Tillbaka i (och på) boxen

Tillbaka i min komfortzon och tillbaka på Nordic. Det känns jätteroligt att ha varit ens en liten del av helgens lyckade halvmara, men nu är det nog med löpning för min del för en längre tid framöver. Jag är inte skapad för att springa. ”Vi föds till att springa” säger en del, och det må så vara, men i så fall har jag vuxit ifrån det. Höger höft är inte riktigt sig själv, det känns liksom inte som att den sitter fast ordentligt när jag tar löpsteg. Jag försökte springa över ett övergångsställe i morse, men det gick den inte med på. 

Därmot låter höften mig göra vad som helst utöver just springa. Just nu är jag egentligen i mitt idealläge – kan inte springa, men kan göra allt annat. Tillbaka på Nordic i morse var mina ben snälla mot mig och lät mig knäböja tungt och hoppa upp på boxen utan att kännas av särskilt mycket alls. Däremot känner jag att jag inte vill utmana den mer än nödvändigt, så jag bestämde mig idag för att inte springa Tough Viking 10 maj. Jag vill verkligen inte riskera att skada mig på riktigt. Det är inte värt det. Jag får köra Tough Viking en annan gång.

Så nu är det 100% crossfit igen, och cykling till jobbet ibland för att få lite kontinuerligt flås. Nu är det full fart upp i ringarna, för där går det just nu lite trögt framåt. Och det är ju inte så konstigt när mina lats är dumma i huvudet och inte fattar när de ska jobba. Coach Jakob har upptäckt att mina lats inte kopplar in när det ska, så nu får jag göra en del kontaktövningar för latsen. Till exempel den på bilden. Den ska egentligen göras i en cablecross, men eftersom mitt gymkort till det vanliga gymmet slutat funka så fick jag improvisera med ett par gummiband i pullupsräcket. Ta tag i banden, släpp upp skuldrorna, och sedan handlar allt om att placera skuldrorna rätt, se till att latsen spänns och sedan långsamt dra ner armarna och behålla spänningen så långt det är möjligt. Och så gör man det igen. Och igen. Tills de hajar! Latsen alltså.

Och jag tycker att det är roligt att träna, även om det inte ser ut så. På den här bilden ger jag fokus ett ansikte.

Foto: Björk Ódinsdottír (Alltså bild 2. Den första har jag tagit alldeles själv.)

WHHM Race report

Jaha, då var det dags. Women’s Health Half Marathon skulle avverkas. Ni som har läst bloggen tidigare har ju kunnat gissa att det här inte är det jag sett mest fram emot i världen, men skam den som ger sig. Det är ju trots allt bara ett par tre timmar av mitt liv. Och man kunde ju passa på att bli lite solbränd på köpet. (Vilket jag inte alls blev, för jag smörjde in mig på tok för mycket för att så mycket som en stråle skulle kunna komma igenom.)

Det började lite stressigt, för eftersom busslinjerna inte gick hela vägen ut på Djurgården – vägen var avspärrad eftersom det tydligen skulle gå något himla lopp där! – så man fick gå långt. Väl framme, när jag hade fått tag på min nummerlapp, hade de plockat bort säkerhetsnålarna, så jag fick sätta fast eländet med en rejäl bild gaffatejp. Det var visst fler än jag som inte tog mig och mitt springande på så stort allvar! Men det här med att tejpa bröstvårtorna ska ju vara bra när man springer långt, har jag hört.

En kort språngmarsch till starten och sedan var det igång! Först drog Isabellah Andersson iväg och fem minuter efter tog jag och ett tusental hugade tjejer upp jakten på henne. (Det var ett mycket behagligt startskott, för er som bekymrat er sedan mitt förrförra blogginlägg. *Poff* liksom.) Jag tassade på till tonerna av Jesus Christ Superstar. Ja, det är sant, jag sprang till musik. Tidigare har jag bara sprungit till prat, om det nu är sommarprogram, Spanarna, P3 Dokumentär eller något annat, men den här gången tänkte jag testa musik. ”Jesus Christ Superstar? Verkligen?”, tänker ni kanske nu. Ja, jag är en sucker för musikaler och JCS är min favorit. Funkade jättebra tills efter ungefär 15 kilometer, när jag var törstig som ett as. Då hjälpte det inte alls att en nykorsfäst Jesus väste ”Oh God I’m thirsty!” i öronen.

Vid 6 kilometer tog AD-Sofie och hennes syster Lisa emot oss. De spelade Kent och hejade på mig. Det gav lite extra energi och jag kunde springa resten av första milen. Sedan började problemen. Först och främst började det andra varvet med att man sprang igenom målet. Fy så knäckande rent mentalt att springa igenom bågen där det stod ”MÅL” och veta att man har lika långt PLUS LITE TILL kvar! Djurgården i vårprakt är vacker, men det är ju SAMMA VITSIPPOR och SAMMA NYGRÖNA TRÄD på andra varvet. Då har man ju liksom redan sett dem en gång.

Sedan började utsidan på höger höft göra ont i varje steg och jag bestämde mig för att gå en stund. Vid det här laget hade magen också börjat göra lite ont. Jag får lätt löparmage, och det är klart att det inte blir bättre av att plötsligt springa två mil efter att bara sprungit 5 kilometer i stöten tidigare i år. Jag testade att börja springa igen lite då och då, och sprang någon hel kilometer ibland, men höften gjorde bara mer och mer ont. Nej, tänkte jag. Det är inte värt att offra något för det här loppet. Jag är inte en löpare. Om jag ska skada mig ska det vara när jag gör något som jag tycker är roligt och värt. Som att lyfta tungt. Jag fattade beslutet att gå resten av loppet. Det var betydligt roligare än att springa. Jag älskar att gå och det var ju inga problem att göra det i en mil. Jag kan också gå fort och gick om flera stycken som sprang.

Jag hade knappt börjat på mitt andra varv när det här superkvinnan hade sprungit i mål (på riktigt alltså, inte bara för att gå ut på andra varvet). Isabellah Andersson gick i mål på 1.16:02. Jisses vilken kvinna! Klart att hon gör tummen upp till sig själv.

Jag tog lite längre tid på mig. Efter drygt två och en halv timme fick jag springa i mål – ja, jag sprang faktiskt de sista hundra meterna – och fick ta emot mitt armband. Man kan väl sammanfatta det så här: Loppet gick inte som jag hade tänkt mig. Jag hade inte planerat att gå halva loppet, utan tänkte försöka springa största delen, men höft och mage sa nej. Där gick det förvisso som planerat – det gick dåligt och jag släppte stoltheten och gick, jag offrade mig inte så att jag skulle behöva betala för det efteråt. Det lärde jag mig på Göteborgsvarvet 2007, när jag ”sprang” med en enorm bristning i vristen som resulterade i 6 månaders rehab.

Precis efter loppet fick jag väldigt ont i magen och tog en taxi hem till toaletten, men det var ju tämligen snabbt övergående. Höften mådde bättre av en Ipren och en kvälls och natts vila. Idag känns det mer som en kraftig träningsvärk än något annat. Det blir träning som vanligt i morgon har jag tänkt.

Sprang du? Hur gick det? Och vad tyckte du om loppet?

Och nu till väsentligheterna – vad ska man ha på sig?

Det här med träningskläder på lopp är ju alltid svårt. Vad är för varmt? Vad blir för kallt? Och hur vill man se ut? Vilka signaler vill man sända? Jag vill inte klä mig i high tech löparkläder från topp till tå, för då kan ju folk tro att man är snabb. Bättre att klä sig så att man liksom sänker förväntningarna. När vi sprang Medieruset härom året tog jag rygg på en kille i shorts lappade med gaffatejp. Jag menar, hur snabb kan man vara då? Nu visade det sig att det var Jojje Borssén, vår marknadschef, som är värsta supertriatleten, men gaffashortsen sände helt andra signaler. Så vill jag också göra.

På bilden, tagen just före starten på Hornsjön runt i somras, har jag några shorts med kort tajt som sitter ihop och ett crossfitlinne från Reebok. Och mina älskade trailskor från Nike. Och ett par pilotbrillor, inte alls anpassade för löpning. Vill minnas att det kändes bra den gången, men vill ju inte ha samma igen. Sofie och Marie var ju också fina som alltid.

Jag funderade ett tag på naken och midjeväska – man vill ju ändå kunna ha med sig lite gadgets. Eller alternativt kroppsmålning. Vaselin på insidan på låren, och så kör man bara! Eller capritajts – bara för att reta min Instagram-Nemesis Peppe Lindholm. Kompressionstajts går bort, för jag får muffintop av det och det sista jag vill är att känna mig tjock när jag springer.

Som ni förstår, jag behöver lite hjälp. Vad ska jag ha på mig?

Det här med starten…

Du som har läst bloggen senaste veckorna kan inte gärna ha undgått att jag ska springa halvmaraton på lördag. Idag pratade vi om det på lunchen och chefredaktören på Runner’s World, Stefan, hade aldrig hört något liknande när jag tog upp ett av mina lopp-problem: Starten. Inte bara för att jag är pirrig inför det kommande loppet eller för att jag inte vet i vilken form jag är eller för att jag är rädd att det ska bli trångt, utan det är den faktiska starten som jag är rädd för. Alltså skottet. Panget.

Jag är väldigt skotträdd och faktum är att jag verkligen står och är rädd för själva skottet. Kommer det smälla högt? Måste jag hålla för öronen? Grejen är ju att ett rejält skott kan få min puls att rusa i höjden som den värsta uppförsbacke, och att starta loppet med en turbopuls är inte optimalt. Lidingöloppet är bra, där är det ett tyst startskott. Jubileumsmaran är det värsta hittills. Då stod det en hel skvadron med gevär och sköt. Som tur är sprang jag inte då, utan tittade bara, och kunde ogenerat stå och hålla för öronen tills alla tusen starter hade gått.

Nu har jag ju kontakter, så jag borde kunna kolla hur högt det kommer att smälla på vår egen halvmara. Men kunde jag önska skulle det inte vara ett skott alls, utan en tuta, en hund som skällde, en klocka, en glas som krossas eller en häst som gnäggar. Måste det promt vara ett PANG!? Förhoppningsvis är det ett diskret pang på lördag så att jag slipper börja med maxpuls.

Rörlig i ylle

I morse var det dags för ett pressevent på yogastudion DuCalme i Stockholm. Första gången jag var där var mitt första möte med bikramyoga och jag fick total värmeklaustrofobi. Nu har jag lärt mig att den känslan går över ganska fort. Idag var det betydligt svalare i salen än det är när man kör bikram, idag fick vi yoga i 32-gradig värme. Det var klädföretaget Icebreaker som hade pressevent och vi skulle testa den nya yogakollektionen i merinoull. Jag verkligen älskar Icebreakers kläder och springer egentligen uteslutande i deras tröjor, framför allt om det är kallt.

Fokus idag låg på stretch för oss som tränar mycket och framför allt de som springer mycket. Jag är jätterörlig i benen och höfterna. Jag har alltid varit varit det, men jobbar också på det. Det känns som att det är bra för min rygg att verkligen se till att vara rörlig. Och då menar jag jätterörlig. Till och med yogaläraren Kim Melander på DuCalme tyckte det och sa att det var bra att jag är så stark så att jag håller ihop och typ inte faller isär. Det var otroligt skönt att få sträcka ut ordentligt. Det var länge sedan jag yogade och det kändes i höfterna, tyckte jag. Nu är jag mjuk och fin i höfterna istället, så nu ska väl halvmaran gå som en dans. Eller?

Kläderna då? Jo, de var otroligt sköna! Linnet med en inbygd behå, satt väldigt bra och kändes svalt, även när jag blev rejält varm. Ull är ju magiskt på det sättet – varmt när det är kallt ute och svalt när det är varmt.

Ibland kommer pressentent när de som mest behövs. Så att jag får häcken ur och går på yoga! Jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma iväg på det! Jag älskar ju att yoga. Jag måste bli bättre. Ni får gärna tjata på mig.

Förberedd? Hell NO!

Jaha. Om fyra dagar ska jag springa en halvmara. Om jag är förberedd? Hell NO! Inte alls. Jag är tung i gumpen, har motsträviga ben, ett risigt löpsteg och ingen längtan ut i spåret. Men jag har fina kläder och skor.

Jag gjorde mitt bästa för att förbereda mig under påsken. Två pass blev det. Två riktigt tunga pass. Det låter ju helt knäppt, men vädret var inte på min sida. Det blåste förvisso inte, och det var bra. Men solen sken (jag vill hellre ha ett riktigt tungt höstregn, eller virvlande snöflingor) och det var varmt (om jag någonsin kan säga att jag springer bra är det när termometern visar runt noll eller strax där under). Dessutom skyller jag på pollen. Osäkert om det verkligen är sanningen, men herregud, något måste jag ju skylla på när jag flåsat lugnorna ur mig över den högst mediokra sträckan 5,5 km. Och jag höll på att bli galen på att skogen var tvärfull av glada solskenslöpare som på lätta fötter susade fram över stigen som några förbannade rådjur! Själv kan jag i mina bästa löparstunder känna mig som en stor hund. Lite lufsigt och tungt, men starkt. Men de senaste dagarnas pass har inte varit särskilt hundlika. Ska jag likna mig vid något djur blir det kanske en sengångare, jagad med pistol.

Så. Det jag får hoppas på är alltså ett rejält bakslag i väderleken, en hastig viktnedgång runt rumptrakten och en plötslig pollenpaus. Då kan det ju gå vägen på lördag. För nu får det vara nog med förberedelser. I alla fall vad gäller löpning. Jag har ju naturligtvis några crossfitpass i veckan. Men det är ju roligt!

Match made in hell

Jaha. Då var det snart dags för en lång och skön ledighet över påsk. Lugn och fin, men god mat, läsning, sol och nackspärr. Ja, just det. Nackspärr.

Jag gick upp tidigt för att få till ett redigt pass före påsken och körde först Jakobs programmering. Kände mig stark och glad. Det var riktigt kul att träna! Sedan var det dags för dagens pass. Ångesten inför att köra Helen (ett crossfit-pass som innebär 3 varv av: 400 m löpning, 21 kettlebellssvingar på 16 kilo och 12 pullups) hade vuxit ända sedan igår och närmade sig nu sin höjdpunkt. Jag AVSKYR när det är löpning i passen. Det är som att min kropp glömmer bort att den ska ta sig framåt och det går plågsamt långsamt.

Men först skulle vi nöta lite overhead squat (knäböj med stång över huvudet på sträckta armar) och snatch balance. Kolla filmen om ni vill veta vad det är.

Jag ville jättemycket. Och det gick jättebra! Fick till en bra timing i rörelsen och fick beröm av coach Javad. Men så vill man lite för mycket, tänker lite för mycket och då går allt lite snett. Först dunkade jag stången i bakhuvudet på mig själv på vägen upp och sedan tog jag ner stången lite för hårt och snett på nacken och spände till för att parera. Så var det inte mer med det. Trodde jag.

Vi körde Helen, och det var precis så vidrigt som man skulle kunna tro, och jag åkte till jobbet. På tunnelbanan kände jag hur nacken började bli lite stel och väl på jobbet var nackspärren ett faktum. Vänster sida om atlaskotan och strålande ner längs ryggraden och ut åt vänster. Jahapp. Glad påsk då. Helen och nackspärr – en match made in hell.

Men jag som har alla världars bästa PT Andreas Öhgren, ska göra det han brukar be mig att göra när jag har nackspärr. Finfina övningar. Sedan blir det värmedyna och Ipren. För så här kan vi ju inte ha det. Det är ju hård löpträning för mig nu fram till halvmaran om en vecka. Fy tusan! Det bara haglar skojigheter.

Íslenskur, duglegur, sterkur

För ett drygt år sedan, när jag hade tränat på Nordic i ett par veckor så kom coach Númi fram och satte sig bredvid mig.

– Hur mår du?

– Eehh, bra, svarade jag.

– Hur många klasser kör du i veckan?

– Fyra.

– Och det känns bra? Du har inte ont någonstans?

Nu började jag undra vad han menade. Antydde han att jag var för svag för att köra så mycket? Såg jag sliten ut? Jag sträckte på ryggen allt jag kunde.

– Det känns jättebra!

– BRA! hojtade Númi och gav mig en hård klapp på axeln. Då kör vi!

Först förstod jag inte vad det var som just hade hänt, men till slut ramlade myntet ner och jag fattade. Han kom inte för att antyda något. Jag var ny och han hade ett genuint intresse av att veta hur jag mådde och hur kroppen kändes. Att jag inte gick ut för hårt. Det här var inte som något gym jag varit på tidigare. Han såg mig. Och han lyckades dessutom bry sig. Det var bland annat den här konversationen som fick mig att älska Crossfit Nordic så mycket som jag gör. Ett gym där alla coacher kan allas namn och där de dessutom har koll på oss.

Jag skrev om Jenny Jacobsen för någon vecka sedan och om att hon är en av världens bästa crossfit-atleter. Då skrev jag också att Númi Snaer Katrínarson är en av världens bästa. Ibland glömmer jag bort hur bortskämd jag är med duktiga coacher. De är liksom inte bara bra, utan VÄRLDENS bästa. Och inte bara det att de kan lyfta skittungt eller göra löjlligt många pullups, utan de kan också lära ut det på ett sätt så att man dels fattar och dels inte får en att känna sig kass för att man inte är lika grym. Och så blir han på riktigt otroligt stolt när vi gör framsteg. Minsta lilla steg åt rätt håll belönas med en klapp i ryggen och ett av världens bredaste leenden. Det är så man får folk att göra ytterligare framsteg. Kort sagt, han är isländsk, grym och stark. Eller íslenskur, duglegur og sterkur, som han har lärt mig att det heter på isländska. (Jag älskar isländska och är glad att jag kan åtminstone tre ord nu. Jag klarar mig nog långt på det om jag hamnar på Island.)

Det är inte så ofta jag kör klasser för Númi. Hans tider passar inte mina helt enkelt. Men vi är ganska ofta på gymmet samtidigt och om han är där så märker man det. En genomträngande röst som högljutt pushar andra eller sig själv. Och när jag säger genomtränande, så menar jag genomträngande. Det är ett under att inte putsen på väggarna faller ner när han går loss som mest.

– Kom igen! Händerna axlabreth! (isländsk brytning för axelbrett) Och på det ett asgarv.

Så har vi det hos oss. På de isländska morgnarna.

Det här morgonen var det överkroppsstyrka. Inget flås, bara styrka. Vi körde handstand pushups – eller ok, jag fick skala den. (Att klara en strikt HSPU är mitt semesterprojekt.) Vi supersetade med skivstångsrodd. Och sedan var det dags för att var 30:e sekund stå i plankan med händerna i ringar och vrida ut armarna så att armvecken pekar framåt – så kallad turnout – och stå så i 10 sekunder. Och var 30:e sekund skulle vi hänga högst upp i en chinup i 10 sekunder.

Det finns bara ett ord: Jätteroligt!

Ryggmys med Barbagrå

Idag var det dags för Andreas att ta tag i Maries och mina ryggar. Det har varit mycket höftfokus nu några veckor, så nu är vi så mjuka i höfterna att det nästan sladdrar. Dags för byte! 

Jag var naturligtvis snygg som alltid på passet. Marie, som landade från en jobbresa i New York igår morse, hade enligt egen utsago rivit med sig det som hängde på tvättsträcket, så hon visste att det inte var helt genomtänkt.

– Jag har liksom typ vintertajts och en långärmad tröja, gnällde hon i omklädningsrummet.

Det hon hade missat var att hon hade packat med sig Barbagrås skinn! En onepiece i gråmelerat.

– Alltså, har du valt det där själv? frågade PT-Andreas när vi låg och rullade igång våra ryggar på triggerpointrullar.

Jag bestämde mig för att vara Röda blixten. Marie var Barbagrå. (Och det har bara med färgen att göra. Och naturligtvis det faktum att Marie kan förvandla sig till vad som helst. En harpa. En soffa. En sten. Precis som de andra i Barbafamiljen.)

Jag får ganska ofta frågan ”Vad gör ni hos Andreas egentligen?” och det är omöjligt att svara på! Vi gör tusen utfall och vrider åt olika håll, sträcker armarna åt andra hållet och gungar lite upp och ner. ”Eeehhh…ok. Låter ju jättetoppen”, tänker du kanske nu, och undrar hur fasen det gick till när Andreas blev Årets PT 2013. Men jag lovar er – ingen kan be oss göra tusen utfall, vrida oss åt alla håll och gunga upp och ner, lika bra som just han. Han känner våra kroppar rätt väl nu, vet var vi är stela och vad våra problem är. Och inte minst hur han ska få bukt med alla skavanker. Vi snackar alltså om ett riktigt jädra fullblodsproffs.

Så nu är ryggen mjuk. Nu blir ju halvmaran om knappt två veckor en baggis. (Säger hon med panik i rösten.)