Mind Yoga

Den sanna definitionen av ”acceptans”

Just nu är det ashtanga som är den stora grejen i min vardagsyoga. Ni vet jag fastnar för grejer och sen är det liksom upprepning som gäller. Och det passar ju ashtanga, som är en enda lång upprepning, särskilt för oss som inte har kommit så långt i serierna, så att säga.

I alla fall. I dag fick det riktigt bra för mig och min ashtanga. Vi var vänner. Jag är ju lite lätt lagd åt pretentioner så givetvis behövde jag genast sätta ett pretentiöst namn på min känsla. Jag beslöt mig för att det måste ha handlat om Acceptans. Och sen tänkte jag på att det där med acceptans, det är som världens bäst bevarade hemlighet. Ordet vi alla har beslutat oss gemensamt för att aldrig riktigt definiera på det sätt som vi alla egentligen vet är sant:

Det vill säga, att acceptans till ungefär sjuttiofem procent handlar om att en låtsas vara okej med att en inte är särskilt bra på en viss sak. Fake it ’till you make it osv.

Och var fjärde gång handlar acceptans om att faktiskt vara jäkligt nöjd med det som är. En sån dag hade jag i dag. DET VAR BARA SÅ HÄRLIGT. Att vara exakt där jag är. Mer än så behöver inte analyseras.

Fasen vad gött det är.

Så, jag hade en bra ashtangadag i dag.

Hur är din dag?

jeanna_tradet

Spara

Eating

Recept på bananbröd till frukost eller fika

bananbrod

Jag gjorde bananbröd här om dagen. Fast ärligt talat är det mer av en mjuk kaka, som en sockerkaka fast utan socker. Jag äter den till min frukostsmoothie och till eftermiddagsfikat (tillsammans med Magnus uuuunderbara sockerstinna småkakor, tro inget annat). Nu tycker jag att du ska prova! Brödet var nästan löjligt enkelt att göra och chansen är stor att du redan har det mesta hemma.

Tips om brödet fick jag från min yogafröken Beata, som heter Beyoga på instagram. Men receptet, det har Anja Forsnor gjort och äras den som äras bör: här hittar du det.

Testar du?

Kjamiz!

bananbrod_2

Löpning Training

Att trappa upp löpningen lagom fort

sagoskog

Tjong i medaljongen! I dag sprang jag för fjärde gången i år. Hurra! Inte för att jag håller räkningen eller så, men… inte ens en person med mina bristande mattekunskaper (fick förvisso G i Matte C, men det berodde på att läraren sa att mina IG:n kompletterade varandra… säkert logiskt på nåt märkligt matematiskt sätt som jag ej förstår) kan tappa bort sig i en så nätt skara som fyra pass.

Varannan gång har det varit jobbigt, varannan gång lätt. I dag KAN det jobbiga lite grann ha berott på att jag gav mig ut klockan 11.30, när det var typ 24 grader i skuggan. Och jag sprang ej i skugga.

Lite korkat, tänker kanske du.

I alla fall: jag blev stolt över mig själv i dag. För att jag har blivit så härligt MÅTTFULL så här på äldre dagar. När klockan närmade sig nio kilometer och jag nästan var hemma fortsatte jag nämligen hemåt. Det hade jag aldrig gjort förr. Hade jag varit nära en mil hade jag klippt den där milen, om det så inneburit den mest ovärdiga extrarunda i villaområdet där människorna panikslaget vaknat till liv i sina baden-badens och fumlat för att byta Air b’n’b mot 112 sedan de misstagit min hopkurade springstil för knivhuggen snarare än bara ”borde ha stannat för en (eller kanske tre) kilometer sen”.

Ja. Vad vill jag säga? Att hjärnan vann över pannbenet. Förnuftet över egot. Att jag trappar upp med eftertanke. Och, eventuellt, är osedvanligt smart och unikt begåvad.

YEEEEEY!

kossamu