Kategoriarkiv: Okategoriserade

Hälsosamt leverne är inte bekvämt!


Vi måste reda ut en grej. Det finns många missuppfattningar om att ett hälsosamt leverne är bekvämt, enkelt och bara njutfullt.

Ett liv i balans och leende, härliga människor i skräddarställning med vind i håret, solsken och blå himmel är väl kanske idealbilden av detta. Uppmaningar om att göra det som känns bra. ”Det ska vara gott att gå ner i vikt” och ”är det lätt så är det rätt” är två uttryck jag stött på den senare tiden i samband med bland annat viktminskning.

Det stämmer inte. Att framställa en livsomställning eller viktnedgång på det sättet är att luras. Då är det inte så konstigt att folk misslyckas.

Men motsatsen, att det skulle handla om en evig kamp – ”no pain, no gain” – och att späkning skulle krävas för hälsa stämmer inte heller. Sanningen ligger mittemellan. Du kan inte vila och njuta dig till en hälsosammare livsstil. Du behöver regelbundet göra lite obekväma och jobbiga saker för att få det bekvämt på riktigt.

Psykiatern och föreläsaren Clas Malmström beskriver det mitt i prick: ”Ett bra liv är inte bekvämt. Ett bra liv är inte likställt med att ha det skönt och gott hela tiden. Att må bra innebär att man ofta gör sådant som är jobbigt.”

Han beskriver skalan från hälsa/välmående till ohälsa/sjuk som en linje som sluttar. Som inte det vore nog är den insmord med såpa. Gör vi inget alls kommer vi sakta glida ner i ohälsa. Det är mycket lättare att vara sjuk än att hålla sig frisk. Att vara hälsosam kräver aktiva handlingar, ett arbete och som sagt att ha det lite obekvämt ibland.

Välbefinnande är jobbigt och obekvämt, inte hela tiden men att regelbundet ha det lite obekvämt krävs för att hålla sig kvar i välbefinnande. Att vara hälsosam och må bra är alltså inte något man automatiskt har och eventuellt skulle kunna ha otur att bli av med… Att vara hälsosam är något du uppnår genom att regelbundet utsätta dig för utmaningar, psykisk och fysisk ansträngning, och sedan återhämta sig. För ja, du måste växla mellan dessa två. Det är här den verkligen balansgången kommer in.

Balans är inte ett statiskt tillstånd utan handlar att balansera mellan ytterligheterna – påfrestning, obekvämt, utmaningar och vila, återhämtning och njutning. Det är denna balans du bör sträva efter och få in i ditt liv.

Det är också viktigt att förstå att det inte bara är i exempelvis en viktminskningsinsats du behöver anstränga dig. Detta är något du bör göra resten av livet. Det vill säga att regelbundet genom hela livet ha det lite obekvämt (äta sånt som inte ger den mesta njutningen, träna sånt som tar emot) för att sedan kunna få det bekvämt. Slutar du göra insatser så glider du sakta men säkert ner i ohälsa och icke-välbefinnande. För att må bra måste man utsätta sig för tillräckligt mycket av sånt som kroppen behöver och vad kroppen behöver lär du dig i block 2. Den som inte mår bra har ofta för lite bra i sitt liv, inte för mycket dåligt.

(text hämtad från onlinekursen ”kasta ut vågen – skapa din succediet” – kursen där du via övningar och kunskap vägleds fram till hållbart hälsosamma vanor för just dig, i just ditt liv, i förhållande till ditt mål och dina prioriteringar! www.kastautvagen.se)

Hur går det med järnvärdet när man skippar köttet?

Just nu är det många som skippar kött i sin kost av olika anledningar, inte minst unga. Jag möter många föräldrar och partners som är oroliga för sina barn/partners etc som blivit veganer eller vegetarianer. Får de verkligen i sig allt de behöver?

Ja, det beror ju självklart på hur de äter. Själv slutade jag att slentrian-äta rött kött för ett antal månader sedan. Jag bestämde mig för att bara äta rött kött när jag verkligen vill ha det och då av bra kvalité. När jag gjorde ett hälsostest med Werlabs för en tid sedan såg jag att mitt järnvärde hade sjunkit rejält. Först då insåg jag att min strateg ju faktiskt lett till att jag så gott som aldrig äter rött kött – jag lagar aldrig det hemma längre och väljer det bara ute/borta.

Bild: resultatet från mina båda mätningar hos Werlabs. Man värdet samt får se var i referensintervallet man ligger. Man kan även läsa mer om varför det är intressant att mäta och vad ett högt/lågt värde innebär. 

Jaha, behöver jag börja äta rött kött mer strategiskt nu? Nej, det går att få i sig via vegetariska källor oxå, men jag ska absolut hålla koll på det framöver. Innan vi går in på källorna tänkte jag reda ut några saker. Mitt järnvärde hade sjunkit men ligger fortfarande inom normalnivån så det handlar inte om brist. På bara två mätningar går det egentligen inte att säga så mycket… det intressanta kommer när jag följer upp detta test om 1 år. Dels kan det handla om naturliga variationer dels kan det handla om mitt minskade intag.. men då oxå om att kroppen behöver ställa om sig och anpassa sig till upptag från nya källor.

Vi får i oss järn både från animaliska och vegetabiliska källor. De animaliska är vi lite bättre på att ta upp medan de vegetabiliska lättare kan hämmas av olika andra beståndsdelar i kosten (så som fytater och andra antinutrienter). Det är oxå de vegetabiliska som främjas av det klassiska knepet att man kan öka upptaget med C-vitamin. Du har säkert hört att man ska ha juice till blodkorven.. vilket då alltså inte spelar någon roll eftersom blodkorven ju är animalisk. Däremot är det bra med C-vitamin (behöver ju inte vara juice, utan kan med fördel vara grönsaker) till den vegetabiliska järnrika maten.

Vi är inte supervassa på att ta upp järn generellt sett: bara ca 15-20% av järnet vi äter kan vi ta upp. Detta verkar dock till viss del bero på vårt behov. Så, om vi behöver mer så verkar vi alltså kunna ta upp mer, vilket ju är intressant. Kanske är det den anpassningen som sker i min kropp.. Eller behöver jag bara bli bättre på att äta järnrik vegetarisk mat.

SÅ, var hittar vi järn då? Jo, kött och inälvsmat är ju klassiker. Men faktum är att köttet inte kommer så högt upp som man tror. Det finns massor av vegetariska järnkällor. Kom dock ihåg att upptaget är bättre från animaliska och att de vegetabiliska ofta även innehåller ämnen som försvårar upptaget (sk. antinutrienter). Det kan vi delvis lösa med att variera källorna och att se till att tillaga dem.

I listan nedan ser du hur mycket du behöver äta av resp. livsmedel för att få i dig rekommenderade dagsdosen för kvinnor i fertil ålder (15 mg/dag). Som du ser är det många vegetabiliska källor högt upp på listan.

Inälvsmat (blodkorv/blodpudding)  ca 75 g

Choklad ( 70%) ca 100g

Kakao: drygt 100g

Kurskakli, vetekli: drygt 100g

Sojabönor, kikärtor, röda bönor (torkade): ca 200g

Leverpastej: ca 200 g

Vetegroddar: ca 200g

Sesamfrön: ca 200g

Mungbönor (torkade) ca 200g

Havrekli ca 200g

 

Solrosfrön: ca 200g

Aprikoser:  drygt 200g

Vita bönor torkade: ca 300g

Anka: ca 300g

Sötmandel: ca 300g

Cashewnötter: ca 300g

Mesost/smör: ca 300g

Havregryn: ca 300g

Äggula: ca 500g

Hårt börd: ca 500g

Jordnötter: ca 500g

Havssalt: 500g    (Typiskt jättedålig källa när det kommer till mängd…)

Kokta bönor (vita/soja etc) ca 500g-600g

Paranötter: ca 600g

Kött (Rådjur/entrecote/lamm/nöt fransyska/oxfile) ca 600g

 

 

Egentligen blir en sån här lista lite otydlig eftersom mängden man behöver äta av varje källa ser väldigt mycket ut.. men vi äter ju aldrig bara äter en källa utan vi varierar ju oss och många bäckar små.. kommer leda fram till vårt totala intag.

Förtydligas bör oxå att rekommendationen ju är väldigt generell.. det täcker behovet för de flesta. För några med råge och andra inte alls.

Är du orolig för ditt intag, om du har brist? Vill du kolla hur det står till? Gör ett hälsotest via Werlabs så får du det svart på vitt. Just nu kan jag erbjuda 10% rabatt om du använder koden kristina10.
Testet beställer du enkelt via www.werlabs.se och sen tar du provet på ett helt vanlig provtagningsställe. Provet analyseras alltså på samma ställe som om du gått till vårdcentralen och tagit provet. Enda skillnaden är att du betalar själv, får se ditt resultat och själv bestämmer vad det är du vill testa.

I samarbete med Werlabs.

Tisdagsstatus

Hej vänner! Hoppas att ni mår bra och att ni har haft en bra start på veckan? Själv har jag precis landat hemma i soffan och jag tänkte köra en liten summering av den här dagen så här långt.

Kost
Frukost: Jag startade som vanligt dagen med att äta over night oats till frukost. Jag har ätit samma frukost i snart ett år och jag har inte tröttnat på det än, eftersom jag tycker att det är SÅ gott.  Jag gör i ordning gröten på kvällen innan, så den är helt klar när jag vaknar på morgonen. Det enda jag behöver göra är att toppa med frukt, bär och nötter. Till lunch fick det bli en räksallad med svartris från Holy Greens. När det gäller dagens  middag, så är det inte helt bestämt än, men det blir iallafall mat ute på restaurang och troligtvis någon variant av Asian Fusion.


Träning
Just nu kör jag ett styrkeupplägg som är uppbyggt på 5 pass/vecka. Idag var det bröst och triceps på planeringen och jag gick till SATS på morgonen för att hinna köra innan jobbet. Jag körde bland annat bänkpress, axelpress och scullcrush. Ett kort, men bra pass!

Jobb
Direkt efter träningen så var det dags att leda 3 klasser i rad på Barrys. Jag skulle egentligen ha varit ledig idag, men  jag fick hoppa in och vicka för en kollega. På tisdagar är det Butt and Legs som gäller på Barrys och trots lite risigt väder och Valborg så var båda klasserna helt fulla. Sjukt kul! Efter Barrys så var det dags för ett spännande lunchmöte på stan (ska berätta mer sen) och nu ska jag beta av lite mail, innan jag är klar för idag.

Humör
I skrivande stund så är det nog bladning mellan pigg och trött. Jag känner mig trött i kroppen, men ovanligt pigg ”i huvudet.  Jag fick en ny pollenmedicin för några dagar sen, så det beror nog mycket på det (att jag inte känner mig helt sänkt i huvudet av allt pollen alltså hehe). En annan orsak till att jag känner mig pigg är nog att det börjar bli lite varmare och ljusare ute. Äntligen!!

Valborg
Jag ska fira med familjen och vi ska bara äta gott och umgås. Det ser jag fram emot. Hoppas att ni får en grym tisdag och även 1 Maj imorgon.

KRAM

Har du tunnelseende på protein?

Ett problem i proteinhysterin och alla de produkter som finns är just att man får tunnelseende på proteinet. Vi verkar ha en tendens att alltid ha tunnelseende på någon beståndsdel i maten men vad/vilken varierar: kalorier, mycket fett/lite fett, tillsatser, eko, protein etc. och så missar vi helheten.

I inslaget på SVT får jag frågan om ägg vs. en proteinbar: proteinbaren har 22 g protein och ägget 13 g/100g – är inte baren bättre då? Jo, är jag BARA ute efter just proteinet så får jag ju såklart mer protein från baren men ofta (beror naturligtvis på vilken produkt) får jag å andra sidan i stort sett bara protein och inget annat. Ägget däremot bidrar ju även med viktiga vitaminer, inte minst det populära D-vitaminet, mineraler och bra fetter. SÅ, i varje tugga får jag ju mer nyttigheter i mig via ägget.
Okej, men om någon då kanske tänker – ”ja, ja… men det skiter jag i, jag är bara intresserad av att bygga muskler så jag skiter i näringen” – ja, men då har man återigen tunnelseende. Denna gång på hur kroppen funkar och olika funktioner. Allt hänger ju ihop. Muskelproteinsyntes (dvs att bygga muskler) är ju inte bara beroende av protein. Jämför med en bil. Det kvittar ju om du har värsta bästa motorn – saknar bilen hjul så kommer den fortfarande inte rulla en meter. Vi behöver allt!

Det är som sagt omöjligt att dra alla dessa protein-produkter över en kam. De innehåller olika saker.. men det finns definitivt produkter som exemplet ovan som bara bidrar med protein och inget annat. De skulle kunna kallas ”tomma kalorier” fast på protein, de bidrar med protein men inget annat.

Här är innehållsförteckningen på en populär bar:

INGREDIENSER: mjölkprotein, mjölkchoklad (24%), (sötningsmedel: maltitoler, kakaosmör, helmjölkspulver, kakaomassa, emulgeringsmedel: sojalecitiner, aromer), fuktighetsbevarande medel: glycerol, isomalto-oligosackarider, kollagenpeptider, vatten, sojakrisp (sojaproteinisolat, tapiokastärkelse) palmfett, aromer, sötningsmedel: sukralos, acesulfam K.

Den kommer ju i stort sett bara bidra med protein. Är den alltid fel för det? Nä, det behöver det inte vara men eftersom du behöver andra näringsämnen oxå så är ju frågan när ska du få i dig dem? Många tycker dessa bars, drycker, puddingar eller rena proteinpulver är smidiga eftersom de är bra ”när man inte hinner annat” … men då är vi ju där igen: du har ju bara löst ett av alla ca 22 näringsämnen du behöver få i dig. När/hur ska du få i dig de andra? Är det inte smartare att välja ägget, fisken, grönsakerna, nötterna, fröna, baljväxterna, spannmålet etc. så att du får allt i ett? Är det inte det verkligt smidiga?

Vad som också ofta missas i proteinhysterin är just att det inte bara är de klassiska proteinrika produkterna som bidrar med protein utan att just allt från broccoli och havregryn till nötter och pasta faktiskt också innehåller protein. Se exemplet i förra inlägget.

Jag ifrågasätter ofta tillskott eller dessa produkter och då drar folk ofta slutsatsen att jag är emot dem. Jag skulle inte säga att jag är emot tillskott eller dessa produkter – istället handlar det om att jag är för mat!

Debatten om hälsoböcker och kvalitetsstämpel


Källkritik, källtillit, övertron på upplevelsebaserade historier som presenteras som fakta och så någon slags överhuvud som bestämmer vad som är rätt och fel?
Ja, det är väl några av de områdena som lyfts till ytan efter debattartikeln i DN förra veckan.
Vi tar det från början: 5 forskare från KI lyfter i en debattartikel problemet att det skrivs och säljs massor av böcker inom kost och hälsa som saknar vetenskaplig grund trots att det i många fall framstår som det. Detta har lett till en debatt – och ja, det är väl precis det som en debatt artikel är till för?! Tummen upp alltså!!
En del ropar censur – vilket om man läser vad de faktiskt skriver inte alls är något författarna förespråkar (vilket i sig blir lite komiskt eftersom det bara visar att de som säger censur saknar grundläggande läsförståelsen och inte kan dra slutsatser ens ur en enkel text utan förvränger sanningen direkt 😉). Som jag ser det lyfter debattförfattarna ett problem (att det sprids en massa fakta som inte är fakta, som saknar vetenskapliga belägg) och bjuder dessutom på en lösning: en grupp som kan kvalitetssäkra det som kallas faktaböcker. De vill alltså ha en kvalitetsstämpel, de pratar inte om något förbud eller censur – väldigt stor skillnad. ”hitte-på”-fakta får alltså fortfarande säljas och skrivas men skulle alltså inte få denna ”kvalitetsstämpel”.

Jag är helt enig med gruppen om problemet. Mitt arbete har under de senaste 14 åren gått från att man kunde inspirera kring hur häftigt det är med maten och kroppen till att idag vara en som mest säger ”nä, så är det inte”. ”Nej, så funkar det inte”.. vilket är jättetråktigt! Det går så mycket energi till detta att slå hål på alla ”sanningar” som sprids och man känner sig som en tråkig bakåtsträvande-nejsägare istället för att få utrymme att inspirera och faktiskt få berätta allt coolt som är sant. För verkligheten om hur det funkar är cool nog, det behöver inte överdrivas eller förvrängas. (Jag försöker dock så mycket jag bara kan att bara fokusera på det jag vill sprida och inte fokusera så mycket på vad andra gör.)
Så, så långt alltså jättebra! Men.. däremot delar jag inte deras förslag på lösning. Jag tror helt enkelt inte att det är så enkelt. De senaste dagarna har jag vänt och vridit på det här, diskuterat med vänner/kollegor, i branschen och utanför, och landar mest i en massa fler frågor… Tänkte dela med mig av några av mina funderingar (ber i förväg ursäkt för ett väldigt långt inlägg… men det är ju så många aspekter på detta och som vanligt tycker jag att nyanseringen saknas).

 

Som jag ser det hamnar vi i frågan: vems ansvar är det egentligen? Här stöter vi på utmaningar i så många led! Okej, vi börjar i ena änden: Författaren: får vem som helst verkligen skriva vad som helst? Helt krasst så är ju svaret faktiskt: ja! Vi har yttrandefrihet. Du får hitta på, ljuga, luras hur mycket du vill (nästan). Du kan skriva att ”det finns forskning som visar” – trots att du har hittat på. Det är inte olagligt. Moralist och etiskt väldigt fel men inte olagligt. Så, hur löser vi det? Ska vi börja styra detta? Nää, det tror (hoppas) jag alla är överens om: Ordet måste få vara fritt och här skulle vi stöta på en massa gränsdragningsproblem.
Nu tror jag dessutom att det är väldigt få, om ens någon, som skriver något som de vet är lögn. Jag tror att de som skriver dessa osanningar tror på dem. Har läst det/hört det någonstans eller självupplevt det och spinner sen vidare, drar lite för stora växlar och/eller har fått något om bakfoten. Sen kan man ju fundera på (och facineras av?) det faktum att en lekman kan ha det självförtroendet (eller bristande självinsikt) att de (som lekmän) tror sig hitta en sanning (ex. genom självupplevda insikter) som behöver spridas trots att de som ägnar hela sina liv åt det (forskarna inom det specifika område) är av annan åsikt. Då är vi inne på källkritik och källtilllit – återkommer till det.

Som nästa steg kan man ju fundera på om det är rätt att förlag ger ut böcker som fakta utan någon faktagranskning och att de släpper igenom material som innehåller direkta felaktigheter. Så är det deras ansvar? Ja, man kan ju tycka att de borde ha någon form av moraliskt ansvar… men ska vi vara helt krassa så är förlagen vinstdrivande företag (som det i dagsläget dessutom går väldigt dåligt för) så deras uppgift är att försöka sälja så många böcker som möjligt, inte primärt sprida kunskap.
Jag blev för ett tag sedan rådfrågad av ett förlag kring en kosttrend ”hur ser forskningen ut på det här området?” när jag svarar att det inte finns belägg för det utan att det är hitte-på blir svaret: ”misstänkte det men vi satsar nog ändå. Med rätt profil kan det sälja”. När jag i vändande mail såklart ifrågasätter den strategen och lyfter frågan om ansvaret kring att sprida osanningar får jag svaret: ”vi har inte råd att missa en potentiell storsäljare, det är den krassa sanningen”. Spontant blir man ju mörkrädd och upprörd…. men tänker man ett varv till så förstår man ju. Den personens arbetsuppgift är att skapa och sälja böcker. Och ja, många gånger blir det ju det succé. Spektakulära saker, ”kärring mot ström”, visselblåsar-känsla säljer. Det vet vi. Är det dessutom paketerat rätt med en stark profil – ja, då har du en succé! Rätt eller fel?

(här måste jag flika in ytterligare en nyansering att jag tycker att de borde ta sitt ansvar. Jag är nämligen övertygad om att man kan skapa storsäljare med riktigt vettigt innehåll också. Paketera riktig fakta på ett säljande sätt! Det handlar ju inte om att man måste välja antingen eller, att bara lögner säljer eller att riktig fakta måste vara tråkigt).

 

Okej, låt säga att vi lägger ansvaret på utgivande förlag. Då kommer nästa fråga: har de kunskap nog att kunna vara källkritiska? För det är ju källkritik det handlar om även här. Har de möjlighet att avgöra om något är fakta eller ej? De litar så klart på att personen i fråga kan sitt område. Räcker det att det är en forskare? En professor? En som hänvisar till forskning (utan att detta kollas upp). Och var går gränsen/ska gränsen gå för när något blir fakta? (mer om detta senare).

 

Nästa steg i detta: Media! Bara för att man skriver en bok och ett förlag ger ut en bok, så kommer den inte automatiskt att bli en kioskvältare som toppar listorna och blir något som alla pratar om (I wish ;))… nä, här kommer vi till nästa pusselbit/nivå: media! Vilka böcker och författare lyfts fram i media? I kvällstidningar, hälsotidningar, månadsmagasin, dagstidningarna, morgonsoffor, nyheter etc etc? Vilka experter tas in där? Är det riktiga experter eller bara mediamässiga? Vad har media för ansvar att lyfta fram vissa framför andra? Jag själv figurerar ju en del i media och har så många gånger haft diskussioner med redaktörer etc om vad och vem som lyfts. Där blir det tydligt att det inte alltid är faktan som är den viktiga parametern utan att det blir bra tv, en härlig debatt eller liknande. Och om vi ska vara krassa även här så är vi återigen tillbaka på grundfrågan: vad är deras ansvar? Så många tittare som möjligt? Så många sålda tidningar/klick etc som möjligt? Eller är det att sprida sanning eller kanske framför allt inte sprida osanning? Vad har media för ansvar att vara källkritisk på det innehåll som lyfts fram? Och återigen, var går gränsen? Här hör jag ganska ofta också argument som ”ja men hen har ju släppt böcker, då måste det ju vara sant”… humm… de förväntar sig alltså att ansvaret för innehållet ligger i steget tidigare – dvs. i förlaget (där det alltså saknas).

 

Och så slutligen i andra änden har vi då ”den vanliga människan”, konsumenten, mottagaren. Vad har vi själva för eget ansvar för vad vi tar in? Här kommer vi åter till källkritik, källtillit och förmågan till ett nyanserat och kritiskt tänkande. Ett otroligt svårt område och som jag tror är nyckel till så mycket problem i samhället.

Källkritik och källtillit!
Vi har som sagt yttrandefrihet så med det som grund så hamnar vi någonstans i att det är individens ansvar att vara källkritisk? Eller? På alla ovan nämnda nivåer finns det individer som alltså behöver behärska källkritik och källtillit. Det låter ju enkelt men det är så gott som omöjligt i vissa fall för en enskild individ (lekman) att göra detta på ett bra sätt. För även de som inte har vetenskapliga belägg säger ju att de har det.. så hur ska man som konsument/lekman veta då? Hur ska man kunna sålla på olika titlar? Kan jag gå på vem som skriver/säger något? Forskare låter ju bra… läkare.. professor.. doktor.. låter ju som hen har något att komma med. Men är de verkligen experter på det område de uttalar sig inom? En forskare som ägnar hela sitt liv åt att studera en liten sak – är hen per automatik kunnig att uttala sig om någon helt annat område? OBS! detta är inte riktat mot artikelförfattarna utan handlar mer allmänt om hur vi i alla ovan nämnda led har en övertro på titlar som just forskare, professor, läkare etc. Och självklart utnyttjas detta också i de olika nivåerna för att skapa tillit.. eller falsk tillit (ex som när en forskare och doktor i ekonomi skriver en storsäljare inom medicin och hens titel ”doktor” och forskare (lämpligt nog??) ”råkar” misstolkas)

 

Och så får vi inte glömma de självutnämnda experterna med enda meriten: ”funkar för mig”. Och resonemanget där man skiljer på vetenskap eller ”verklighet”. Här ligger väl problemet oftast i de slutsatser och förklaringsmodeller som presenteras… Att de har lagt om kosten, gått ner i vikt, blivit av med diverse besvär, mår bättre etc är säkert helt sant och kan ju vara inspirerande att höra eller läsa, men här önskar man ju att de slutade efter sin historia. Det är när de förklarar det med att det beror på gurkmejan, citronvattnet, detox, pH, det ”giftiga” sockret, gluten, att man avinflammerat sig etc som det blir fel. Jag tycker att det är både djupt problematiskt (men någonstans också fascinerande) att vi idag litar på något för att det presenteras på ett härligt sätt trots det också uppenbart inte är experter inom området som kommer med informationen.
Kolla bokförsäljningen inom kost och hälsa de senaste åren… det är väldigt få böcker på topplistorna som är skrivna av någon som verkligen har högre utbildning inom området… (ja, jag vet.. när man kommer in på sådana diskussioner så kan det lätt tolkas som en bitterhet …).

… Och så var vi tillbaka i källkritik och källtillit.

 

Vad är forskning?
Sen har vi utmaningen med att definiera forskning, forskare etc. Vad är forskning? Hur tolkar man forskning? Vilka slutsatser kan/får man dra? Här är mitt hetaste tips att läsa Emma Frans bok ”larmrapporten” om du vill förstå lite mer. Det är nämligen inte så svart eller vitt som många tror. Att något kunnat visas i forskning är inte samma sak som att det är sant. Nästan alla vetenskapliga studier/artiklar avslutas med att resultatet är intressant men mer forskning behövs… Det vill säga man måste studera det igen och ur andra perspektiv för att kunna dra riktiga slutsatser från det. Ska man kunna närma sig något som fakta så vill du se flera studier som pekar i samma riktning. En enskild studie i en riktning, inte minst om den pekar i helt motsatt riktning än tidigare, är sällan relevant för annat än de som forskar i området. Den bristande kunskapen (vilket jag hoppas att det handlar om) om detta ser man ofta i media där nyheter lyfts fram: ex ”nu visar ny forskning att sötningsmedel orsakar diabetes” (ett exempel som nyligen basunerades ut trots att det går helt emot annan forskning på området och rörde sig om felaktigt dragna slutsatser) . Är det verkligen rätt att media som anses som seriösa av den stora massan (rapport, dn, svd, aktuellt, nyheterna etc) ska lyfta en enda studie som nyhet på det sättet när alla som kan något om forskning vet att det inte är en enda studie som är relevant, speciellt inte om den går tvärtemot vad all samlad forskning inom området tidigare visar.
Är informationen från en enda studie intressant – ja, för forskarvärlden absolut om den är välgjord. Det är en pusslebit i att lägga hela pusslet. Men är det relevant att sprida till den stora massan konsumenter och dessutom helt tagit ur sitt sammanhang… dvs inte satt i relation till att det finns ex. 100 studier som visar åt ett annat håll? Tveksamt va?

Sen kan man å andra sidan hävda att se något nytt som går mot strömmen kan vara första steget mot ny kunskap och utveckling? Ska vi sätta någon slags spärr på när man får berätta om det? Inte lätt balansgång… men här handlar det väl som sagt om att alltid sätta det i perspektiv. Sätta det i rätt sammanhang. Inte dra för stora växlar på något litet. Skulle vi bara prata och skriva om sådant som det råder konsensus kring ja, då blir utvecklingen väldigt långsam… och tråkigt?! Och om vi som månar om fakta och forskning ska vara lite självkritiska så kanske vi behöver bli lite nyfikna på varför denna ”alternativa fakta” får större genomslag … En nyckel är ju just att det paketeras på ett häftigt, revolutionerande sätt… kanske dra lite extra på några saker för att göra det mer spännande. Om du (som konsument) får veta något coolt kring ett enskilt vitamin i spenat så kommer du känna dig mer motiverad att börja äta mer spenat än det klassiska argumenten: ”grönsaker är bra för det innehåller viktiga vitaminer”.

Sen har vi det här med innebörden av ”forskning” och att ”forska”. Jag möter så mycket folk som säger ”jag har forskat på det” – i min värld handlar det om att ha forskat ex. på ett universitet men jag har insett att vanliga människor kan använda detta för att de har googlat lite eller läst böcker inom ett område. Är det forskning? Jag sitter ju regelbundet och läser vetenskapliga artiklar – kanske skulle börja kalla mig forskare ;). Var kommer det ifrån .. att man tycker ”läst på om ett område” är lika med att ha forskat? Vem har rätt/fel? Jag hör också små skolbarn använda att de forskar i skolan? What? Forskar?! Antagligen är det att de undersöker/utforskar ett område… men forskar de verkligen? Och om de lär sig att använda den termen på det sättet i skolan så är det kanske inte så konstigt att folk slänger sig med det i livet sen. ”Jag har forskat på det här med socker” – jaha, va intressant på vilket universitet då? – ”nä, alltså jag har googlat och läst en massa”.

 

Jag har stor respekt för forskare (riktiga forskare), men som sagt, titeln forskare, professor etc är ju inte samma sak som att de är experter på allt (kanske snarare tvärtom är risken stor att de är väldigt insnöade på sitt lilla område). Och även om man har en vettig titel i området så är det tyvärr inte en garanti för att man inte kan säga och hitta på dumheter… Så.. ja, det ÄR skitsvårt för gemene man att vara källkritisk. Det krävs alltså en hel del kunskap inom ett område för att kunna vara källkritisk inom just det området.
Men kanske skulle en sund skepsis mot all form av ”nyheter” som går helt emot allt annat man tidigare hört kunna vara en nyttig, enkel vägledning. Lite som vetenskapliga artiklar ofta avslutas: intressanta resultat men vi behöver mer forskning för att dra slutsatser. Källkritik och källtillit…

 

Kvalitetsstämpeln då?
Så tillbaka till artikelförfattarnas förslag till lösning med kvalitetsstämpel: Kommer en expertgrupp och kvalitetsstämpel att lösa problemet? Nej, jag tror ju inte det. Helt enkelt eftersom problemet ligger i bristande källkritik/källtillit och kunskap om kunskap. De som skulle förstå att välja de kvalitetesstämplade böckerna är säkert redan tillräckligt källkritiska för att kunna sålla det värsta. Jag tror helt enkelt att en kvalitetsstämpel inte skulle ha så hög status (pga bristande källkritik/källtillit). Se bara hur det är med våra ”kvalitetsstämplade” kostråd och kvalitetsmärkningen nyckelhålet – inte speciellt hög status va?

Hade folk i alla nivåer brytt sig om källkritik, vilket ju också skulle krävas för att bry sig om att leta efter den där kvalitetsstämpeln, så hade vi inte haft problemet. SÅ, vad kommer en stämpel göra.. när folk litar/lyssnar mer på en självutnämnd expert än en som förstår sig på vetenskap och fakta? Alldeles för många (inkl. media, förlagen etc) struntar bevisligen fullständigt i om det är en riktig expert eller en självutnämnd med tillräckligt många sålda böcker/följare/delningar etc. som uttalar sig kommer de då inte också bara strunta i kvalitetsstämpeln?
OCH om vi nu får speciella kvalitetsstämplade böcker… kommer den typen av böcker att kunna nå ut? Handen på hjärtat är det ju inte de kvalitetsstämplade råden från folkhälsomyndigheten eller livsmedelsverket´s förtjänst att så många i Sverige är så hälsomedvetna som de är – här behöver vi faktiskt ge dessa inspiratörer lite kredd (jag önskar bara att de höll sig till inspiration och slutade blanda in fakta/forskning som de inte behärskar).

 

SÅ, summa sumarum önskar jag att denna debatt gav lite ved på elden i debatten om källkritik och källtillit – hur löser vi det? Den debatten borde ta fart igen! På alla nivåer! 

”Du ska inte behöva ändra dig…”

Jag hör skrämmande ofta diabetiker berätta om hur de i vården möts av ”du ska inte behöva göra annorlunda” som om det vore en bestraffning att ändra sina mat- och livsstilsvanor och leva mer hälsosamt. Jag har även otaliga gånger hört dietister framföra samma sak på föreläsningar för diabetiker: ”Du kan göra som alla andra” – d.v.s. leva ohälsosamt? (För jo, statistiskt sett så innebär ”göra som alla andra” för lite fysisk aktivitet, för lite frukt och grönt, för mycket tillsatt socker, för mycket mättat fett, för lite fibrer etc etc).

Jag förstår tanken i att man vill vara snäll men är det verkligen snällt?? Varför inte uppmuntra folk till att göra något som de faktiskt mår bra av? Inte minst när man har en öppning, när de själv undrar och när de ställs inför en diagnos? Sen är det ju upp till var och en om man väljer den vägen.. men är det inte snarare oschysst att INTE berätta om möjligheten att påverka?

En del i detta handlar om att vi måste kunna nyansera och hålla två tankar i huvudet samtidigt; Bara för att vi inte kan lova att insatserna botar ska vi väl inte hålla inne på fakta om möjligheten, chansen, att påverka?
Och bara för att vi pratar om chanser att påverka innebär det ju inte att folk får skylla sig själva om de drabbas av sjukdom, att det är deras eget fel.

Att prata om livsstilens påverkan är inte heller samma sak som att vara mot läkemedel. Det bästa är säkerligen att jobba från två fronter! Återigen – nyansering – två tankar i huvudet samtidigt. Just med typ 2 diabetes har vi oerhört starka bevis för livsstilskopplingen och hur mycket man kan påverka både sjukdomen och framtida komplikationer/följdsjukdomar med sina livsstilsval. Ändå får jag uppfattningen att det på väldigt många håll bara är ”nej, ät du godis som vanligt, ta bara lite mer insulin” som man möts av som patient.

Samma sak med cancer och kost – ett minerat fält. Men varför? Bara för att livsstilsinsatser inte innebär lika tvärsäker koppling som att en svår nötallergiker riskerar att dö om hen får i sig nötter så är det väl inte samma sak som att vi inte ska ta i det, även om det bara skulle vara ett halmstrå. När vi inte berör det alls så driver vi de drabbade som söker svar rakt i händerna på de alternativa krafterna som lovar bot bara du dricker det där avkoket, tar de där dyra tillskotten eller vad det nu är och i värsta fall även kommer med påståenden om att de ska tacka nej till behandling. Vi ser det även på andra håll i vårt samhälle. Vi måste våga prata, diskutera och nyansera – annars leder vi folk rakt in i famnen på de som onyanserat och utan vetenskaplig fakta tar i frågorna och säger saker som folk vill höra.

Just cancer har jag egen erfarenhet av som anhörig. Min mamma fick cancer två gånger. Sista gången var det med infon att det inte kommer att försvinna. När man står där bredvid vill man så gärna hjälpa till, man vill göra nåt. Antagligen bara en bråkdel av den panikkänsla som den drabbade själv känner: ”säg, vad kan jag göra?!” ”NÅT måste man ju kunna göra?!” Att då mötas av ”nej, det finns inget du själv kan göra” är det verkligen rätt? Jag menar ens psykologiskt rätt? Moraliskt? Varför inte ge dem nåt, om än det är ett halmstrå? Om inget annat så se till att de rekommendationer som vi alla bör leva efter följs, för som sagt, generellt sett görs ju inte det idag.

Nej, vi kan inte bota cancer med frukt och grönt men man ser att ett högre intag av frukt och grönt är kopplat till minskad risk för cancer och andra väldfärdsjukdomar. Och nej, vi kan inte säga att socker orsakar cancer men vi ser att en livsstil som innehåller mindre tillsatt socker och hårt processad mat är associserat med mindre förekomst av så väl cancer som hjärtkärlsjukdom och typ 2 diabetes. Varför inte informera om det? Det handlar inte om att lova bot utan ett halmstrå, som med ganska bra odds är mer än ett halmstrå, kanske till och med en gren! I en situation där man inte kan påverka är det oerhört skönt att ha något man kan påverka – oavsett hur stor betydelse det egentligen har.

Min mamma har helt klart levt hälsosammare än genomsnittet. Hon har rört på sig, ätit riktig mat, aldrig varit överviktig. Hon fick ändå cancer – självklart är inte livsstilen allt. Man säger att livsstilen kan förklara ca 1/3 av cancerfallen. Resten, 2/3 är otur.. Nu är jag ingen spelare .. men odds på i snitt 33% är det inte bra?! Ska man inte satsa på något med 33% chans att vinna?- dessutom ökar den här insatsen dessutom din chans att vinna i andra spel också (dvs. minskar risken att drabbas av andra sjukdomar) OCH inte att förglömma – vi pratar om något som INTE innebär någon ökad risk att förlora! Du ökar dina chanser att vinna men du förlorar inget! Där faller nämligen liknelsen med spel. Om jag spelar så satar jag något som jag kan förlora med hopp om att vinna mer. Avstår jag får att spela vanliga spel kan jag varken vinna eller förlora. Men i cancerspelet eller om vi breddar det till hälsa-sjukdomsspelet är vi alla redan med och spelar oavsett om vi vill eller ej. Vi har alla en risk att drabbas/förlora – skillnaden är att den inte ökar om vi satsar på att vinna. Tvärtom – att inte spela kan öka risken att förlora.

Så.. Varför gör vi inte mer?

Det går fort när man har kul

Nu har jag varit hemma i Stockholm i hela två veckor. Tiden har bara rusat förbi och det känns som att jag knappt hunnit med någonting. Men det har jag ju såklart gjort. Dagarna har till största delen ägnats åt jobb, jobb och jobb. MEN jag har även hunnit umgås en hel del med familj och vänner också. Det är det som får min att må som allra bäst. Idag (lördag) så har jag varit ute hos mina föräldrar hela dagen och bara tagit det lugnt, ätit god mat och hängt med mina syskon. Definitivt en dag i min smak.

När det gäller jobb så har jag en hel del nya samarbeten och projekt på gång nu till hösten och det ska bli väldigt kul att starta igång allt. Det kommer att bli mycket event och gruppträning framöver om man säger så. Jag lovar att jag ska berätta mer om det framöver 🙂

En liten summering av den här veckan:

Veckans bästa beslut. Att följa med min bror Martin ut till Mälarhöjden och paddla surfski. Vi var båda ganska trötta och otaggade efter att ha jobbat hela dagen. Men när vi väl satt i varsin surfski och hade kvällssolen i ögonen så insåg vi att det var helt rätt beslut att ändå köra dit. Det var ren och skär MAGI och jag hoppas att vi hinner ge oss ut den här veckan också!

Veckans pepp. All positiv feedback och kärlek jag fått från alla medlemmar på Barrys sen jag kom tillbaka. Det går rakt in i hjärtat och det får mig bara att älska mitt jobb ännu mer. TACK!!

Veckans godaste maträtt. Jag har ätit väldigt mycket god mat den här veckan (som alltid). Men igår blev jag bjuden på en GRYM pasta carbonara  hemma hos Emma och Markus. Den får ta hem förstapriset.


Den här frullen var inte heller så tokig, så den får hamna på andra plats ;). Jag älskar att äta mycket på morgonen.

Veckans sämsta. Att jag känt mig ganska stressad, speciellt i början på veckan. Jag har lätt för att ta på mig lite för mycket och helst allt på en gång. Men en helg ute hos mamma och pappa har fått mig att bli mycket lugnare 🙂

Veckans bästa. Den här veckan har såklart många höjdpunkter, men en sak som jag är lite extra glad över är att jag verkligen kommit igång med träning igen. Jag känner att jag har tappat både motivation och struktur över sommaren så det är skönt att vara tillbaka bland vikterna nu. Det blev en ganska lugn start med tre pass (fokus på styrka) och jag känner mig peppad på att köra på nästa vecka också. 

KRAM PÅ ER!

 

Suger ut det sista av sommaren

De här senaste dagarna så har det blivit lite mer påtagligt att hösten snart är påväg. Jag hade gärna haft sommar året om, men så ser ju inte verkligheten ut när man bor i Sverige ;). Hur som helst så försöker jag bara njuta av att det fortfarande är varmt ute och att kvällarna är relativt ljusa. Att kunna sitta ute på balkongen och äta frukost ger definitivt sommarkänslor och det har jag försökt att göra varje dag den här veckan! Igår fick jag sällskap av Gabbi och Dani också. Sjukt mysigt.

KRAM på er!

Hej Stockholm!

Hej alla underbara vänner! Hoppas att ni mår bra 🙂 Själv har jag haft en superhärlig helg med familjen på landet och nu är jag tillbaka hemma i Stockholm, i nästan tre veckor!!! Det känns SÅ kul och jag ser fram emot att hitta tillbaka till mina rutiner här. Det var även en speciell känsla att vara tillbaka på Barrys Stockholm imorse också. Jag har verkligen saknat både medlemmarna och alla kollegor. Det var jag som höll i morgonpassen imorse och det var väldigt kul att få träffa alla igen.  Nu har jag precis ätit lite sen lunch och ska snart tillbaka till jobbet för att leda kvällspassen.

Lite bilder från i helgen; Vi har ätit, varit nere vid havet, tränat och bara tagit det lugnt. Helt underbart 🙂

Varför är det så provocerade med viktminskning?

Ni som har följt mig eller lyssnat på mig vet att jag brukar säga att jag är så oerhört trött på viktfokus. Jag ”likar” så fort någon ifrågasätter att vi (framför allt kvinnor) jämt och ständigt blir uppmanade att gå ner i vikt i januari, till binikisäsongen etc. Jag ställer mig bakom hyllningskören som är trött på att hälsotidningar alltid säljer på ”gå ner i vikt” ”öka fettförbränningen” ”få smala slanka ben” ”få platt mage” etc. Jag är så sjukt trött på att vi hela tiden blir matade med sånt. Jag vet också att det är lätt att bli dömd i branschen om man jobbar med vikt och viktminskning. Men, tänkare som jag är, har jag på senare tid gått och funderat på detta :). Jag har vänt och vridit och utmanat mina egna tankar och tänkte tänka högt för er en stund: Varför är det provocerade? Varför blir vi upprörda? Varför bryr vi oss? Kanske (nu testar jag en tanke…) ligger felet inte i att det skrivs om viktminskning överallt utan det faktum att vi tar åt oss.

Jag tänker såhär: Vi som inte behöver kakla om badrummet blir ju inte provocerade av att det står ”så kaklar du om badrummet” på ett tidningsomslag. Om vi inte tycker att det gäller oss så skiter vi bara i det. Vårstäda i trädgården – bor man i lägenhet ser man inte ens en sådan rubrik utan lever vidare som om inget hade hänt. Här kan vi sålla och inse att det riktar sig åt någon annan. Vi blir inte provocerade och känner – ”åhh dom tycker det är fel på vårt badrum”. Varför kan vi inte göra det med vikt? Varför är vi så många som bryr oss, tar åt oss eller blir provocerade, när det står att vi ska gå ner i vikt – utan att ens tänka till på om vi är i målgruppen? 50 % av Sveriges befolkning är överviktiga eller feta. Med det i bakhuvudet så är det ju alltså relevant för hälften av befolkningen när det står något om viktminskning. Gissar att, till skillnad från mycket annat det skriv om, så är relevansen ganska hög?!

Eller är det så att det används en annan retorik när det kommer till vikt/hälsa som gör att alla känner sig träffade? (som jag skrev om här ang. ”vi äter för mycket socker”) Är det så att alla går runt med dåligt samvete kring sin hälsa (vilket kanske då är skapat av den ständiga fokuseringen…) men det gör vi inte i samma utsträckning av kaklade badrum? Eller gör vi kanske det? Är det egentligen fenomenet att vi stressas av allt, att vi tar till oss av allt som är ett problem? Att vi måste lära oss att stanna upp och tänka: gäller detta mig? Är detta relevant för mig? Innan vi låter det påverka oss.

Jag inser också att jag är lite motsägelsefull. Samtidigt som jag suckar över det ständiga fokuset på viktminskning så tycker jag om att ha viktminskningsgrupper och att hjälpa personer som väger för mycket att ändra vanor (med annat fokus från min sida än just att vikten ska ner).

Hur går det ihop? Jo, jag tycker jättemycket om det när det är relevant! När någon har problemet och behöver hjälp. Då älskar jag att jobba med kombon maten, träningen, livsstilen och beteendet. Men jag avskyr (okej, hårt ord..) när jag möter så många normalviktiga som är besatta av viktminskning och vad som gör en tjock och pratar om att de ska banta/hålla igen/sluta äta än det ena än det andra/klagar över valkar etc. När normalviktiga/smala ständigt kommenterar vikt/vad man blir tjock/smal av etc gör mig tokig. Liksom att inte kunna kan äta något som klassas som onyttigt utan att kommentera det. Att normalviktiga ständigt tänker på vikt är som om en med ett nygjort badrum håller på och tar in offerter och fixar och grejer med ett sprillans nytt badrum där det inte finns något att ändra på. Eller kanske till och med tar in offert på badrum trots att man inte ens äger ett badrum! Dålig jämförelse kanske… men jag hoppas du förstår hur jag tänker :).(OBS! nu menar jag inte att man inte behöver tänka på vad man äter och lever om man är normalviktig – det behöver man absolut, utan just det eviga tjatet om vikt och vad man blir tjock av… suck!!)

En annan sak jag har kommit fram till som ligger bakom provokationen hos mig är just att övervikt alltid kopplas till utseendet och siffran på vågen. Att det är att ha smala ben eller snyggt sittande bikini som är målet och inte det jag skulle vilja fokusera på: känslan i kroppen, funktionen och hälsan.

Återigen, viktminskning är relevant för väldigt många, 50% av befolkningen. Övervikt är kopplat till många sjukdomar. Själva övervikten, en stor mängd fett på kroppen, är en del i detta men livsstilen som gett en stor mängd fett på kroppen är även den en stor förklaring till sjukdomskopplingen. Att vilja ändra på sin situation om man är överviktig är bra och bör uppmuntras. Att ge tips på hur man kan ändra är väl också bra… (även om det nog också är så att de där tipsen oftast skulle kunna vara av lite bättre kvalité ;).. ).

Kanske ska man istället för att bli provocerad bara stanna upp fundera: är jag målgruppen/är det relevant för mig, och om inte – glatt traska vidare :).