Kategoriarkiv: Stark mamma

Stark mamma

Om jag skäms lite, är det okej att jag är lycklig en stund då?

Jag har varit tyst länge. Har känt att jag inte kan. Bör. Vet. Hur man skriver… Jag kan inte ljuga när jag skriver. Och sanningen är att allt har varit en svart sörja. Och jag har inte vetat hur orden för det ser ut.

Men de börjar komma nu. Orden. Och jag vill försöka skriva om det som ligger högst upp för mig just idag. Jag brukat tänka att om något påverkar hur jag mår är det högst troligt andra som upplever samma sak, och det mesta känns bättre när vi pratar om det. Så. Dagens ämne:

SKULD.

Men först behöver jag berätta en sak. Jag och min man har separerat.

Jag tycker om att skriva om ”att må bra”. Hälsa. På alla plan. Och min röst fungerar så att jag måste vara sann för att det ska gå att skriva, annars blir jag tyst. Så nu vet ni.

Min exman var, är och kommer alltid vara en av de personer jag uppskattar mest på jorden. Grym! Men… det blev så.

Och jag är ledsen. Såklart. Och: skäms. Kanske inte för det (lika mycket längre). Men känslan skuld har aldrig haft mig i ett så stadigt grepp som under den här hösten, vintern, våren.
Alla som är besvikna. Sårade. Min man. Barnen. Som ett svart kladd i bröstet. Skulden.

I helgen satt jag på verandan och drack kaffe i solen. Hade, liksom igår, inga planer för dagen. Städa, bara vara… skrota. Och jag kände mig så glad över att jag var bekväm med det. Skrota. Den Erika jag känner älskar det, men hon har varit frånvarande ett tag. Upptagen med att sysselsätta sig för att sätta plåster på de sår som uppstår när man lämnar den man blev vuxen med, gjorde karriär bredvid, fick barn med, köpte hus med, drömde om framtiden med.

Men idag. Vad skönt det var. Att vara. Bara sådär.

Då… (såklart) slingrar den sig in som en orm: Skulden! Har jag rätt att sitta här och tycka det är rätt skönt att barnen är hos Martin och att jag kan dricka kaffe och skrota utan att ta ansvar för någon annan än mig själv? (Jag törs knappt ens skriva det här, för att jag är rädd att ni ska döma ut mig som en dålig mamma).
Och ändå… jag vet ju att barnen har världens bästa pappa som just då troligen hade stekt pannkakor, brett mackor och nu drack kaffe samtidigt som han tittade på deras halvätna tallrikar och sa okej gå och hoppa studsmatta då.

Vad är det jag känner skuld över? Att jag är glad?

Jag pratade med Marie Öfvergård (som coachar mig i allt från jobb till livsångest) på igår och  hon satte huvudet på spiken.

”Erika, du använder skuld för att det får dig att känna dig mindre dålig. Som en snuttefilt. Men vet du. Du är inte dålig. Det blev som det blev. Du är där du är. Du vet kanske inte varför. Än. Men det finns inga rätt och fel. Och du får vara lycklig, det är okej.”

Orden landade rakt i knät. Jag får vara glad. Tillfreds… Jag behöver inte fråga ”Om jag skäms lite för det, får jag vara glad en stund då?”.

Jag pratar så ofta om att känna sina känslor. Möta dem. Men det var först när Marie sa till mig idag ”Erika, nästa gång du känner skulden. Sitt med den. Låt den inte berätta några sagor för dig. Bara känn på hur den rör sig genom kroppen… de fysiska sensationerna. Låt den komma, låt den stanna, låt den gå…” som jag insåg att det är precis det jag INTE har gjort den här gången.
Och precis som med alla känslor vi inte vill veta av… Det är först när vi möter dem, ser dem och accepterar dem som de, på ett nästan magiskt sätt, mjuknar och till slut förvinner.

Skuld.
Låt den komma, låt den stanna, låt den gå.

Känslor.
Låt dem komma, låt dem stanna, låt dem gå.


 

 

 

Mitt enda vikt-tips någonsin!

Okej. Jag skriver inte om vikt och hur vi kan förflytta den neråt. Av princip – vi behöver inte höra mer om det. Och också av uttråkning, jag tycker helt enkelt att vikt är bland det mest ointressanta och tråkiga vi kan lägga tid och energi på (så länge det det inte är kopplat till sjukdom).

Och tro mig, jag talar av erfarenhet – spenderade många (för många) unga år med siffror som piska, morot, glädjeämne och ångest.
Har levt vuxna år medvetet omedveten om hur det står till med de siffrorna – tro mig igen, det finns sååå otroligt mycket mer intressanta saker att fokusera på. Yeaassssss på den insikten :).

Men idag ska jag en enda gång göra det. För att jag har tänkt så mycket de senaste dagarna – om folk bara visste… Om folk bara vågade!!!

Såhär är det. Jag har tappat lite omfång senaste tiden på grund av saker som snarare har med insidan än utsidan att göra. Oönskat. Ingen katastrof, men… jag försöker äta upp mig för att jag helt enkelt känner mig klen och trött. Vill ge kroppen återhämtning och näring.

Och vet ni – det är inte så lätt som man tror. För när man har absolut noll fokus på att äta ”lagom” eller vad man nu hängt upp sin ”viktsanning” på, så släpper man tankarna på det.

Och när man byter fokus mina damer och herrar kickar något annat in, nämligen känslan av mättnad och hunger.
Jag är hungrig – jag äter. Jag är mätt – jag slutar. Och när man lyssnar på det, tja – då blir man inte sugen på massa krafs och ja – då håller man vikten. Plus (megabonus) man får luft och energi att fokusera på annan valfri viktig eller oviktig grej.

Problemet – är man jagad av en konstant känsla/livssanning att ”jag måste måste måste hålla koll på vikten” (typ har man levt på planeten jorden i väst och inte lyckats med den i det närmaste överjordiske bedriften att inte påverkas av vårt kommersiella landskap) så är det sååå himla svårt att inte tänka på det.
Så… vi ”håller igen lite” vilket leder till en för kroppen konstant upplevelse av misär – HUNGER = håll ögonen öppna för käk, annars finns en risk att du svälter ihjäl = störtomöjligt att inte gå igång på alla cylindrar vid självaste anblicken av en skumtomte = svårare att få en stabil vikt.

Så, den endaste gången jag nu skriver om att gå ner i vikt tänker jag säga följande:
1. Våga!!! Var lite järv och våga låtsas att ditt enda mål är att proppa kroppen full med så mycket näring som möjligt – ät av allt som innehåller bra grejer tills du helt enkelt inte orkar mer.
2. Sov! Bara gör det. Allt blir bättre…
3. Rör dig som du vill känna dig. Skit i att göra sånt som inte känns lockande. Tänk integritet… Varför skulle du – en stark och fri människa i en priviligerad del av världen som har allt lägga tid på att göra sånt som inte känns pepp av den enda anledningen att du ska forma kroppen. Skit i det! Rör dig på ett sätt som ger dig något – tennis, karate, yoga, lyfta tunga saker, spring, rid – leta tills du hittar om du inte vet, då blir du på bästa sätt en tillgång både för dig själv och de runtom dig.

Det var det. Ha en fortsatt fin kväll!

kram

foto: Kitty Lingmerth

Att semestra själv med barn…

Förra veckan åkte jag till Portugal med min äldsta son Knut. Resan var ett spontanbeslut på grund av

  1. Höstångest.
  2. Höstlov.
  3. Bärbar dator. Om jag kan jobba var som helst – varför ska jag inte?

Så jag bokade. Och vi åkte. Och jag tror att det blev den bästa resan ever. Av så många anledningar. Dels för att jag var ensam vuxen med barn för första gången.  Det här låter ju så sjukt ojämställt och som att jag själv är ett barn. Men alltså… när vi åker hela familjen. Så finns det alltid en bakväg med att någon annan tar över ansvaret. Och vissa saker bara veeet jag inte landar på mig. Jag är inte personen som bär passen, för jag slarvar bort grejer. Jag är inte personen som kör när vi hyr bil för att… ja… jag antar att jag tycker det är lite läskigt att köra utomlands och då är det ju skitbekvämt att låta någon annan göra det.

Den här gången hade jag koll på allt, jag hyrde bil, jag körde (sjukt bra dessutom;), jag kollade upp stränder som vi kunde roadtrippa till och körde dit, och körde fel, och körde rätt och parkerade. Jag är sjukt nöjd med det faktiskt!

Men kanske framför allt blev det den bästa resan för att jag fick rå om min sjuåring utan att någon störde. Och han fick rå om mig. Redan på vägen ner (efter att vi hade varit på resande fot i 14 timmar pga billig biljett = usla anslutningar) vänder han sig till mig och säger ”åh mamma, det är så mysigt att vara på semester med dig”.
Med MIG! Inte med roliga pappa, mysiga lillbrorsan, tusen kompisar eller bamseklubbar och sånt. Med mig. Det kanske är löjligt. Men det gjorde mig så glad. För jag hade också så väldigt mysigt med honom, på ett sätt som är svårt med en två-åring som lägger beslag på mig rent fysiskt väldigt ofta, och i en vardag med kompisar, vardag och aktiviteter. Att käka taxfree-lakrits tills det inte är gott längre, äta nötter, chips och apelsiner till middag för att vi båda var för trötta för att gå till en restaurang när vi väl kom fram på kvällen. Han fick vara stor. Jag fick vara jag. Typ…

Och sen, gå surfkurs ihop. Så vansinnigt kul! Man var tvungen att vara 12 år för att vara med i en grupp, så vi tog privatlektioner vilket var hur lyxigt som helst – hjälp hela tiden och vi lärde oss verkligen.
Eller alltså… ”lärde oss” som i att vi kunde ställa oss upp när instruktören sa till och sedan stå tills vågen var över. Men hellooo, jag menar på två dagar, jag vet inte vem jag är mest impad av – mig eller Knut ;).
Vi bodde på Memmo Baleeira, och bokade surf på Freeride Surfschool som låg precis intill och som samarbetar med hotellet. Superduperproffsigt!!! Rekommenderar varmt. Sagres är dessutom en mysig liten by med bra restauranger och superfina stränder.

Tips: Ta också bilen till Carrapateira som utan tvekan är en av Portugals vackraste stränder! Enorma sanddyner, fantastiskt vatten och skönt häng (många bodde på parkeringen i husbilar av olika slag, blev väldigt sugen på det). Mycket surf även här, tydligen också kite surf för dem som gillar det – men när vi var där var vågorna höga och vinden stilla så…

Efter tre dagar i Sagres åkte vi till Monte Gordo som också ligger på Algarvekusten men närmre Spanien.
Där har jag varit och jobbat på träningsresa med Springtime travel så många gånger att det känns lite som hemma. Detta var dock första gången jag var ledig på en träningsresa och första gången jag var där på en så kallad ”familjevecka”.
Rekommenderar varmt! Superskönt häng för barnen med blandade åldrar och allt från lekar till fotboll, dans och mästarnas mästare på stranden. Och såklart även massor av bra träning för vuxna. Jose Nunes körde sin Moveoo-träning (som jag älskar, men missade på grund av soldyrkan och Knuts vilja…). Sveriges roligaste, knäppaste men nog också bästa  löptränare Peppe Lindholm höll löpträning i världsklass. Och bästa bästa bästa Cecilia Gustafsson bjöd in till yoga, yinyoga och soma move som bara hon kan bjuda.
Utöver detta godingar som Annika och Björn Lans som är nästan overkligt trevliga, proffsiga och mysiga – med både vuxna och barn, samt Glada Huddik-profilen Per Johansson som ju helt enkelt bara är ett ess på alla sätt.

Sammanfattning: Sagres och surf är oslagbart. Springtime kan sina träningsresor och med Monte Gordos strand och instruktörer i världsklass kan det inte bli fel.

Sammanfattning 2. Åk på egensemester med ett barn bara (om du har flera). Har du inte barn. Låna någons. Det är på riktigt inte en dålig idé.

Bilder :). Har fler på min insta för den som vill.

OBLIGATORISK STRANDMYSGROUPIE…

KNUTS FÖSTA SURFLEKTION EVER…!!! Barn tänker inte, barn gör… bra grej nästan alltid!

KNUT KÖR CROSSFIT PÅ STRANDEN I MONTE GORDO. Tar i mer än han någonsin hade gjort om han körde med mig. Tack Viktor!

STRANDEN I MONTE GORDO: Magisk!

Nu: nya träningstips varje vecka

Hej! Ni som läste mitt inlägg igår och läser nu lär härmed känna mig och mina up and downs… (Återigen – som en två-åring i utvecklingsfas – världens bubbligaste ena sekunden, förbaskad sekunden efter ;).

Igår var jag down. Eller vet ni… jag tar tillbaka. Jag var INTE down, jag var bara mindre bubblig på ytan men hade ett mustigt storkok på insidan. 😉
Idag har jag mer puttrig energi och känner mig glad.
Och så är jag igång med träningsfilmer hos Hälsoliv. Är faktiskt himla glad att de törs välja att jobba med mig som inte är någon starPT som lockar med platta magar och viktras, utan… ja… kärlek till kroppen no mather the shape or weight.
Jag vill sprida träning, yoga, rörelse som vi unnar oss för att vi på respekterar, älskar, värnar och bryr oss om våra kroppar – det är ju trots allt boning åt the most holy things of all: våra själar.

Blev intervjuad som start. Läs gärna.
Kram och ha en fin fredag!

Foto: Kristian Pohl

 

24 timmars tystnad…

Det var med motstånd jag packade och åkte ut på landet igår. Jag märkte att jag drog på det. Ska bara… skicka det där mailet. Torka av köksbänken osv.
Egentligen är det ju konstigt. Att det ska vara så läskigt att umgås med sig själv. Till er som kanske fnyser ”äh, löjligt” för er själva med ett leende i mungipan vill jag dock säga. Testa. Det är inte så myspysigt som det låter ;). Det är myyyycket mer underbart, och myyyyyycket mer skitjobbigt.
Eller. Så upplever jag det i alla fall.

Så. This was my deal. 24 timmar på landet (det blev lite mindre för jag hade glömt att jag hade ett lunchmöte som jag är på väg till nu).

24 timmar utan mobil. Utan musik. Utan något att läsa. Inget!
Det var egentligen de enda planerna. Och sedan se vad som kommer. Vilka delar av mig som behöver få lite utrymme just nu.
Sitta med alla känslor. De osköna. Och de sköna. Inte bli distraherad, eller distrahera mig själv med… ja allt som man kan distrahera sig med.

Färdiga soppor som mat, lite te, kaffe, bröd, avokado, mango och choklad. En dagbok.
Jag har suttit. Gått i skogen. Legat på marken. Suttit. Yogat. Suttit. Mediterat. Och sjungit lite i skogen för att tala om för vildsvinen att jag är på besök :).

Nu. På tåget. Märkligt stor på insidan. Lugn på utsidan. Sminkad. Vanlig.
Och med känslan av att jag är något på spåren nu. Att inte en enda inspirationsdag, självhjälpsbok eller yogaklass kan ta mig närmare… något… det riktiga… det jag behöver… mig själv… än detta ingenting.

Fasen. Det är skitenkelt och assvårt på samma gång. Men jag kan rekommendera det. Åk någonstans. Vänta. Vänta. Vänta. Var. Och se vad som kommer.

Det finns en skatt…

 

 

 

Tidseffektiv träning – så gör jag!

Smock! Fler än jag som upplever vardagen och verkligheten och livspusslet som något av en smocka den här veckan? ;).

När allt sätter igång, jobb ska fixas, möten planeras in, klasser förberedas och barn hämtas och lämnas. Då blir jag lite nitisk med att få till någon typ av daglig rörelse.

Kan låta bakvänt, men jag har i mitt snart 36 år långa liv att det är de stunderna som gör att jag grejar resten.

Nyckel: tidseffektiv träning!

Använd hela kroppen på en gång! Inget dutt med armar i en övning, ben i en annan. All in! Knäböj och axelpressar samtidigt. Solhälsningar. Handstående. Springa.

Förutom att det är tidseffektivt är den typen av övningar dessutom väldigt mycket mer funktionella och ger en kropp som rör sig starkt och mjukt, vilket både är skönare, men också påverkar utseendet bra mycket mer än ett par perfekt tränade överarmar.

Och du – skit i att byta om ifall det kniper, just move! Lyft det som kan lyftas. Kliv upp på det som kan klivas upp på. Osv…

 

Smart nystart del 1. Nöjd!

Det här med vikt. Läste precis Annika Leones bra inlägg om det. Eller snarare om att INTE fokusera på det. Och jag vill att ni läser det. För det är viktigt! Och sant! Och ENKELT. Läs!

Så… vad skulle hända om du bara bestämde dig för att vara nöjd.

Om du skulle utgå från tillståndet nöjd och istället börja träna och äta bra för att du på riktigt mår bra av det (och då också välja träning du verkligen går igång på – gym är inte det enda som räknas – mer om det senare i veckan).

Det är skönt att ha energi, orka, ha lust – både att vara social, men också att arbeta, vara mamma, vän, flickvän, dotter, syster (eller son, pappa, pojkvän, bror osv) ha lust att vara allt man är och inte bara helst vilja… sova.

Jag upplever att det är knepigt att tycka och tänka om vikt när jag enligt rådande ideal ”inte har problem med vikten”. Men saken är ju den att det inte är idealen eller någon annans tyck och tänk som ska styra detta utan DU (i en afrikansk by skulle jag tvångsmatas och i en bodyfitnessvärld skulle man kunna skriva en bok om alla mina brister).

Själv tappar jag vikt när jag är stressad och/eller olycklig/ur balans. I andras ögon – närmare idealet!? I mina: fullkomligt ur form! Splittrad, stel, darrig och ful.

Så istället för att jaga kilon och ”snygg”. Jaga den sköna känslan som träning ger, och kanske ”vacker” (vacker är för mig mycket mer värdigt, något som springer ur integritet snarare än bekräftelsebehov).

Kanske också våga vara sexig. Sexig på ett köttigt, lustfyllt och närvarande sätt (inte på ett pussmun och svank-sätt). Att ge sig hän. Vara just NÖJD! Och steget ovan nöjd: NJUTA!

Visst, äter du vanlig, god, lagad och näringsrik mat och rör på dig kommer du högst troligt bli både starkare och tajtare i kroppen. Och extrakilon tenderar att försvinna. Men valen blir så oerhört mycket mer livsbejakande när de tar sats ett stadigt NÖJD än ett darrigt ”missnöjd”.

Våga låta 2017 vara året du testar.

nöjd! NÖJD!

Ps. Häng med på bloggen under januari. Tema smart nystart. Lets nail this! Lets be f-cking fabolus 2017!

 

 

5 frågor att avsluta året med, och mellandags-detox

Nu har vi landat i Järvsö efter julfirande i dagarna tre!

Tycker mycket om Järvsö, naturen, snön, närheten och fina vänner. Vi har hyrt samma lgh i botten av ett stört helsingehus precis vid Ljusnan nu några gånger, så det känns lite som att komma hem :).

ser mellandagarna som tid för detox och


Så långt hann jag i skrivandet av blogginlägget tidigare idag. Och sedan… Gick jag på Cecilia Gustafssons yoga i hennes fina Holistic Training studio vid bergshotellet i Järvsö.

”Idag kommer vi att jobba med temat detox. Fysiskt genom att jobba med olika typer av twistpositioner som sägs hjälpa kroppen att göra sig av med slaggprodukter. Men även mentalt. Att ta de sista dagarna på året till att medvetet släppa taget om sådant vi inte längre behöver och lämna plats för nytt. Tänk att du vill skapa plats och syre att liksom nyutslagna blad växa frodigt”

Typ så sa hon och jag tänkte: det var meningen att jag skulle hit. Det kunde inte passa bättre. För precis det. Att liksom göra rent bord, både mentalt och fysiskt känns så skönt.
Inte genom knallgröna juicedieter och timmars meditation (även om I wish på det sistnämnda) utan mer lugn och ro, god, vällagad och välgörande mat, mycket natur, mycket frisk luft, mycket vila, mycket familj, opretentiöst umgänge, mycket yoga och knäckpaus ;).
För mig är det den perfekta detoxen som skapar plats för lite eftertanke kring vad jag vill att 2017 ska ge mig. För jag tycker om känslan av nytt år, ny start, ambitioner. Det ger energi.

5 frågor jag tar med mig dessa dagar:
– Vad är jag tacksam över med 2016?
– vilka kapitel avslutar jag vid årets slut?
– vad från 2016 vill jag fortsätta odla 2017?
– vilka nya saker längtar jag efter.
– vad är min intention för 2017?

ps. Bilderna är från Cecilias studio. Fina detaljer i varje hörn. Genomtänkt. Genomgott!

image

image

Hur pratar vi om vikt?

Jag har ju precis börjar som chefredaktör på tidningen Women´s Health & Wellness – sååå roligt och det kommer bli en grymt bra tidning (tack till världens bästa redaktion för det också!)

Men förutom jättekul jobb så är det utmanande!

Helt plötsligt slängs jag in i en värld av säljande rubriker igen.
Ord som cirkulerar just nu är: Vikten. Kilon. Bränna fett.
Ni vet sånt som står på omslag för att locka till läsning (jo, det är fortfarande de mest säljande orden, its a fact, väl mätt och analyserat!).

Jag har ärligt talat aldrig gillat det. För mig känns det som så själadödande anledningar att ge mig själv saker som jag ju faktiskt mår urbra av – rörelse och bra mat.
Med egen ätstörningsproblematik i bagaget är detta även ett extra känsligt ämne för mig.
(Dessutom är det SÅ tydligt att den dagen jag bestämde mig för att inte ”försöka gå ner” blev vikten stabil, suget mindre och hela jag i balans. Det var som att kroppen andades ut.)

Samtidigt påpekade en kollega: ”Lätt för dig att orera om att man inte ska fokusera på vikten, du har ju inga problem. Men faktum kvarstår att övervikt idag är en av våra folksjukdomar”.

Och det är ju också en sida av myntet. Att vissa av oss faktiskt behöver gå ner i vikt. Och då vill vi ju såklart hjälpa till med det – tala om hur man gör det på ett superbra och sunt sätt (tro mig, Kristina Anderssons råd i nummer 1 som kommer ut den 5 jan är allt du någonsin behöver).

Så HUR skriver man om vikt på rätt sätt? Jag slänger ut frågan här, och jag vill verkligen ha svar. Ris. Ros. Bra exempel. Dåliga exempel.

Lite tankar som landat hos mig hittills är:

1. Det är viktigt att lyfta att det handlar om en helhet. Att må bra, vara stark, inifrån och ut.
2. Det är viktigt att förmedla att vikten inte kommer förändra hur du tänker om dig själv. Eller hur du mår. Tankemönstret vi har om oss själva sitter i huvudet, inte i en siffra på vågen.
3. Det är viktigt att lyfta att vikt bara är just en siffra på vågen som inte säger ett dyft om hur du mår, eller ens ser ut. Du tappar vikt om du tappar muskler. Du går upp i vikt om du dricker ett glas vatten. Bättre att fokusera på att bygga en stark och tajt kropp.
4. Det är viktigt att få läsaren att förstå att det inte handlar om att svälta sig, att det ger motsatt effekt. Att det som verkligen fungerar är att äta bra mat och röra sig. Punkt. Jorden är rund. Bollen rullar. Kroppen fungerar så – det är naturlagar som inte ändras.
5. Det är väldigt viktigt att förmedla att övervikt absolut kan vara en hälsorisk, men att några extrakilon inte är det. Alls. Det sistnämnda handlar om ideal. Och där kan du som individ göra ett aktivt val. Är det viktigt för dig – all the respect(!) – go for it! Men överväg också att idag bestämma dig för att du är smällvacker och – precis som du är!

Snälla, dela dina tankar om vikt. Högt och lågt. Det är ett ämne som berör på så många plan, och jag vill verkligen göra det rätt.

kram!

Så tränade jag efter graviditeten

Fick en fråga om hur jag tränade efter min graviditet. Här kommer ett svar.

Först några texter från precis efterförlossning och hur jag gjorde då. Och en film om att träna magen (varning för mönsterchock på kläderna 😉 och: 9 tips för en stark Mammamage 

Jag inser när jag läser inlägget att den största skillnaden efter min andra graviditet mot den första är att jag inte hade lika bråttom.

efter min första son var jag superivrig, jag minns att jag lyfte vikter i smyg i sovrummet för att Jag längtade såååå tillbaka till min ”innan-mamma” kropp.

Efter min andra son var jag lugnare. Allt var nog liksom lugnare. Även graviditeten och förlossningen – detta helt klart tack vare yogan som gjorde mig mjukare och lugnare både fysiskt och mentalt.

Men jag var också lugnare med träning (och är fortfarande) och ändå känner jag att corestyrka etc blivit starkare än efter första. Men framför allt – det viktiga nu har varit att stärka kroppen inifrån, och – en känsla av att vara skön. Både i kroppen och mentalt. Och med två barn är den mentala utmaningen kanske den mest utmanande.

Så istället för att smyglyfta vikter fick jag efter några dagar denna gång en timme själv på min yogamatta och mjukade upp sargad kropp. Man blir klokare med åren;).

vem bryr sig och fysiska resultat om man har psykbryt av amning, sömnbrist och vab liksom?!!

så slutsatsen. Jag har tränat mindre. Men mer noggrant vad gäller coren. Och med mer omtänksamhet. För mig har det gjort milsvid skillnad både fysiskt och mentalt.

Visst kan Jag längta till den dagen då livet är så lugnt att jag längtar efter en rejäl fysisk utmaning, men till dess låter jag träningen ge det jag behöver, varken mer eller mindre.

Rent praktiskt innebär det för mig nu, dryga året efter bebis:

yoga, helst varje dag.

lätt jogg – när jag behöver luft och energi.

trx – för att bli starkare främst i core och skulderparti.