Puh!

Jag blev helt tokslut av dagens pass signerat coach Jakob. Det var den där släden som tog musten ur mig. Han hade skrivit in On the minute i 10 minuter: varannan minut 2×12 meter släddrag och varannan minut 7-9 armhävningar med handlyft i botten. Efter de tre första minuterna ville jag kasta slädeländet ut genom gymdörren ut på gatan. Där kunde den stanna!

Jag vet inte om det blev tyngre att dra släden för att golvet var fullt av magnesium eller om det helt enkelt är så att det är fruktansvärt tungt att dra den – oavsett vilket så var jag helt slut och fick slita mig genom de tre sista varven. Sista släddragen hann jag inte ens klart på den tilldelade minuten. Grr.

Well well. Nu har jag vilat duktigt resten av dagen och laddar inför veckans sista pass, i morgon bitti. Då väntar en mördarcirkel av rang. Puh igen.

Latissimus Fucking Dorsi

Ungefär där sitter de. Latissimus Dorsi, eller Lats som de kallas i dagligt tal. Eller Fucking jävla kuk-lats som jag kallar dem. Jag har svårt för mina lats, för de hajar liksom inte vad det är jag sysslar med. Det tog ju mig ett år på Crossfit Nordic innan jag insåg att något var fel. Varför kunde plötsligt alla göra pullups? Kreti och pleti, mannen och kvinnan på gatan kom in på gymmet någon vecka och sedan kunde de göra pullups. Vad gjorde jag för fel!?

Jag gick till coach Jakob och frågade. Han gjorde några tester och sa sen ”Dina lats svarar inte”. Latsen är skitstora muskler som ska dra dig upp när du gör pullups. Mina svarar inte – jag drar mig alltså inte upp. Jag kan göra typ en nu, men det är efter många timmars jobb. Chinups hade jag lättare för, för då kan man dra som en galning med sina svällande super-duper-biceps och komma upp ändå.

Nu kör jag, sedan ganksa länge tillbaka, två pass i veckan för att få latsen att haja vad jag gör. Jakob ger mig massor av kontaktövningar för latsen och jag tragglar pullups. Jag hatar det verkligen! Alltså inte hela passen, utan just när jag ska göra pullups. Frustration är bara förnamnet. Och det går så långsamt! Jag vill ju att de ska växa till sig och fatta NU!

Och i lördags hände det. Jag skulle på fest och kom inte i klänningen jag hade tänkt ha på mig. Mina lats hade vuxit så till den milda grad att det inte gick att dra igen dragkedjan. Eller jo, men då sa Emil till mig att det vällde ut på sidorna.

Så något har hänt i alla fall! Nu känner jag mig lite mer taggad inför pullups-passet i morgon.

Komsi komsi lilla släden

Idag var det släddrag på passet från Jakob. Jag hade inte testat förut på riktigt, och det var jätteroligt! Man kan både knuffa och dra släden, och idag skulle jag dra, förut har jag bara knuffat den. Det tog verkligen på hela kroppen. Superhärligt. Får se om jag tycker att det är lika härligt i morgon.

Dra och sedan vända släden….

…och sedan dra igen. Denna gång med shitface. Man kan inte vara snygg jämt.

Tre vanliga hudmissar | Del 1: Vuxenakne

Akne, eksem och pigmentfläckar kan vara riktigt jobbigt. Du klämmer, smörjer, fixar och trixar själv hemma i badrummet. Resultatet låter inte vänta på sig – nu har det blivit ännu värre! Att laborera själv med odefinierade hudåkommor är inget att rekommendera, risken finns att det du misstänker att du drabbats av i själva verket är något helt annat – din egen hud kan lura dig.

Women’s Healths skönhetsredaktör Linda Öhrström menar att det är viktigt att använda milda, ekologiska produkter om du har problem med din hud.
– Det blir ännu viktigare att använda produkter som inte innehåller kemikalier. Om du ska använda kemikalier måste du verkligen ta reda på vilka produkter just du kan använda, säger hon. Andra tips är att tvätta borstar och penslar ofta, att inte stoppa fingrarna i produkterna, att ha en speciell handduk för ansiktet och att byta örngott ofta.

Anne Wetter, hudläkare på Diagnostiskt centrum hud i Stockholm, tycker att det är dumt att lägga ut pengar på dyra produkter om du inte har fått rätt diagnos.
–­ Om det går så långt att man upplever sin situation som jobbig ska man söka hjälp hos en hudläkare. Att hålla på och behandla själv gör ofta saken sämre – vissa tillstånd är dessutom kroniska.

Ovälkomna hudproblem del 1
Du tror att du har fått akne …
… men egentligen är det perioral dermatit

De ploppar upp en efter en runt hakan och käkpartiet. De gör ont, ligger som stora knutor under huden och går inte att klämma. Du tror att du har fått ovanligt elaka finnar och köper receptfritt aknemedel – varpå huden blir torr och kliar men bölderna är vid precis lika god vigör. Du köper kortison för att dämpa din nu torra och röda hud, men ingenting hjälper. Varför? Du kan ha drabbats av perioral dermatit, och det är något helt annat än akne.

Gör så här:
Känslighet för svängningar i hormonnivåer (till exempel vid graviditet eller när du slutar med p-piller), stress och överanvändning av alltför starka hudvårdsprodukter kan orsaka perioral dermatit.
– Det är viktigt att betona att det inte är något fel på den drabbades hormoner eller att det här beror på sjukdom. De som får periorial dermatit är snarare mer känsliga för helt normala hormonella svängningar – och det visar sig på huden, säger Petra Kjellman, hudläkare på Diagnostiskt centrum hud i Stockholm.

För en del personer kan det hjälpa att börja med p-piller – de balanserar upp hormonerna. Men den metoden fungerar inte för alla, enligt Petra Kjellman. För en del personer kan p-piller till och med förvärra situationen – du måste prova dig fram.

Andra behandlingsmetoder är receptbelagda mediciner, eller receptbelagda krämer med A-vitamin eller metronidazol. Vissa rekommenderar så kallad nollbehandling – att helt undvika dina vanliga krämer, peeling och smink under en längre period. Hudläkarna Petra Kjellman och Anne Wetter brukar dock inte avråda sina patienter från att använda smink.

Gör inte så här!
Undvik all typ av akne­behandling och vanlig peeling, det kommer inte att göra situationen bättre. Och håll fingrarna i styr!
– Kläm absolut inte, det blir inte bättre! Det här är inte finnar så det finns inget att klämma ut, man ökar istället inflammationen och det kan bli ärrbildning, säger Petra Kjellman.

En vanlig patient hos Diagnostiskt centrum hud är en person som själv försökt behandla sin periorala dermatit med starka kortisonkrämer.
– Det förvärrar bara symptomen, säger Anne Wetter.

Se bättre ut snabbt:
Att experimentera själv med starka hudvårdsprodukter är ingen bra idé för dig som har perioral dermatit. Använd enbart de produkter du blir ordinerad att använda, utöver det ska du satsa på så milt som möjligt.
– Tänk produkter som inte stör huden. Det bästa är nog att inte använda smink alls, men vill du det så tycker jag att du ska satsa på ekologiskt smink helt utan tillsatser, säger Women’s Healths skönhetsredaktör Linda Öhrström.

Nina Nyström

Ibland är man EXEMPLARISK

Jag var jättetrött i morse när klockan ringde klockan 05. Alltså, jättetrött. Dessutom regnade det. Jag surade iväg till tunnelbanan, men piggnade till direkt när jag kom in på Nordic. Hela OBS-klassen var samlad igen (nej, det är inte jag som har lagt upp min stora grova hand på Rikards axel, det är Johan) och Jenny var tillbaka och coachade. Bästa Jenny. Jag har saknat henne.

Vi skulle göra ryck. Jag är väldigt dålig på matte, men jag uppskattar antalet till 3 000 stycken. På 21 minuter. Vi har kört mycket ryck nu ett tag och själva rörelsen börjar sätta sig lite mer nu. Det är fruktansvärt svårt, men efter torsdagens superpass med Nils Mr Teknik Wallfält, så känns det mycket bättre. Idag tänkte jag på att komma bak med överkroppen så att jag inte blir framtung. Till och med Jenny var ganska nöjd.

Sen avslutade vi med 6 minuter AMRAP med 10 sekunder hollow (alltså ligga på golvet med ryggen i golvet, skuldror och ben lyfta) och 4/4 utfallshopp. Efter 16 varv sög det grisen i låren men med kommentaren ”EXEMPLARISKA utfallshopp” från Jenny kvar i öronen kan man ju i princip göra hur många som helst. Det är inte så att hon aldrig ger beröm – idag tror jag att hon var så sentimental över att vara tillbaka hos OBS-klassen att hon sa ”Ni är så fina” ut över hela klassen – men hon ger inte beröm i onödan. Och så är man ju en sucker för att få höra att man är duktig.

Så nu ska jag leva på mina exemplariska utfallshopp hela veckan, för i morgon till exempel kommer jag inte att få några beröm. Då är det 400 m löpning och annat elände på passet. Att coacherna kan hålla sig ifrån att vråla ”DU ÄR SÅ DÅLIG!” till mig när det är löpning på passet är ett under.

Well well, nu är veckan igång i alla fall!

Världens känsligaste ämne?

Graviditeter och bebisar. Finns det något känsligare? Finns det något som kan få igång sociala medier så till den mildra grad som vad man får och inte får göra när man är gravid, när och var man får amma och hur man ska uppfostra sina barn. Den här gången handlar det om träning och graviditet. Kan vara ett av världens känsligaste ämnen.

Jag utgår från mig själv. På bilden har jag fyra dagar kvar till förlossningen. Jag är på Fitness Magazines 15-årskalas och mår, som ni alla kan se, jättetoppen. Mitt bästa drag var att jag direkt när jag fick veta att jag var gravid bokade tid hos PT:n Pernilla Ohlsson, som jag litar 100 procent på, för att kolla av läget. Hur skulle jag tänka? Hon sa bland det bästa någon någonsin har sagt till mig: ”Det som KÄNNS bra ÄR bra”, och det är mitt ENDA tips till gravida kompisar som hör av sig till mig och vill veta vad de kan träna när de är gravida. Jag körde mitt sista träningspass två dagar före förlossningen, och då körde jag rätt tung styrka och simning. Så var det genom hela min graviditet. Jag mådde oförskämt bra och tränade det jag ville och det som kändes bra. Det som kändes bra FÖR MIG.

Samtidigt hade jag en granne som låg i soffan hela sin graviditet och kräktes och hade foglossning. Att träna var för henne en omöjlighet och inför henne skämdes jag nästan över hur bra jag mådde.

Så olika kan det vara! Ingen graviditet är den andra lik, ingen känner din kropp lika bra som DU. Ingen vet hur det känns inne i din kropp när du tränar förutom DU.

Idag skrev en fantastisk tjej på mitt gym, Elín Jónsdóttir, ett blogginlägg om en kommentar hon och hennes man Númi fick när han la upp en film på Instagram på henne när hon tränar i vecka 42. De flesta blir säker imponerade när de ser filmen där hon gör ett gäng butterfly pullups med magen i vädret. Men en person klarade visst inte av det. ”Nice that you are trying to murder your own baby” löd kommentaren. Alla vi som känner Elín vet att butterfly pullups är vardagsmat för henne, hon är stark som en best och har kunnat hålla igång sin träning fantastiskt bra under gravidititen. Bra för henne! Och för barnet, är min fasta åsikt. Att då få höra att man försöker döda sitt barn är ju så bisarrt att det egentligen bara är att blunda för och lämna bakom sig, men kommentaren säger ändå en del om synen på träning och graviditet.

Precis som Elín skriver i sitt blogginlägg är väl inte det största problemet i dagens mödravård att landet svämmar över av mammor som tränar för mycket? Nej, det är väl ett betydligt större problem med mammor som är kraftigt överviktiga på grund av dålig mat och för lite motion, såväl före som under och efter graviditeten? Du har ingen aning om hur någon annans kropp känns. Du vet inte vad som känns bra för någon som är gravid. Så länge som kvinnan i fråga inte gör något som uppenbart skadar bebisen eller henne själv, som att svälta sig, dricka sprit, röka eller knarka – HÅLL SNATTRAN!

Så här tycker jag: Träna när du är gravid. Så mycket som känns bra, och det som känns bra. Har du tur kommer du att kunna hålla igång som jag och Elín har kunnat under våra graviditeter. Har du mindre tur kan du inte göra så mycket alls, utan drabbas av till exempel foglossning. Då får du vara glad om du kan hitta någonting som funkar för dig. Graviditet är ingen sjukdom, behandla din kropp som du brukar när du inte är gravid. Brukar du träna – fortsätt med det, om det går. Brukar du inte träna – börja försiktigt. Graviditet är inte ett tillfälle att toppa formen, utan ett tillfälle att ta så bra hand om dig och din bebis som du överhuvudtaget kan. Och vad gillar kroppen? Jo, fysisk aktivitet, bra mat och återhämtning. Och en och annan chokladkaka.

Det som känns bra är bra!

Hujedamej!

Vissa pass ser man inte fram emot. Och hatar under tiden det håller på. Och hatar efteråt. Idag körde jag ett sådant pass. Det var ett pass man skulle köra två och två. Jag och Rikard högg tag i varandra, det kändes tryggt att köra med någon från OBS-klassen, även om det här passet var på lunchtid. Det var fruktansvärt varmt i lokalen, jag uppskattar gradantalet till 400, och svetten dröp redan i ingången. Jag är mycket dålig på att träna när det är varmt.

Själva passet var 6 varv av: 3 pullups, 10 höga boxhopp (man kör varannan, alltså 5 var), 10 wallclimbs (likadant som boxhoppen) och 200 meter löpning. Nej, det var inte kul. Efter tre varv fick jag tjurhaka och, som Rikard uttryckte det, Ge-upp-blicken. Men jag gav inte upp. Rikard bokstavligen drog runt mig de sista tre varven.

”Åh så skönt det måste ha varit när det var slut” tänker du nu. Nej, sörrni, det var det inte. Det var skönt att jag slapp göra fler varv, men jag blev på fruktansvärt dåligt humör efteråt. Jag kände mig tung, långsam tjock och svag. I sämre form än på mycket länge. Nu tror jag inte att det är så illa, men känslan var den. Jag vet att jag är usel på att träna när det är varmt, och jag har svårt att vara uppochner i hetta. Då blir jag yr och trött, så 30 wallclimbs var kanske inte ultimat. Men nu ska jag inte skylla på yttre omständigheter och fel övningar. Jag är just tillbaka från semestern, formen är inte på topp – det är bara att bita i det sura äpplet och se till att ändra på det. 

På vägen tillbaka till jobbet hade jag sällskap av Mr Dynamax. Han fick sitta på egen stol och skötte sig bra under tunnelbanefärden. Varför åkte jag då med honom? Jo, idag har vi fotat två nya utmaningar till tidningen, nummer 10 och 11. Vad det blir säger jag inte. Det får ni se när tidningarna kommer ut.

"Sluta använda huvudet nu!"

Det blev som ett mantra. ”Tänk inte”, ”Sluta använda huvudet nu” och ”Nu syns det i dina ögon att du tänker”. Coach Javad Dejbakhsh försökte coacha mig i snatch balance och ryck.  Vi kan säga att det gick sådär. Jag skyller på att jag varit borta från gymmet i fem veckor och var lite ringrostig gällande stängerna. Men det var fantastiskt att vara tillbaka på Nordic. Nästan hela OBS-klassen var på plats igen i den minst sagt svettiga lokalen. Svetten rann redan när vi värmde upp med kvastskaft.

Och Javad myste. Han gillar oss. Faktum är att jag inte tror att det finns något han tycker är bättre än att stå framme vid tavlan och gå igenom passet och sedan få gå runt bland oss som tränar och coacha. Nu tror jag ju att alla coacherna på Nordic älskar det de gör, men det när det gäller Javad så lyser liksom hela han. Och jag tror att han gillar oss i OBS-klassen lite extra, helt enkelt för att vi mer än gärna är lika högljudda som han. Ibland hinner han inte ens ner för trappan, in i gymmet innan någon fräser ”SCHHH!” Det tycker jag är orättvist. Han är ju bara glad. Som en högljudd hundvalp. (På Nordic utkämpas också någon form av längdkrig bland de lite kortare männen, varav Javad är en. Jag har hela tiden trott att jag är längre än alla dem. Sedan jag såg den här bilden har jag fått omvärdera min längd. Javad är ju typ ett halvt huvud längre än jag! Jag har uppenbar längdhybris.)

Men tro nu inte att Javad är någon sablans mysfarbror som smyger runt i rummet och bara garvar. Nej nej, han är en jävel på att få en att förstå hur man ska få fason på till exempel sina ryck. Och han gör det med ögon som inte missar någon detalj och med en varm hand. Och det var precis vad jag behövde idag. Jag fick en blockering redan i början på passet när vi skulle göra snatch balance (du står med stången på nacken, dippar lite i knäna så att du får fart på stången uppåt och sätter dig blixtsnabbt under stången ner i en fulldjup overhead squat). Det började jättebra och jag fick in en snabbhet i rörelsen som inte är min starka sida, långsam som jag är, men när vi ökade vikten lite till tog det plötsligt bara stopp. Jag blev rädd för stången och började älta teknikdetaljer.

Det var då det började, ”Du tänker för mycket. Sluta tänk, sätt dig bara ner”. Det satt helt fast i huvudet. Javad bad mig gå tillbaka med stången och börja om. Och han gav sig inte! För varje nytt försök, både i snatch balance och sen i ryck, stoppade han mig när han såg att jag började tänka på alla moment som skulle komma. ”Det syns i dina ögon att du tänker nu” – och han hade helt rätt varje gång! När jag slutade tänka och bara gjorde gick det ju! Det blev fula ryck, men stångeländet kom upp. En varm klapp på axeln och glada hurrarop från Javad avslutade mitt pass. Och det är ju känslan när man sätter sig med post-träningskaffet som räknas! Plötsligt kändes ett synnerligen mediokert ryckpass istället som ett bra pass.

Så nu är jag tillbaka! Det känns otroligt bra. Jag har både längtat efter att få träna med OBS-klassen igen, och efter mina kolleger. Och efter den här semestern som mestadels har tillbringats på ryggläge med en bok, känner jag att jag har energi så att det både räcker och blir över. Det blir en bra höst!