Semester från Nordic

Efter idag har jag semester. Jag kommer att vara borta från stan i fem veckor. Idel sovmorgnar, träningspass i mitt eget tempo, airsquats och kettlebellsvingar med sjöutsikt, bla bla bla. Men människorna då!? Hur ska jag klara mig i fem veckor utan de här människorna? Kan man låna med dem till sommarstugan också? Hur ska jag klara mig utan Elín, som är i bättre form än jag någonsin kan drömma om att vara – och hon ska ha barn om fem veckor, och lyckas ändå vara ödmjukheten själv, alltid med ett snällt ord till hands? Zach, som jag aldrig sett inte ta ut sig fullkomligt på ett pass och ändå lyckas vara glad direkt efteråt, alltså direkt när vi andra helst bara vill ligga och kräkas. Och världens gladaste och mest högljudda man No 1, Chrille, som med sin blotta existens gör att vilken regntung morgon som helst blir den bästa starten på dagen man kan få. Och kommer det ens vara möjligt för mig att ta ut mig om inte Rikard står precis bakom och säger ”Det är för dåligt” på sin breda värmländska, för att sedan ge mig en varm klapp på axeln? Och är det ens någon idé att träna om inte världens gladaste och mest högljudda man No 2, Javad, sitter i soffan med en kopp kaffe och tittar på? Mannen som lyckades hålla samma fantastiska humör (nästan) genom hela sin helvetesskada i armen som fick lagas med en bit från höften, vilket resulterade i en jättelång rehab.

SOM jag älskar de här människorna. Och då har jag ju inte ens nämnt hälften! Hela Nordic kryllar av människor jag kommer att längta ihjäl mig efter under semestern. Men ibland är det bra att få sakna lite – tänk så roligt det blir att få komma tillbaka!

Sluta kissa ner dig!

 

Där, längst borta står jag och är bara ett par minuter från att bryta ihop fullständigt. Jag minns den här fotograferingen extremt väl. Vi hade testat PT-träning i grupp med Gabriel Knutsson på Balance i Solna under tio veckor. Nu skulle det hela bildsättas. Vi körde stöt, kettlebellssvingar och stod på händer, allt under fotografen Hans översyn. Och så hoppade vi boxhopp. Och jag kissade på mig.

Ett drygt år innan den här incidenten fick jag min son. Och efter förlossningen ska man knipa för att få ordning på bäckenbotten igen. Jag knep. Och knep. Och knep. Jag knep när jag väntade på bussen, jag knep när jag borstade tänderna. Jag knep i kön på Ica och jag knep när jag körde bil. Knep ju för böveln tills jag fick kramp i hela systemet!

Men.

Sex månader senare kunde jag fortfarande inte gå och skratta samtidigt. Och om jag skulle nysa fick jag ställa mig med benen i kors först. Och att hoppa var inte att tänka på. Jag laddade träningsväskan med bindor att ha när jag tränade för att kissfläckarna inte skulle synas på tajtsen och för att det inte skulle kännas så äckligt. Jag ringde till min mödravårdssköterska som sa att det bara var att fortsätta knipa och köpa geishakulor. Jag köpte geishakulor, och med min vältrimmade mutta var det ju inga problem att hålla dem inne samtidigt som jag gick eller till och med joggade. Jag måste ha gjort något fel. Det var mig det var fel på. Jag skulle få kissa på mig i resten av mitt liv.

Ridå.

Tillbaka till fotograferingen på Balance. Vi skulle hoppa boxhopp och fotograferas, och direkt vid ansatsen till det första boxhoppet kände jag att det inte fanns en möjlighet att hålla tätt. Jag försökte mörka det hela med att knyta skosnöret och hoppas att de andra skulle hoppa klart, men när jag förväntades hoppa en gång till gick det inte. Jag bröt ihop och tårarna strömmade ner för kinderna. Min älskade kollega Sofie kom fram och kramade om mig. Hon förstod precis. ”Det här går ju inte! Jag kissar ju ner mig!” hulkade jag. Samtidigt som det var otroligt jobbigt just då var det så skönt – all skam, alla jobbiga situationer jag gått igenom kom upp till ytan och jag bara grät. Jag grät över hur jag desperat försökt tråckla ner en binda i trosorna när jag var på väg hem från bussen för att det inte skulle rinna ner för benen, och jag grät för att jag flera gånger smugglat ner genomblöta trosor i tvättkorgen för att jag skämdes. Jag grät över festen då jag inte vågade sätta mig ner för att det skulle bli kissfläckar på stolen, genom jeansen. Och jag grät för att jag aldrig skulle kunna leva normalt igen. Lättnaden var nästan lika stark som ilskan, skammen och sorgen.

Då sa Sofie ”Du måste ju operera dig”. Vadå, operera? Kan man operera? Mina rödgråtna ögon såg nog rätt förvånade ut – det hade jag aldrig hört talas om. Vid det här laget hade de andra fortsatt fotograferingen. Männen som var inblandade tittade lite på mig och Sofie, men höll tyst. Det där var nog en tjejgrej. Ja, det är en tjejgrej, och det är just här problemet ligger. Vi tjejer och kvinnor som ska vara så förbannat duktiga hela tiden står ut med rätt mycket. Vi står ut med att kissa ner oss när vi är i 30-årsåldern för att ingen berättar för oss att det finns hjälp att få och för att det är för pinsamt att fråga någon. Om så många som var femte nybliven pappa gick och kissade ner sig har jag svårt att tro att samma tystnad runt problemet skulle råda. It’s a man’s world.

Sofie hade redan gjort en sådan här operation och det var ju ingen stor grej! Operationen är över på tio minuter och det är bara lokalbedövning, sa hon. Det lät ju för bra för att vara sant! Jag kontaktade genast Gyn Stockholm på St Görans sjukhus och fick träffa en gynekolog. Jag var taggad och hade laddat med tunga bra argument som jag skulle peppra henne med när hon sa att jag skulle gå hem och knipa. Men hon sa inte det. Hon undersökte mig och bad mig knipa runt hennes finger. Sen log hon och sa att ”Du kan knipa precis hur mycket som helst, det kommer inte att hjälpa. Självklart ska du få en operation. Så här ska ingen behöva ha det.”

För mig, liksom för många andra som föder barn, hamnar urinröret ur sitt läge. Och det finns ingen knipövning i världen som kan räta upp det. Det kan däremot en litet snitt via slidan och ett litet snöre som knyter upp urinröret igen. Voilá! Jag minns hur jag gick till tunnelbanan några timmar  efter operationen och testade att ta några små joggingsteg. Bara för att testa. Och det höll. Nya tårar, men av en helt annan anledning.

Jag har skrivit ett blogginlägg om det här tidigare, men för bara ett par dagar sedan blev jag kontaktad av en kompis som upplevde samma sak som jag gjorde där vid boxen för tre år sedan. Och när hon lite trevande undrade att visst hade jag hade gjort någon typ av operation mot det här blev jag helt förbluffad. Vet kvinnor fortfarande inget om det här? Varför hålls det hemligt? Det finns ingen som helst rimlighet till att det inte sitter stora skyltar utanför mödravårdscentralerna där det står ”Nu ska du köra knipövningar OCH OM DET INTE HJÄLPER GÅR DET ATT OPERERA!”

INGEN borde behöva skämmas med kissvåta trosor. INGEN borde behöva dra sig undan så fort kompisarna går ur och springer eftersom hon vet att hon kommer att kissa ner sig. INGEN borde behöva leta efter en toalett i panik på stan eftersom hon vet att ett skratt eller en nysning och det är kört. INGEN.

Så. Alla ni som har gjort operationen – BERÄTTA OM DEN FÖR ALLA NI KÄNNER!

Alla ni som känner igen er och vill ha hjälp – PRATA MED DIN GYNEKOLOG. Och ge inte med dig om de börjar prata om att du nog ändå ska fortsätta knipa. Gå då till en annan gynekolog.

Alla ni som jobba mer nyförlösta mammor – BERÄTTA OM MÖJLIGHETERNA!

Jag kommer i alla fall inte hålla tyst förrän alla har torra trosor.

Vad sa att jag att gjorde, sa jag?!

Jag gick upp i morse och sprang. Jag gjorde VAD!? Du läste rätt – jag sprang. Eller lufsade åtminstone.

Vi har fruktansvärt mycket på jobbet just nu och jag kände att min hjärna behövde en paus, den behövde andas skogsluft, se vatten och känna det skräckblandade pirret av bävrarnas absoluta närhet i Sicklasjön. Det jag helst ville var att gå ut och gå en lång promenad, men det hanns inte med. Skulle jag ut i skogen fick jag lov att springa dit. Så det gjorde jag. Jag sprang dit, gick och sprang i skogen, och sprang hem. Perfekt! Det är sådana här pauser som gör att jag funkar och lyckas vara en glad och trevlig människa även när jag har mycket.

Skogen är som plåster.

Fin men mesig

Ja, det var precis vad coach Jenny Jacobsen sa till mig i morse. Vi gjorde tunga push jerkar, en övning jag verkligen gillar. Man får pressa något över huvudet och ta i med allt man behöver för att få upp stången. 50 kilo vägde stången och jag fick, med viss tvekan, upp den.

– Du är ju fin och så, men du är så mesig, sa Jenny.

Ja, det här är ju precis vad jag skrev om i förra veckan, om mina långsamma höfter. Det visar sig att hela jag är långsam! Jisses! Det är bara att snäppa upp ett par steg och se till att bli lite mer explosiv. Lite mer umpf! Jävlaranamma! Det är inte så att jag är rädd för att ha saker över huvudet, de kommer bara dit för långsamt. Och med efterpress. Grrrrr…. Höftcoach anyone?

Men igår var jag på Kent-konsert, och de endorfinerna kan jag leva på i flera veckor. Långsam eller inte.

Toppmorgon med superbrudarna!

Bilden är lite suddig, men undra på det. Johan tog den efter 3xAMRAPS av svingar och boxhopp. Hade han inte darrat hade jag sett till att han gjorde ett par omgångar till.

Boxhopp ja. Det var bland annat det vi gjorde. Det här var ett pass som var som gjort för mig. Först styrka i form av raka marklyft med ryckgrepp och armhävningar i paralletter – två övningar jag verkligen gillar. Och på det, tre AMRAPS på 1, 2, 3 minuter med 2 minuter vila mellan. Det var 10 svingar och 10 boxhopp över boxen (alltså att man hoppar upp och kliver ner på andra sidan boxen innan man hoppar igen.) Oj så skoj! Jag gillar korta flåspass, och idag fick jag ju tre!

Överlag en finfin morgon. Hur skulle det kunna vara annat med de här träningsbrudarna? Maria, Susanne och Susanne är redigt starka damer. Ja, damer. För enligt vår medtränande Jonas (som vi gillade förut) är det tydligen med en massa unga tjejer som luktar gott på KVÄLLSPASSEN! Till skillnad från vad, undrade vi. Vi lyckades spänna ögonen i honom så till den milda grad att han snubblade omkring på boxen. Kan han ha. Unga tjejer som luktar gott, vem gillar det liksom?

Nu är det vila över helgen och sedan är det full fart igen.

Ha en jätteskön helg!

Snälla, ta mig på allvar.

Jag vet. Vi är många som har skrivit, fräst och rutit i åt hur tjejloppen marknadsförs och vilken syn på tränande och tävlande kvinnor de visar. Men så länge inget förändras måste man fortsätta fräsa. Jag trodde nämligen att något hade hänt, att det hade blivit bättre av att många, både män och kvinnor, sagt ifrån och ifrågasatt, men så satt jag i helgen och slösurfade och ramlade in på Vätternrundans sajt.

 

Förlåt mig, men ”skratt och härlig gemenskap”, är det verkligen det som tusentals kvinnor lagt hundratals mil i cykelsadeln för att få uppleva? Inte den fysiska prestationen? Att tjejlopp per automatik ska vara betydligt kortare (i Vätternrundans fall en tredjedel av det fulla loppet) stör mig fruktansvärt. Det finns så vitt jag vet inga bevis för att kvinnor inte klarar långa distanser sämre än män, snarare tvärtom. (Därför är Tjejmaraton, som är längre än ett vanligt maraton ett kalasbra exempel på motsatsen.)  Men att loppen ska vara kortare och dessutom presenteras mer som en social happening än en faktisk tävling är att gå hundra steg för långt. Framför allt när hela loppet måste ramas in av rosa ballonger och goodiebags. Som om vi kvinnor inte vill springa annars!

Jag tror att kvinnor som vill skratta sig genom loppet kan göra det utan att det står i presentationen. Vi behöver ju inte berätta för männen att de ska ha roligt, de verkar kunna avgöra sin nivå på allvaret själva. Vätternrundan är ingalunda det enda lopp som förminskar kvinnors vilja att tävla på riktigt, som man uppenbarligen tror att män vill eftersom det inte står ett ord om glad gemenskap eller skratt i marknadsföringen av loppen där män också är välkomna.

 

Jag förstår att en del kvinnor inte är tävlingsgalningar som lägger timme ut och timme in i spåret för att träna inför Tjejmilen, och att sättet loppet presenteras kan sänka tröskeln för många att ställa upp i ett lopp överhuvudtaget, men så är det väl för en del män också? Men trots det skulle ett lopp där män springer aldrig presenteras så här.

 

Jag har hört skräckexempel på lopp där män som går i mål fått en ölkorv och kvinnor fått en röd ros. Det finns också lopp där det på tjejvarianten är tillåtet med såväl barnvagnar, stavar som hundar, och tjejlopp som inte ens är kontrollmätta. Det spelar ju ingen roll för vi kvinnor vill väl ändå bara springa runt och skratta bland hundar och bebisar tills vi går i mål och får vår goodiebag. Och vem som vinner spelar ju ingen roll, för vi tävlar ju ändå bara mot oss själva och för att få testa vår kondition. Eller hur!?

Nej. Det här förminskar tränande och tävlande kvinnors insatser. Och jag borde väl inte bry mig, jag springer ju inte ens lopp. Men jag blir tvärförbannad ändå. Det här handlar inte om löpning, utan är ett bevis på hur många ser på kvinnors träning. Den behöver man inte ta på lika stort allvar som mäns träning.

Missförstå mig inte nu, jag skrattar gärna i samband med att jag tränar. Jag kan lätt säga att jag aldrig har skrattat så mycket på passen som jag gör nu, på Crossfit Nordic. Men just när jag tränar är det blodigt allvar. Före och efter passen och till och med mellan seten kan jag garva läppen av mig, men när skivstången läggs på nacken eller det är dags för nästa omgång boxhopp blir jag svart i blicken och okontaktbar. Jag tar min träning på mycket stort allvar och jag vet att väldigt många andra kvinnor också gör det. Både de som springer och vi som tränar annat. Så, snälla förödmjuka oss inte med en röd ros vid målgången.

Någon som har ett par explosiva höfter att avvara?

Jaha, i morse var det dags för ytterligare ett av mina ”På väg mot en muscle up”-pass signerat coach Jakob. Efter många månader av styrkefokus har jag nu börjat få leka lite med ringarna igen. Det är jättekul och idag kändes det riktigt bra. Sedan bad jag hovfotograf Rikard att filma för att jag skulle få se själv hur högt jag kommer, och då kändes det inte lika bra längre. Ok, ni får se.

Jag kommer upp helt ok och ligger åtminstone nästan parallellt med golvet, som jag ska. Men herregud så segt det går! Så där långsam höft kan jag ju inte ha om jag ska kunna göra en muscle up! Då kommer jag ju aldrig upp! Dessutom måste jag komma fram längre med överkroppen i det nedre läget så att jag får lite förbannad fart! Hm. Där fick jag i alla fall uppleva hur nyttigt det är att filma sig ibland. För det kan bevisligen vara så att man tror att man är rena rama superhjälten, men så visar det sig att man istället kan tävla i Södermanlands segaste höft. Och den där förbannade höften går som en röd tråd i mycket av det jag gör i träningen. I mina ryck, frivändningar och pushpressar. Det händer liksom inget! Så om du känner att ”Men jag har ju ett par jädrigt snärtiga höfter som jag inte använder”, kan jag få köpa dem då? Jag betalar bra!

Tips till en lika stark mage som min. Just sayin’.

Här på redaktionen har chefredaktör Marie alltid haft smeknamnet Stålbålen Kjellnäs. Hon har kunnat stå i plankan hur länge som helt och är stabilare på mitten än jag någonsin själv kunnat drömma om. Nu vet jag inte hur det är med bålfenomenet från Leksand, men ett är säkert, hon kan stå i plankan längre än jag fortfarande. Jag är nämligen dålig på plankan, och på allt annat som innebär statisk magträning. Dessutom är nedre delen på min mage, och min bäckenbotten svag. (Vilket coach Jakob upptäckte när han bad mig ligga på rygg, böja upp knäna och lyfta rumpan, och han inte ens trodde att jag börjat försöka även om jag tog i från tårna.)

MEN. I morse hände det! Vi körde hollow (alltså liggande på rygg, med krummad rygg, huvud och skuldror lyfta och benen lyfta) i 20-30 sekunder och sedan tio låååångsamma situps. Hollow är statiskt = skitjobbigt. Men de lååååångsamma situpsen var jag grym på. Jag har vetat länge att jag är bra på situps, kan hålla på länge utan att få mjölksyra, och så var det idag också. Så till den milda grad att coach Jenny satt och tittade på mitt oberörda ansikte och sa ”Så stark du är i magen” och gav mig ett jobbigare alternativ där man kopplar ur höftböjarna. Ligg på rygg med ländryggen på en Abmat, en liten kudde eller en ihoprullad tröja eller liknande och knäna ut åt sidorna, fötterna ihop. Håll armarna i kors över bröstet och sätt dig lååååångsamt upp hela vägen. Grym magövning!

Foto: Rikard Jonasson