Ett sätt att omfamna tystnaden är att vända sig inåt, till de inre rummen. Där väntar tystnaden alltid troget och det finns flera tekniker för att komma närmare dessa lockande rum. Denna månad får du ett utdrag ur kapitlet ”Rum för själen” ur boken Tillitens väg, där Sofia Sivertsdotter bland annat presenterar några vägar för att komma närmare sitt innersta.

Ett rum för själen – ur Tillitens väg

”Jag misstänker att jag föddes med en liten nunna inom mig. Jag gillar att spendera tid på egen hand, har inga problem med att vara själv i längre perioder och fascineras av att gå på smala och djupa stigar. Min dragning till familjelivet har aldrig varit jättestark och en av mina stora idoler är 1100-talets helgon Fransiskus, som lämnade slott och rikemansliv för att, iklädd en brun säck av jute, leva för djurens och de fattigas och sjukas bästa.

Anledningen till att jag (ännu) inte har begivit mig av till en avlägsen bergstopp är att jag också har en trogen extrovert sida som hyser en stor kärlek till människor (och min familj). Det är trots allt i oss levande varelser som andligheten residerar. Utan människor i mitt liv skulle jag troligen relativt snabbt förlora den själsliga (och mentala) hälsan och förtvina, implodera eller explodera. Och jag tror dessutom att jutesäcken skulle klia förfärligt.

Ett lite mer diskret liv behöver inte betyda ett tråkigt liv. Tvärtom. Små nyanser uppfattas tydligare när vi saktar ned. Upplevelserna blir kanske inte lika högljutt intensiva, men de blir värdefullare och mer mångfacetterade, för att de tas in på djupet. Vi missar kanhända det kortsiktigt spännande dramat och det senaste skvallret i lunchrummet, men i gengäld får vi ett rikt skådespel som vi för allt i världen inte vill missa.

Det går att träna upp det tillitsfulla och stabila, det som inte går igång på drama eller behöver skyhöga eller artificiella höjder för att känna sig levande. Vi har alla, ateister, agnostiker och troende möjligheten och förmågan att välja väg. Den lätta och bekväma vägen kan bestå av färdigmat, vita lögner, vresighet eller brist på förlåtelse eller förståelse. Den mer utmanande vägen är lyhörd inför att man ibland inte klarar av annat än minsta motståndets lag, men strävar samtidigt efter att det ljusa, tillitsfulla och själsligt stadiga ska ta över i tanke, ord och handling.

Det mörka tycker om när vi stressar och inte ”har tid” att landa och hitta hem i våra inre rum. Ljuset däremot, applåderar varje minut som vigs åt begrundan. Vissa livsåskådningar pratar om det högre och det lägre jaget. Andra om ljuset och mörkret eller himlen och helvetet. Gemensamt för de alla är att det inte är yttre tillstånd eller rum som gestaltas, utan inre.”

Tips! Läs mer av Sofia Sivertsdotter i hennes blogg!