Femme-nism Mind

Ge dig själv det överdådiga

På tal om självälsk blev jag genomhjärtans lycklig när jag såg på fejjan häromdan att Sara Rönne hade hyrt ett lyxigt hus i Åre och stuffat in sina kompisar i för att fira tio års bloggande och att det var jättedyrt. Jag vet inte vad det där är för hus för jag vet inget om Åre eller om kändisar heller för den delen, men jag förstod att det var en biggie att hyra det. Och snyggt var det!

Och det gör mig så sjukt glad. Att en kvinna firar sig själv, sin framgång och allmänna förträfflighet med rediga tag och pompa och ståt. Väntar inte på sin tur, på att bli inbjuden, få någon (vems???) tillåtelse. Bara köttar. Fetingfirar sig själv, allra helst med överdåd.

12 poäng till Sara! Följ hennes exempel, hylla och fira dig själv så snart du bara kan. Det behöver så klart inte kosta massa pengar eller inbegripa alla dina vänner. Det handlar säkert inte ens om en fest, utan en vecka för dig själv nånstans, att ta tjänstledigt på deltid för att driva ett projekt eller att köpa en bil som du är sjukt kär i. Inte vet jag. Bara du gör nåt som får magen att pirra och hjärtat att säga ”Men… kan jag… verkligen..? Jaa! Jaa, det kan jag! Hurraaaaa!”.

För den känslan, den gör dig banne mig oslagbar.

Bliss Mind

Att fira livet fullt ut

jeanna_lockar

#Throwback till när jag fick håret lockat senast, för ett par veckor sen

I dag är jag ledig och har varit hos frisören och fått håret lockat inför min 30-årsdag i morgon. Min kille tittar på mig med rädda ögon. Vem är du? Har du alltid varit en födelsedagszilla?

När jag var liten firade vi inte födelsedagar speciellt mycket. Mina föräldrar älskade IHJÄL mig alla andra dagar (också), så kärlek led jag icke brist på. Det där med bemärkelsedagar var bara ingen grej.

Sedan blev jag vuxen och träffade Anna Toss, geni, urkraft och oerhört lojal vän. Hon lärde mig att glädjas åt min födelsedag, som det enda tillfälle då det verkligen tillåts att man firar sig själv utan särskild motprestation. Och så är det ju. Det och studenten då, för studenten kan ju vilken klåpare som helst ta ärligt talat.

Men i alla fall.

Jag slår inte på stort, hyr ingen lokal, håller ingen jättefest. Jag har sytt ihop några dagar med de människor jag tycker bäst om. Och så har jag fått håret lockat. För att jag gillar snyggt hår. Min kille börjar undra om jag är en bortbyting eftersom jag plötsligt förbereder en födelsedag så här.

Men jag känner mig som vanligt. Bara lite extra uppskattad av mig själv.

Firar du dina födelsedagar?

Bliss Mind

Dansa framför spegeln när ingen ser på

Jag minns en gång i tiden när jag brukade lyssna på sån där… musik. Alltid, alltid lurarna i, på varenda promenad eller tågresa. Det kunde vara allt från Clash till Courtney Love eller Krunegård och Tove Lo.

De senaste åren har det gått trögt för mig och musiken. Jag har börjat promenera under tystnad för annars blir jag så distraherad. Och orolig att bli för cocky av typ Silvana Imam och kliva ut mitt framför någon bil. Förr kunde jag lyssna medan jag jobbade, men nu är det som att jag är för hjärntrött. Ljuden skär i huvudet. Känner nån igen sig? Jag längtar ofta mer efter tystnad än vackra ljud. Jag orkar inte lyssna hemma för efter jobbet är jag så trött på ljud. Tragiken! Och jag fattar så klart att det inte ät vettigt.

Ett knep för att ändå få in fördelarna av musik är att bara välja en låt, sätta på den och släppa loss. Att dansa framför spegeln är något av det mest euforiska jag vet. Det är som att lyckohormoner går gonzo när jag sjunger i hårborsten och rycker okoordinerat i min arma kropp. Underbart!

Sedan kan jag sluta och återgå till tystnad. Tills nästa gång jag behöver en musiklyckodos.

Vad har du för relation till musik? Kan du känna igen dig i mig?