Det var fantastiskt kul att springa igår! Fördelen med att vara skadad är att man inte känner någon press från varken sig själv eller någon annan när man ska springa sina första lopp, att man är så otroligt löpsugen och att man har allt att vinna!
Egentligen är det alldeles för tidigt för mig att springa ett lopp då jag endast har sprungit 4 träningspass (bortsett från Alter G-löpningen) sedan den 6 februari när jag fick min stressfraktur. Därför såg jag det inte som någon tävling utan mer bara som ett kul träningspass med nummerlapp. Jag ville så gärna springa för att få känna känslan av att ställa sig på startlinjen och uppleva folkfesten igen. En halvmara hade blivit för långt för mig men därför var jag glad att det fanns en duo-klass där man kunde dela upp halvmaradistansen; den första löparen skulle springa 12 km och den andra löparen 9 km. För mig kändes det lagom med 9 km så det blev min sträcka helt enkelt.
När jag vaknade igår morse var jag spänd och förväntansfull på ett härligt sätt. Jag tog en morgonpromenad följt av en god frukost.
Vid 10.30-tiden hoppade jag på elcykeln och cyklade/åkte in till Djurgården där jag mötte upp min duo-kompis Lena Örn som skulle springa första sträckan. Båda var taggade och såg loppet mer som en kul grej än någon prestationsmätning.
Jag träffade också på grymma Petra som hade värmt upp med ca 10 km löpning innan loppet för att få ihop ett långpass på 30 km. Petra såg också loppet mer som en kul grej då hon siktar in sig mot Prag Marathon som går om några veckor.
Mina trogna vapendragare Pär och Elisabet var där för att heja och med solen som gassade hade det inte kunnat bli så mycket bättre.
Starten för duo-klassen gick samtidigt som starten för halvmaran. Lena gick ut hårt och ledde inledningsvis. Medan hon sprang sin sträcka passade jag på att värma upp några km och jag kände då hur nervositeten blev allt mer påtaglig, bland annat för att jag var tvungen att springa på toa flera gånger. Vid växlingen efter 12 km hade Lena tappat ett par 100 m på tjejen som ledde halvmaran men hon kom in som tvåa efter stabil och bra löpning.
Min plan var att gå ut i 4.00-tempo men det gick inte alls. Jag tror att jag öppnade på ca 3.35 och sen fortsatte det alldeles för snabbt. Jag jagade ikapp tjejen som ledde för att få lite sällskap. Vi höll ihop några km och jag erbjöd mig att ta vinden så att hon fick vila lite. Men efter ett tag orkade hon inte längre och jag sprang iväg.
Tack vare att det var en tvåvarvsbana så behövde man aldrig känna sig ensam. Jag varvade löpare konstant och fick därmed massor med hejarop från alla grymma löpare. Jag hejade tillbaka allt vad jag orkade!
Loppet gick stabilt hela vägen. Det var aldrig speciellt jobbigt. Jag kunde verkligen njuta och det var precis det som var mitt mål. Jag gick i mål på 34.07 (9,1 km vilket innebär ett snitt på 3.45) och det kändes som om jag hade kunnat fortsätta ett varv till.
Lag ”Charlotte & Lena” kammade hem segern i duoklassen men den största segern var inte att få gå högst upp på prispallen, det var att jag sprang ett lopp med bra känsla utan att ha ont!!! Jag är SÅ glad!
Efter loppet firade jag tillsammans med syrran, Pär och Pärs kusin Fredrik! Det blev rosé-premiär och tonfisksallad.
Stort GRATTIS till alla sjukt grymma löpare som sprang igår! Ni är vinnare hela bunten!
PS. En sista grej. Jag vet att många säkert är nöjda med smycket som man fick när man gick i mål. Personligen blev jag sjukt besviken. Eller egentligen inte besviken på smycket i sig då man ju kan välja själv om man vill ha det på sig eller inte, men mer för att det kändes som att det ersatte medaljen som man brukar få på lopp. Alltså, ingen medalj. Jag tycker att det hör till att man ska få en medalj. Jag vill liksom ha den till samlingen. Jag kommer aldrig använda smyckena som jag fick och de kommer heller inte hamna i medaljsamlingen. Men som sagt, jag vet att smaken är delad och vissa blev säkert jätteglada 🙂
