event

Snart är hon gift

Jag var inte bara hemma i Stockholm för att jobba förra veckan utan den största anledningen var att vi hade möhippa för min älskade tvillingsyster Ida på lördagen. SOM vi hade längtat till det datumet och vilken dag det blev!! Det blev nästan bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig faktiskt. Det var en del saker som inte riktigt gick som planerat, men det får man ju räkna med. Det viktigaste är ju iallfall att hon fick en möhippa som hon sent kommer att glömma och att hon fick känna hur älskad hon är.


Jag, Emma, Andrea och mamma kidnappade henne tidigt på morgonen och lämnade då över en outfit som hon skulle ha på sig i början av dagen. Vi hade bestämt oss för att hon skulle få vara superwoman dagen till ära, eftersom hon faktiskt är en riktig superwoman på alla sätt och vis.

Ida fick under hela dagen små presenter från alla tjejer som var med. Det var ”skojsaker” som ska hjälpa henne och Lasse i äktenskapet. Hon fick även berätta lite kort om vilken relation hon har till personen i fråga.

Nästan hela tjejgänget samlade.  
Dagens första stopp var vid Höghöjdsbanan ute i Nacka och Ida var givetvis först ut att anta utmaningen. Det vi skulle ta oss igenom var alltså en hinderbana fast 18 meter upp mellan träden!!! Ida var så sjukt duktig och inte alls speciellt rädd. Själv blir jag skakis bara av att tänka tillbaka på det. Nog för att jag är tuff när det gäller det mesta, men just höjder gör mig skräckslagen. Jag skakade så mycket vid vissa tillfällen att det var HELT sjukt. Det var som att kroppen bara protesterade helt. Men jag klarade hela banan och det är jag SÅ stolt över. Det var en bra inledning på möhippan, eftersom de gav både spänning, skratt, gråt och stöttning. Jag kommer nog aldrig göra om det där, men det är ett bra minne.

Efter att vi kämpat oss igenom höghöjdsbanan så var det dags för lunch. Vi hade bokat en bastu och en grillplats nere vid vattnet och vi hade definitivt vädret på vår sida. Vi blev kvar där ett bra tag för att njuta av bubbel, jordgubbar, hamburgare och annat gott. Några av tjejerna vågade sig även på ett dopp i sjön innan det var dags att åka vidare.

Efter lite ändrade planer så åkte vi hem till Andrea och spenderade kvällen på hennes fantastiska takterass. Det var nästan så jag ville stanna tiden för en sekund och bara stanna i vår underbara bubbla. Så mycket glädje, kärlek och värme. Alla tjejer som var med på möhippan är så grymma och jag är lyckligt lottad över att ha dem i mitt liv.

Vi blev kvar hos Andrea och beställde dit middag. Det blev väldigt många tårar och mycket skratt när Ida skulle berätta om relationen till bland annat mig och mamma. Jag är väldigt känslosam av mig så jag blir rörd av minsta lilla.

Efter middagen så åkte vi in till stan för att sjunga karaoke och dansa inpå småtimmarna. Ett grymt avslut på en magisk dag! Nu ser vi fram emot bröllopet som är den 2 Juni!!!

 

KRAM på Er

Training Träning

Tillbaka på hemmaplan i några dagar

Hej alla underbara! Hoppas att ni har haft en skön start på helgen. Själv har jag varit hemma i Stockholm i några dagar nu och jag njuter av varje liten sekund här. I onsdags så åkte jag direkt från flygplatsen till Barrys för att leda en eventklass där. Vi hade bjudit in utvalda influencers till klassen och efter timmen så var även alla medlemmar välkomna till Barrys för mingel och dans. Det kändes SÅ bra att vara tillbaka på ”min hemmaplan” igen. Det är något speciellt med det där rummet som jag inte riktigt kan förklara. Jag mår bra där inne och jag får så enormt mycket energi och glädje av att få pusha och lyfta andra.

Upplägget på golvet var ett Fullbody-pass, med fokus på basövningar. De fick bland annat köra knäböj, utfall, hantelpress, rodd, militärpress osv. På bandet så fick de kriga sig igenom ett ganska tufft intervallupplägg, som avslutades med korta och explosiva sprinter.

Det var ett riktigt kul gäng som körde klassen och peppen där inne var total. För mig handlar Barrys mycket om träningsglädje, gemenskap och endorfiner. Jag ger alltid 200% för att ge deltagarna samma känsla. Det syns nog på bilderna från eventet också ;)

Jag åker tillbaka till Olso igen om två dagar, men jag kommer definitivt kunna leva på glädjen och lyckan från eventklassen ett bra tag framöver:)

Dagens tips Träning

For the love of glutes

Eftersom jag inte kan träna som vanligt just nu pga av min pollenallergi, så försöker jag att lägga mer fokus på andra delar i istället. Rörlighetsträning, korrektiv träning och kontaktövningar är några exempel. Det är delar som hjälper mig att utvecklas i min ”vanliga träning” och som jag faktiskt borde jobba ännu mer på. Det är egentligen lite tur i oturen att jag tvingas fokusera på sådant just nu ;).

Jag har alltid kört kontaktövningar för sätet som uppvärmning på mina benpass och idag baserade jag hela passet på just det istället. En favoritövning som jag ofta kör är enbensmarklyft. Det är en superbra övning för att aktivera sätet och för att hitta en bra kontakt (se video nedan). Det var så mycket folk på gymmet idag så jag ville bara filma lite snabbt. Med andra ord så får beskåda min obefintliga balans i videon också hehe.

Passet idag:
20 minuters promenad på bandet
20×4 set Hip Thrust med gummiband runt knäna
15×3 set Good mornings
20 reps/ben x 4 set RDL (videon)

Jag körde övningarna med många repetitioner och lätta vikter. Fokus låg på kontakt i sätet. 

Träning

Träningsstatus just nu: Pollenallergi

Det blir definitivt inga nya rekord eller stordåd när det kommer till min träning just nu. Det känns som att min pollenallergi är värre än någonsin och jag blir i princip andfådd av att gå i trappor.  Jag har bara varit på gymmet en gång sedan jag flyttade hit och då körde jag bara lite lätt styrketräning. De är inte så att jag inte vill träna, men jag har varit alldeles för trött och seg. Varje år så blir jag lika överraskad när min pollenallergi kommer lite som ett brev på posten under våren. Jag kände av det direkt när jag kom hem från Turkiet och det är lite som att gå runt i en ”förkylningsdimma” hela dagarna. Ja ni som har pollenallergi vet nog vad jag pratar om. SÅ SEGT. Hur som helst så är det bara att acceptera läget just nu och försöka fokusera på att ta det lite lugnare. Kroppen får bestämma tempot helt enkelt. Ni som har frågat om jag inte kan skriva mer om hur min träningsplanering ser ut; ni får vänta lite till på det eftersom jag inte har något upplägg eller struktur alls just nu.

Jag har dock försökt att gå lite lugna promenader den här veckan, vilket också har varit ett grymt bra sätt att upptäcka och se Olso. Det kommer nog ta ett tag innan jag hittar överallt i den här staden (mitt lokalsinne är inte det bästa) så det är ju lika bra att försöka lära mig redan nu. Det har varit helt underbart väder i flera dagar nu så det är definitivt ingen uppoffring att gå på promenad.

Hoppas att ni har haft en grym vecka och att ni har en skön helg att se fram emot. KRAM på er!

Frågor och svar Träning

Fråga: Hur hittar jag träningen som passar just mig?

Hej vänner! Jag fick den här väldigt viktiga frågan från en av er läsare för några veckor sedan. Tack så mycket för det. Nu känner jag att det det är dags att jag svarar på den. Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid och ställer frågor som ni funderat mycket över. Jag har såklart inte alla rätta svar på era funderingar, men jag hoppas iallafall kunna hjälpa till och inspirera er till att hitta nya vägar och tankebanor. (varning för ett väldigt långt inlägg)

FRÅGA: Hej Elin! Tack för all fantastisk inspiration och träningsglädje du sprider. Du är grym! Jag har en fråga/tanke som jag själv brottas mycket med och tänkte höra lite om du upplevt/känt samma sak med tanke på din idrottsliga bakgrund.

Jag är en 22årig tjej som för 3 år sedan valde att ta klivet bort från min elitidrott. Den idrott som jag förknippats med ända sedan liten. Den idrott som gjort mig till den jag var. Den idrottsvärld där jag hade alla mina vänner och mina bekantskaper. Har du upplevt att du haft svårt att identifiera dig själv, tex. inte längre vara ”Elin-simmaren” efter att du slutade med simningen? Har du något tips på hur jag ska tänka?

Jag har funderat mycket på vad jag tycker är kul att träna, just för att jag kanske skulle kunna börja satsa lite mer på det. Men jag tycker så mycket är roligt, lyfta tungt, wod:a, springa intervaller, vandra i fjällen, åka längdskidor/alpint, simma m.m, och skulle egentligen inte vilja göra avkall på något framför något annat. Bara för att ha något att träna mot, för att ha en ursäkt, har jag funderat på att göra klassikern, men efter lite eftertanke så är det egentligen inget jag vill göra. Jag tycker du är så cool som bara kör på. Men hur har du hittat ”dig själva” inom träningen?

SVAR: Tack för att du vill dela med dig av dina tankar och känslor kring just det här. Det är en viktigt ämne som jag tror att många kan känna igen sig i. Det är alltid svårt att gå in i en ny fas i livet, speciellt när man inte riktigt kan identifiera sig med den. Jag kan ju bara tala utefter egen erfarenhet och jag kan verkligen känna igen mig i din berättelse. Jag vet precis hur det är att ta steget från att ha levt och andats sin idrott i stort sett hela livet, till att helt plötsligt ”vara en i mängden”. Det är inte speciellt lätt. Under hela min uppväxt, genom tonåren och upp i vuxenlivet så handlade i princip ALLT om just simningen. Mitt liv styrdes kring tävlingar, träningstider, träningsläger, mat, sömn,vila och prestation. Allt skulle anpassas så jag kunde prestera på topp. Det andra runtomkring fick alltid komma i andra hand. Det tog ett bra tag innan jag hittade glädjen/motivationen i att träna igen efter att jag slutade simma. Jag tror faktiskt att det tog nästan över ett helt år innan jag över huvudtaget ville träna igen. Jag var så trött, omotiverad, less och väldigt förvirrad över livet skulle bli när jag inte längre simmade.

Träning för mig hade ju alltid handlat om att vara bäst, slå rekord, vinna medaljer och simma på snabba tider. Allt annat var för mig oviktigt. Jag tränade inte för att må bra eller för min fysiska hälsas skull. Jag tränade för att stå högst upp på prispallen. När jag inte hade simningen längre så fanns det inte heller någon prispall att jaga. Att det dröjde såpass långt innan jag hittade motivation till att träna igen berodde nog också på att jag aldrig tidigare tränat utan att ha någon coach/tränare vi min sida. Helt plötsligt så var det ingen som stod och tittade på när jag tränade, ingen som brydde sig om jag var snabb eller långsam, ingen som hejade på mig, ingen som planerade passet i minsta detalj och ingen som berömde eller peppade mig när jag gjorde något bra. Jag hade med andra ord ingen jäkla aning om hur jag skulle träna, vad jag skulle träna eller varför jag skulle träna när ingen var där och såg hur duktig jag var. Det sög ur all motivation och vilja till träning just då.

Den första tiden var jag var nog också rädd för att jag inte skulle hitta något som jag var bra på igen. Jag var så van vid att få den bekräftelsen via simningen. Det var framförallt en bekräftelse från andra på att jag var duktig. Nu i efterhand vet jag att den bekräftelsen egentligen var ganska oviktig i det långa loppet. Jag har verkligen min familj och mina vänner att tacka för det. De har aldrig sett mig som simmar-Elin, utan de har älskat mig som person (oavsett resultat i bassängen).

För att göra en lång historia kort, så började jag iallafall efter en period (med mycket pepp från min systers man Lasse) att träna styrketräning på SATS. Jag hade börjat känna mig trött och seg under en period, så jag ville ge träningen ett försök. Jag hade kört väldigt lite styrka under elitkarriären så det var som att en helt ny värld som öppnade sig. Lasse hjälpte oss med upplägg, teknik och många bra tips. Å att jag kunde träna tillsammans med min syster gjorde det också lite roligare. Jag kände dock fortfarande att jag saknade den där peppen, adrenalinet och tävlingsmoment som simningen gav mig. Det var inget jag fick på köpet när jag körde styrka. Jag körde trots det på med den typen av träning och började hitta glädjen i det. Även om jag fortfarande inte riktigt hade något bra svar på varför jag tränade.

Något år senare vände livet. Jag blev jag sjuk (drar inte hela den storyn nu). Jag fick göra ett flertal operationer i magen och all stryka och de muskler som jag byggt upp förvann på nolltid. Under den perioden tränade jag inte på ett helt år. Jag gick ner över 15 kg i vikt och jag och blev anfådd bara av att gå 100m.

Efter den perioden så var jag mer svag än någonsin, både mentalt och fysiskt. Jag började sakta med säkert att gå promenader igen, jag började äta rätt och jag började lyssna på kroppens signaler. Det var första gången i mitt liv som jag äntligen insåg att jag VILLE träna för mig egen skull, jag ville röra på mig, jag ville känna mig fysiskt stark och uthållig igen. Inte för att vinna något lopp, utan för att må bra! Å för att det är den bästa känslan i världen, att vara stark och oövervinnelig. Min inställning till träningen ändrades totalt efter den perioden. Jag slutade att hela tiden söka efter tävlingsmomenten och adrenalinet. Jag fokuserade istället på känslan som träningen gav mig. Det blev även som en terapi för mitt mentala välmående.

När jag efter en period blivit starkare i kroppen igen och börjat hitta tillbaka till livet så ville jag testa ALLT. Jag ville springa, cykla, klättra, fightas, paddla, lyfta tungt osv. Vilket jag gjorde! Under den perioden köpte jag också ett kort på en Crossfitbox i närheten av jobbet. Det var även DÄR jag träffade Madde för första gången, vilket jag är evigt tacksam för!! Jag höll på med crossfit i något år, samtidigt som jag körde en hel del löpning vid sidan av. Träningen hade då blivit en självklar del i min vardag och jag behövde den för att må bra. Tanken på att tävla var nästan som bortblåst.

De senaste åren har jag varierat min träning väldigt mycket. Jag hittade tillbaka till vanlig styrketräning igen (tack vare Madde) och har även testat swimrun och triathlon. Det jag egentligen vill säga med min egen story är att oftast så handlar det om att man bara hamnar in på ett spår, testar något som man gillar eller träffar på någon person som man blir inspirerad av. Det är oftast väldigt svårt att bestämma sig redan innan vad man tycker är kul.

Jag tror att det första du ska göra är att släppa alla krav, alla måsten och alla förväntningar. Man måste inte ha ett konkret mål med träningen (lopp etc). Som du skriver så är du sugen på att testa allt på en gång. Gör det säger jag!! Träna det du känner för, det som verkar kul och det du är nyfiken på. Du måste inte alltid ha en röd tråd och ett schema inför varje vecka. Prova kamsport, crossfit, löpning i grupp eller vad som helst. Du kommer att känna när du hittat rätt. Försök även fundera på varför du vill träna? Vad ger det dig för positiva effekter? Kör inte en satsning på en klassiker om du inte är sugen på det. Då är det lätt att du sätter för höga krav på dig själv och då är det är lätt hänt att träningen blir en press, snarare än något du mår bra av.

Mina bästa tips:

-Anmäl dig till en träningsgrupp. Det kan vara en fast grupp som du tränar med varje vecka, eller mer löst, där du kanske tränar med andra en gång i veckan och resten själv.
-Testa löpning i grupp. Det finns många grymma löparklubbar som är anpassade efter alla nivåer.
-Köp kort på ett crossfitgym- Det bästa sättet att träffa likasinnade och få en massa nya träningskompisar.
-Variera träningen. Att t.ex. bara gå på Power Walks, springa eller träna på gym-delen blir ju extremt tråkigt i längden och enformigt. Så våga prova nya saker och våga variera din träning.
-Ha ett öppet sinne. Bestäm inte på förhand vad du tycker är kul/tråkigt.
-Fråga vänner, kollegor, familj vad de gillar för träning och häng på något pass.
-Viktigast av allt. Ha kul!!

LYCKA TILL!! KRAM