tyvärr stängd på grund av regn när vi var där, men verkar så läskigt och roligt att jag absolut måste prova, mest för att impa på min 8-åring Knut som jag vill ta med mig nästa år!
High rope8 kilometers vandring uppe mellan träden, på rep…. helt enkelt därför att mitt ”ett med naturen”-driv är starkare än min höjdrädsla (tror jag). Ronja Rövardotter 2.0 promenerar i träden, plättlätt och också på givna listan att göra med Knut!
Ridning – i de här landskapen. Say no more! Finns flera att välja mellan och alla stall jag såg var superfina med välskötta hästar.
Mountainbikecyklingboka en heldag och få urbra genomgång av teknik, hur man bromsar smart, svänger i skarpa kurvor etc. För att sedan ta er upp i bergen med muskelkraft eller lift och sedan cykla ner. Oerhört vackert!
När vi var där var den ”enkla” backen ner stängd på grund av tidigare oväder som hade förstört marken och jag ska i ärlighetens namn erkänna att mina tantskrik (som förvisso också var förtjusta) blandades med en ganska god dos svordomar och skräck på vägen ner för den lite svårare men, citat från guiden: ”Ändå ganska enkla” (hrm!;) backen ner. Hur som helst – kul, jobbigt och proffsigt i urvacker miljö och välskötta leder.

Bo: Vi bodde på familjeägda Hotel Barbarahof, personligt, trevligt, god mat, fina rum, magisk miljö och lika nära till både Saalbach och grannbyn Hinterglemm.

Familj Healthy Mind Stark mamma

Om jag skäms lite, är det okej att jag är lycklig en stund då?

Jag har varit tyst länge. Har känt att jag inte kan. Bör. Vet. Hur man skriver… Jag kan inte ljuga när jag skriver. Och sanningen är att allt har varit en svart sörja. Och jag har inte vetat hur orden för det ser ut.

Men de börjar komma nu. Orden. Och jag vill försöka skriva om det som ligger högst upp för mig just idag. Jag brukat tänka att om något påverkar hur jag mår är det högst troligt andra som upplever samma sak, och det mesta känns bättre när vi pratar om det. Så. Dagens ämne:

SKULD.

Men först behöver jag berätta en sak. Jag och min man har separerat.

Jag tycker om att skriva om ”att må bra”. Hälsa. På alla plan. Och min röst fungerar så att jag måste vara sann för att det ska gå att skriva, annars blir jag tyst. Så nu vet ni.

Min exman var, är och kommer alltid vara en av de personer jag uppskattar mest på jorden. Grym! Men… det blev så.

Och jag är ledsen. Såklart. Och: skäms. Kanske inte för det (lika mycket längre). Men känslan skuld har aldrig haft mig i ett så stadigt grepp som under den här hösten, vintern, våren.
Alla som är besvikna. Sårade. Min man. Barnen. Som ett svart kladd i bröstet. Skulden.

I helgen satt jag på verandan och drack kaffe i solen. Hade, liksom igår, inga planer för dagen. Städa, bara vara… skrota. Och jag kände mig så glad över att jag var bekväm med det. Skrota. Den Erika jag känner älskar det, men hon har varit frånvarande ett tag. Upptagen med att sysselsätta sig för att sätta plåster på de sår som uppstår när man lämnar den man blev vuxen med, gjorde karriär bredvid, fick barn med, köpte hus med, drömde om framtiden med.

Men idag. Vad skönt det var. Att vara. Bara sådär.

Då… (såklart) slingrar den sig in som en orm: Skulden! Har jag rätt att sitta här och tycka det är rätt skönt att barnen är hos Martin och att jag kan dricka kaffe och skrota utan att ta ansvar för någon annan än mig själv? (Jag törs knappt ens skriva det här, för att jag är rädd att ni ska döma ut mig som en dålig mamma).
Och ändå… jag vet ju att barnen har världens bästa pappa som just då troligen hade stekt pannkakor, brett mackor och nu drack kaffe samtidigt som han tittade på deras halvätna tallrikar och sa okej gå och hoppa studsmatta då.

Vad är det jag känner skuld över? Att jag är glad?

Jag pratade med Marie Öfvergård (som coachar mig i allt från jobb till livsångest) på igår och  hon satte huvudet på spiken.

”Erika, du använder skuld för att det får dig att känna dig mindre dålig. Som en snuttefilt. Men vet du. Du är inte dålig. Det blev som det blev. Du är där du är. Du vet kanske inte varför. Än. Men det finns inga rätt och fel. Och du får vara lycklig, det är okej.”

Orden landade rakt i knät. Jag får vara glad. Tillfreds… Jag behöver inte fråga ”Om jag skäms lite för det, får jag vara glad en stund då?”.

Jag pratar så ofta om att känna sina känslor. Möta dem. Men det var först när Marie sa till mig idag ”Erika, nästa gång du känner skulden. Sitt med den. Låt den inte berätta några sagor för dig. Bara känn på hur den rör sig genom kroppen… de fysiska sensationerna. Låt den komma, låt den stanna, låt den gå…” som jag insåg att det är precis det jag INTE har gjort den här gången.
Och precis som med alla känslor vi inte vill veta av… Det är först när vi möter dem, ser dem och accepterar dem som de, på ett nästan magiskt sätt, mjuknar och till slut förvinner.

Skuld.
Låt den komma, låt den stanna, låt den gå.

Känslor.
Låt dem komma, låt dem stanna, låt dem gå.