Healthy Mind

Sluta sälja hälsa till kvinnor genom att få dem att känna sig otillräckliga!

Jag har ruvat på det här inlägget ett tag. Inte riktigt vetat om jag vill publicera det. Om jag vågar. Men sen ändå. Det är liksom ingens fel lika mycket som allas. Och det är något alla vet. Den rosa elefanten i hälsovärlden!

Så då måste vi ju våga prata om det.

Jag har ångest. Varje gång vi ska göra omslag tar den ett grepp i magen och liksom vrider om.
Jag älskar att göra tidning. Ääälskar att fylla den med inspirerande, informerande och intressant innehåll.

Jag hatar(!) att sälja den.

Hälsovärlden och media har trasslat in sig själva i en härva som gör att alla tror att det är omöjligt att sälja något som har med hälsa att göra utan att först förminska de som ska köpa produkten – kvinnorna!
Föd den del hos henne som tror att viktnedgång och förändring av kroppen är något hon inte klarar sig utan, så köper hon tidningen.
Och tyvärr fungerar det. Så ingen vågar sluta.

Ärligt talat. Det gör mig helt förtvivlad.
Här sitter jag med massor av oerhört bra innehåll, skrivet av riktigt vassa journalister och med Sveriges främsta experter bakom råden. Men ni vill bara ha det om jag smörjer in det med skit innan jag säljer det.
Varför är det så? Ja. Jag frågar faktiskt dig som läser detta. För du är troligen också en av de som köper tidningar.
Missförstå inte: Jag anklagar inte här, detta är snarare skrivet ur en ”snälla hjälp mig”- state of mind. Så sänk garden och tänk att vi hjälps åt…

Öppen fråga att fundera och resonera kring:
Vad är det som gör att vi köper (nedan är inte antaganden utan baserat på siffror) tidningar med rubriker som:

Bränn fett snabbt
träningen som ger snabba resultat
eller
Rasa i vikt med nya xxxxxdieten

I större utsträckning än exempelvis

Bli ditt starkaste jag
träningen som ger snabba resultat
eller
Må bra inifrån och ut med xxxxx

Varför?

Media har ett ansvar här, absolut! Och jag som står med ena yrkesbenet i tränings-/yogavärlden och den andra i Sveriges mediehus ser det som min mission att vara med och skapa ett nytt klimat.
Men… ibland tycker jag att vi gör kvinnor till menlösa offer alltför för lättvindigt.
(Tänk om vi skulle agera på sms-lån som vi gör med hälsa. Jag menar, reklamen för sms-lån är briljant smart och ofta skamlös. Men om du köpte en soffa på sms-lån skulle ingen tycka synd om dig utan snarare respondera. ”Hallå, du är väl inte dum. Get a grip!”)

Vi behöver hjälpas åt att förändra och vi som konsumerar media har så mycket mer makt än vad vi tror. Ge fingret till dieter och kroppsideal som bara får dig att må dåligt!

Jag har inga färdiga lösningar (än;). Så tills jag är klokare vill jag bara säga, kom ihåg:
Ditt mål: må bra.
Hälsoaktörers mål: sälja.

Hur är DU när du mår bra? Vad gör du när du är till freds? Vad längtar du efter? Vilka sidor hos dig vill du lyfta? När glittrar just du? Gå på det!
Syna alltid vad som finns bakom rubrikerna, läs baksidan på förpackningen så att säga. Och välj det som gör dig stark – inifrån och ut.

Värna om din integritet, respektera dig själv, sträck på dig.
Du är värd all kärlek i världen, speciellt din egen!

Foto: Kitty Lingmerth

Healthy Mind

#inteensam TACK!

Jag vet faktiskt inte om ni förstår hur mycket era kommentarer värmde redan där i sängen… när jag låg sömnlös.

Man kan säga mycket om sociala medier, dess ytlighet, värdet eller ickevärdet i att ha ett gigantiskt socialt umgänge – online.
Men… den värme jag kände från er då, den var på riktigt. Och den var banne mig som en kram. Och idag när jag läste alla kommentarer sköljde det över mig igen. Ni är så sabla fina!
Jag menar det verkligen – ingen floskeltopp här – ren och skär tacksamhet! Snälla sug åt er…

Nu känner jag ju inte alla av er personligen, men jag är ganska säker på att ni berörs även av kommande stycke:
När jag läste era kommentarer slogs jag  av att varenda en av er som skrev något i stil med ”jag vet, jag känner också så ibland” är sådana som jag (redan innan ni skrev det) liksom har tyckt om och beundrat. Även om vi bara är ytligt bekanta så har jag tänkt – jag gillar verkligen henne…
Och då tänker jag i nästa steg att jag är stolt att vara en av er.
Kalla oss känsliga, mänskliga – men vi är också fantastiska, och får en himla massa bra bollar i rulling de där dagarna som energin flödar och vi springer fort, fort, fort fulla av iver.

Och den där sårbarheten… kanske är det den jag anat? Den som gjort er intressanta, som fått mig att dras lite extra till just er… om än bara online… #inteensam

Någon frågade: Hur gör du för att komma ur svackorna?
Mitt svar är nog…
1. Jag har inget färdigt svar, men…
2. Jag loggar ur den mediala världen och in på min egen. Dagen efter mitt bryt och större delen av helgen fick telefonen helt enkelt samla damm. Digital detox. Egentligen inte som ett duktigt medvetet val, utan som en automatisk handling. (Därav att detta sena tack till er också. Jag har dock tänkt på er mycket!)
3. Jag sover. Ja… efter en natts sömn känns det alltid bättre.
4. Försöker påminna mig om punkt 3. Även då, i stundens hetta, försöker jag påminna mig själv om att dessa dalar också är en del av min person och att det kommer gå över även denna gång, precis som alla andra gånger. Den vetskapen gör ju att jag inte behöver hetsa upp riktigt lika mkt. Denna punkt är svår. Men jag blir bättre och bättre på det.

Hur gör du? Kommentera gärna.

#inteensam

Jag tycker väldigt mycket om er.
Tack.
Verkligen tack!

Foto: Kitty Lingmerth

 

Healthy Mind

En inte så bra stund…

Just nu. En skrutt.
Känner mig oduglig trött och tänker dåliga tankar om mig själv. Och om andra. Det brukar hänga ihop för mig. Gör det det för dig?
För… visst är det väl så att alla känner såhär ibland? Eller är det jag som är överkänslig och svag?
Jag känner mig gråtig. Trevande. Trött. Tänker… är det såhär livet ska vara?
Samtidigt kan jag ju se och jag VET – jag är så vansinnigt lyckligt lottad! Jag har allt jag drömt om.
Men tårarna bränner ändå.
Förlåt. Bli inte arg. Jag är inte otacksam. De bara gör det på mig. Bränner. Om jag är trött. Om jag ställt lite för höga krav på mig själv. Eller sprungit lite för fort i ren iver. Det är en ovana jag har. Som ett barn som alltid springer för fort i början på ett lopp.

Det kan vara hormoner också… mmm… kanske är det därför. Det vore bra. Det är nog det. Stökigt.

I vanliga fall går jag undan – drar mig bort både fysiskt och mentalt när jag mår såhär. Som ett skydd. Det är nog sunt och bra, man får skydda sitt innersta tycker jag.
Fast jag borde släppa in min man mer. Det har jag lärt mig i terapi.
Men han är inte hemma nu…

Så jag skriver… och så tänker jag.
Om jag mår såhär och känner mig ensam och skäms över det. Då måste det ju bara vara så att andra också gör det. Ibland i alla fall? Och så tänkte jag att det ju känns lite tröstande att inte vara ensam. Och ännu mera tröstande att det kanske kan vara tröstande för någon annan att bli påmind om att hen inte heller är ensam.
Det är du och jag hen ;).

Sen tänkte jag att jag var oduglig igen och vem fan vill läsa sånt här… ha lite integritet liksom.

Sen sket jag i det och publicerade. Egentligen vet jag inte varför. Jag vet inte så mycket alls stunder som denna.

Men jag har integritet, den bara samsas med ett behov av bara få vara… allt…

Och det brukar ju kännas bättre när jag sovit.

Godnatt bloggen. Vänner. Universum.

Imorgon är en annan dag. Det är bra!

FOTO: Kitty Lingmerth