Bliss i garderoben Kläder

Lululemon-lördag

lululemon

eatyourgreens_blueberry

Hej kompisar! Hoppas att ni har en riktigt skön lördag?

Jag började min effektivt med ett slutföra en rensning av garderoben som jag började för… tja, fyra veckor sedan. Halleluja. Medan jag rensade insåg jag att jag verkligen beeehööövde (ni vet hur det är va…) nya träningsbyxor, så jag gick ner till Lululemon på Riddargatan och botaniserade.

Tjejerna som jobbar där är så himla gulliga och det är ganska roligt att se hur de applicerar det amerikanska sättet att bemöta kunder på Stockholm. Servicen vet knappt några gränser. Annat än min uppväxt i Karlstad det, där expediterna betedde sig som att en störde när en kom in i butiken. Allt blir så mycket enklare när det finns någon pålitlig som hjälper en att välja rätt plagg.

När jag hade bestämt mig för ett par långa (svart) och ett par korta (rosa) byxor gick jag till Blueberry på Sibyllegatan och köpte en Eat your greens. Kändes som att jag lika gärna kunde ta yogakonceptet hela vägen, liksom. Det västerländska, ganska slösaktiga konceptet alltså…

Östermalmsmyllret gör mig alltid på gott humör. Där blir Stockholm liksom en riktig stad tycker jag. Människorna ser intressanta ut, det grönskar i typ varje gathörn och moderna butiker ligger i stiliga gamla byggnader. Stockholm alltså <3 <3 <3

Nu ska jag packa upp mina nya brallor och snusa lite på dem innan vi går tvärsöver gatan och tar en öl före maten. Måste ta vara på augustisolen och alla stimmiga uteserveringar förstår ni!

Vad gör du i dag?

humlegarden

Min favoritpark, Humlegården <3

Bliss Training Yoga

Den perfekta träningsveckan

Jag har haft den mest perfekta träningsveckan! Är så himla nöjd. Varför? För att jag har fått in hela fyra yogaklasser hittills! Det var ju det här jag ville. Men jag gjorde inte. Nu har jag lossnat! Släppt taget. Heja mig!

Mina yogaresa har varit så lång och snårig. Här pratar jag om det i ett videoklipp! Den började på gympan i ettan på gymnasiet, jag trivdes direkt men fortsatte inte. 2007 kom jag tillbaka, gick på samma klass på torsdagar på Sats men sen bytte jag stadsdel och tappade bort mig igen.

2012, nu väcks intresset på allvar, men med det också pressen. Jag ska bli BRA på det här, det fysiska, jag ska göra skitsvåra positioner och kunna mäta mig med dem som har långt mer erfarenhet än jag.

Dumheter.

Jag fick vila ett tag. Tog en 18 månader lång paus från kurser. Började om. Jag är fortfarande nybörjare, men jag är nyfiknare, lekfullare, långsammare än förut. Jag utforskar bara grundläget. Ska ingen särskild stans. Jag är stolt över att det plötsligt sker som naturligt!

Det är också därför jag vill komma i väg till studion. För att göra det någon annan har planerat och säger åt mig, istället för att själv ha idéer om hur det ska vara. Det är så skönt!

Har du haft något mål med din träningsvecka? Vad? Har du uppnått det?

Bliss

Om rädsla, murar och att det inte finns en vänskap som är finare

Ett av mina ljuvliga kompisgäng på bröllop i Grekland 2010!

Jag stannade till lite när Sara och Annika pratade kort om vänskap i senaste Träningsglädje talks. Dels tycker jag alltid att Sara har intressanta inlägg i den här frågan och dels är vänskap något som intresserar mig som fenomen.

Jag tänker ofta på när jag gick i ettan och läste om bästisar i KP, Kamratposten alltså. Alla tjejer hade bästisar, sa en flicka som var intervjuad, för tjejer tyckte bäst om att vara två och två. Jag hade massor av kompisar, men minns ändå den gnagande känslan som uppstod. Hur den där texten satte press på mig. Redan då förstod jag att jag inte var en riktig tjej.

I dag upplever jag samma känsla när någon förbryllat frågar hur jag inte kan ha kvar några barndomskompisar. Den underliggande frågan är: vad är det för fel på dig?

Och visst tycker jag att det är fantastiskt rörande och vackert att se exempelvis en brud omgiven av tärnor som följt varandras liv sedan dagis. Men så blev inte mitt liv. Om jag skulle gifta mig/fylla år/bli sjuk/whatevah skulle jag däremot omges av personer som har följt mig genom hela, eller delar av, mitt vuxna liv. Finns det verkligen något att sörja i det? Ingen tycker ju att det är bättre att träffa en respektive vid 7 än vid 47. Varför finns det andra, finare, regler för vänskap? Som om barndomsvänner är ett bevis på att en är en genomfin person.

Jag är så glad att jag har ett gäng nära vänner, några som jag träffade på högskolan, några från träningslivet och flera från mitt jobb, som jag kan prata om det mesta med. Att de här relationerna finns kvar beror helt på att de här personerna har tagit ansvaret för att driva vår vänskap framåt. För det är jag nämligen värdelös på. Jag glömmer höra av mig, blir ofta impulsivt sugen på att ses men ogillar att planera för långt fram.

Det här beror nog till viss del på lättja och obetänksamhet – och, allra mest, nåt slags dåligt vänskapssjälvförtroende. Jag faller lätt in i tänket att de flesta väl har roligare och viktigare vänner att underhålla kontakten med än just mig. Så jag stör inte. Se där, kanske största skälet till att jag har noll kontakt med mitt gamla liv: det rann ut i sanden och ingen av oss var tillräckligt intresserade av att hålla det levande. Ska jag ångra det eller glädjas åt det jag har i dag?

Men åren har jag blivit bättre på att våga visa uppskattning för de människor jag träffar och känner att det är viktigt för mig att behålla en relation till. Det gör inte så mycket att chansa lite längre, jag är inte alls lika rädd för att bli nobbad eller utanför som jag alltid har varit förr. Det är viktigt att ha kompisar, men efter tonåren nån gång minskar liksom känslan av att egenvärdet sitter i det.

Nu är det roligt att se hur vissa relationer så sakteliga växer sig starkare in i mitt liv över tid. Som Maria, som jag har sett på jobbet nästan varje dag i nästan fyra år och tränat en hel del med. Vår vänskap blommade ut på riktigt när hon blev föräldraledig och slutade komma till jobbet. Då fick vi verkligen aktivt se till att ses och prata ofta privat och vips blev det tydligare att det var en riktig vänskap och inte bara en jobbrelation med vänskapsinslag. Jag tror verkligen att det är en vänskap som kommer att bestå oavsett framtida jobb. Eller så är det en vänskap för den här tiden i livet. En vet inte. Och det betyder inte mindre för det. Livet består av minst sjuttielva toppar och dalar har jag märkt. Och än fler spännande kontakter. Det är heller inget fel i vänskap som kommer och går, om ni minns den gamla ramsan. JAG består.

Så, min poäng är att det inte finns en typ av vänskap som är förmer eller mer äkta eller som gör dig till en finare person. Med åren blir allt lättare, inklusive att ta kontakt med nya personer och förstå att vänner inte är något som bara finns i begränsad upplaga och sen tar slut. När jag började gymnasiet var det en tjej i min nya klass som sa att hon inte behövde fler kompisar. Det tyckte jag var ett dumt tänk, för det fina med människor är att vi är så olika och tillför så mycket helt varierande grejer till varandras liv. Olika vänner för olika grejer, liksom. Det tror jag mycket på.

Vad tänker du om det här med vänskap? Har du många vänner eller många bekanta eller både och eller inget alls? Är du duktig på att hålla kontakten eller är du den som ibland glömmer bort? Varför är det så mycket status runt det här med kompisar? Det gör ju bara att många av oss känner oss fel och utanför.