Queen of fucking everything!

Och så plötsligt händer det! Man lyckas kravla sig upp från hålet av ”Jag är kass och klarar ingenting” och dessutom klättra upp på ”Queen of fucking everything”-bergstoppen – inom loppet av två dagar! I onsdags körde jag ett av mina sämsta pass någonsin och det kändes som om jag lika gärna kunde lägga ner hela idén med crossfit.

Så igår. Vi började visserligen i förnedringens tecken med strikta pullups, men sedan kom en AMRAP (As many rounds as possible) med 4 burpee pullups, 6 armhävningar och 8 WALLBALLS! Jag är grym på wallballs. Jag älskar wallballs. Dock hade jag en svacka under passet när coach Nils bad mig fånga bollen lite mer som in en skål med händerna istället för att grabba tag om den det hårdaste jag kunde. Då gick det inte alls under några kast och jag lyckades välta ner en whiteboard och en kopp kaffe med bollen innan jag fick ordning på det igen. Men under passet gjorde jag uteslutande perfekta wallballs. Jag var mycket svettig och rak i ryggen efter passet. Perfekta wallballs!

Och så idag. Det stod gymnastikteknik på schemat – inte min starka sida – vilket gjorde att jag blev ännu mer förvånad över att jag gick ut från gymmet med känslan av att vara Queen of fucking everything! Vi började med att bara hålla support i ringarna, alltså hoppa upp så att man hänger i ringarna med raka armar och ringarna och händerna vid höfterna, och vrida ut händerna. Det var jättesvårt, men vi fick hjälpa varandra lite, så det gick. Att bara hänga går väl an, men när man ska vrida ut händerna…

Vi gick vidare till att träna på shoot throughs. Du börjar med att stå i armhävningsställning med händerna på boxar eller paraletter (som på bilderna). Så hoppar du igenom paraletterna med benen så att du istället hamnar som på bilden längst ner, men upplyft höft och fötterna långt fram. Och man ska inte skrapa fötterna i marken på vägen.

Först gick det sådär och jag slog fötterna i paraletterna, men plötsligt släppte det och jag gjorde flera reps utan att slå i fötterna. YAY!

Och jag toppade det med att stå på händer flera sekunder fritt.

Så där ja! Queen of fucking everything ska jobba några timmar och sedan ta helg. I morgon drar de första uttagningarna till Crossfit Games igång och jag ska åka till Nordic och titta. Lovar att rapportera.

Jag är missundsam!

Nej, alla pass är långt ifrån bra. Man kan gå ifrån ett pass och känna sig som Superwoman, som jag gjorde i måndags, eller som en kass lite skit, som jag gjorde igår. Vissa pass får man lite kräks i munnen av bara att se dem i text. Igår var det ett sådant pass. Det var maxlyft clean and jerk, och sedan 10-8-6-4-2 av toes to bar och burpee boxhopp. Clean (alltså frivändning) är inte en av mina starka sidor. Jag lyckades visserligen persa för inte så länge sedan, men det är ju ett pers på ynka 50 kilo. Dessutom kom coach Númi med några käcka tips till mig under passet och då låste det sig helt.

Och som om det inte vore nog stod det en tjej mitt emot mig som var skitduktig, och hon har inte tränat alls länge. Så roligt för henne! Jättebra! Hurra! Så tänkte jag INTE! Jag hatar sidan av mig som tänker elaka saker vid sådana här tillfällen. Jag blir fruktansvärt missundsam när allt egentligen bara handlar om att jag är väldigt besviken på mig själv. Frivändningshaveriet toppades av en katastrofal toes to bar-uppvisning i räcket.

Det var en mycket slokörad och fly förbannad Anna-Lena som stormade ut från gymmet och jag var arg stora delar av dagen efteråt. (Men jag lyckades hålla masken under tiden den fina klassbilden togs.)

Idag är det bra att hoppa upp på hästen igen. Jag känner mig lite nervös. Jag vill verkligen inte gå ut därifrån igen och vara lika arg! Håll tummarna för mig!

Foto: Númi Snaer Katrínason

Morgonträning med extra allt

Morgonens träning var programmerad som om passet vore två timmar långt. Först skulle vi göra 2 ryck varje minut i 12 minuter. Bara det känns i hela kroppen. Sedan var det tänkt att vi skulle vara två och två och köra 400 meter rodd, 12 marklyft och 24 boxhopp och sedan skulle den andra göra samma sak. Fyra gånger var. Det hade ju tagit precis hur lång tid som helst, så coach Jenny rationaliserade bort vilan. Det var bara att köra 4 varv på raken istället. Rodd tar på hela kroppen, framför allt på flåset och baksidorna. Marklyft tar på hela bakre kedjan och sedan boxhopp som också tar på hela kroppen, framför allt baksidan. Den rekommenderade vikten på marklyften för damer var 70 kilo och det gick de två första varven, men utan vila fick jag sänka till 60 kilo de två sista. Och efter så många tunga lyft blir baksidan helt uppfuckad och det går knappt att hoppa. Det blev mer ett märkligt sprattel än riktiga hopp.

Efter ungefär en kvart var vi klara och fullkomligt slut! Men oj så skoj det var, och riktigt bra pepptalk åt alla håll genom hela passet. Det ger väldigt mycket extra energi att få en klapp på axeln när man har rott klart och ska vidare till marklyften.

Jag passade på att sätta Reeboks senaste serie BareMove på prov också. Det är en klädlinje som ska vara extra följsam och ge bättre rörelsefrihet. Som alltid när det gäller sådana här löften är jag skeptisk, men visst – kläderna är otroligt mjuka och sköna att röra sig i och sitter stensäkert på plats. Inga tajts som glider ner över rumpan och inga toppar som glider upp över magen. Och så länge träningskläder beter sig på det viset är jag nöjd. Då får man haspla ur sig vilka säljfloskler som helst om sömmar och lufthål, för vem vet, det kanske är just det som gör det.

Det går utför!

Jag har för första gången på otroligt länge firat sportlov. Jag och familjen hängde på syrrans familj upp till Orsa Grönklitt och fick lite snö så här i februari. Stockholm har varit snöfritt sedan december. Jag tycker att det är bekvämt, men det är ju lite mysigt att kunna välja att åka upp till snön någon gång.

Ni som såg mitt förra blogginlägg vet att jag inte är bra på att åka slalom. Alltså verkligen. Men det är roligt! Och jag är ganska orädd, så det syns nog inte hur dålig jag är på att åka, för det går ganska fort, men jag har illa dålig koll. Och som ni ser på bilden hängde jag ju i de tuffaste pisterna.

På tredje dagen fick jag lite ont i ett knä och slutade åka. För mig är det inte värt att göra illa mitt knä i slalombacke så att jag inte kan träna ordentligt. Och träna ordentligt – det fick jag göra i morse…

Utanför min comfort zone

I morgon bitti ska jag, familjen och min systers familj åka till fjälls och åka skidor. Jag kommer att åka långt utanför min comfort zone. Jag åker i princip inte skidor, och om jag gör det är det längdskidor. Inte utför. Senast jag åkte var många år sedan, och jag var ute på fjällvistelse med resten av redaktionen. Våra chefer hade gjort lite dålig bakgrunds-research och trodde att vi alla var fenor på utförsåkning och hade bokat två offpist-guider. Det slutade med att jag fick ha en av guiderna för mig själv i barnbacken och gå igenom grunderna med carvingskidor. Om Kalle 16 år var nöjd med att få lära en, i hans ögon, gammal tant att stå på skidorna istället för att åka offpist med polaren? Svar nej.

Gången innan det hamnade jag av en oturlig slump i en slalombacke under en längdskidstur i Idre. På den tiden hade jag inte så mycket aktiva kläder hemma i garderoben. På bilderna från äventyret, i min beiga jacka, vinröda inlånade täckbyxor från 70-talet och svarta basker såg jag på allvar ut som Ingemar Bergman i backen.

Nu är det alltså dags igen. Den här gången är garderoben bättre rustad åtminstone.

Igår hade vi fotografering för nummer 5 av Women’s Health, därifrån kommer bilden som Sofie tog på mig. Där är jag mitt i min comfort zone. Armhävning och fotografering, två av de saker jag gillar bäst. I nummer 5 vankas en ny serie som jag hoppas ska ta dig utanför din comfort zone någon gång. Men nu ska vi ta det lite lugnt. Nummer 3 har just kommit ut till en del av prenumeranterna och kommer snart till en affär nära dig. Och nummer 4 ska när som helst skickas till tryckeriet.

Hoppas att ni gillar det nya numret!

Älskade underarmar

Jag gillar underarmar. Inte stora gigantiska Karl-Alfred-armar, men starka. Och då har jag valt helt rätt träningsform. Redan ett av mina första crossfitpass fick jag imponera i grenen ”max döhäng”. (Vilket tragiskt nog fortfarande är min främsta gren i räcket.) Jag hängde längst av alla i min grupp. Mina händer och underarmar har alltid varit rätt starka, även när resten av min överkropp var helt utan muskler.

Idag var det ett riktigt underarms-mördar-pass. Vi körde övningar i räcket och kettlebellssvingar (på bilden, viket är svårt att se eftersom själva kettlebellen är borta!) vilket på 12 minuter förvandlade mina underarmar till sten. Glöm inte att stretcha underarmarna om de är trötta i slutet på ett pass, för då kan du bli som en träningskompis till mig som har Stockholms lätt stelaste underarmar. Det är inte alls bra. Inte alls. Då kan man nämligen inte träna.

Coach Björk fick oss att stretcha underarmarnas fram,- och baksida så här:

Stå på alla fyra med först handflatan och sedan handryggen i golvet och fingrarna pekande mot knäna. Sätt dig sedan ner mot rumpan så långt du kan med raka armar och låt det sträcka i underarmarna. Nej, jag vet. Det är inte skönt någonstans, men bra!

TIPS! Ta av dig eventuella ringar FÖRE uppvärmningen, för sedan svullnar fingarna så att det inte går. Och saker som är jobbigt för underarmarna har en tendens att vara jätteobekvämt att göra med ring. Note to self….

Det här med morgonträning…

… ibland känns det ju bara så MOTIGT! Jag som annars sjunger morgonträningens lov så fort jag får chansen var i morse nära gråten när klockan ringde klockan 05.00. Hela kroppen skrek ”NEEEJ!!!” men jag gick upp. Det blir ju bättre, tänkte jag.

Väl inne på Nordic kändes det bättre, men jag var rätt seg en bit in i passet också. Men ingen kan ju sega om man ska göra 3 varv av 8 push jerk, 8 marklyft och 8 burpee tuckjumps på tid. Dessutom blev jag ju belönad med att vara med på den här fina bilden som coach Jenny tog på mig just på väg upp i ett tuckjump. Hon lyckas få mig att se både gravid och suddig ut – man tackar. Det är inte den mest smickrande bilden på mig på Instagram, men man kan ju inte bara vara snygg hela tiden. Ibland måste verkligheten också få synas.

Utmaning inför helgen! Till ER!

Igår var det chipperdag på Nordic. En chipper är crossfit-språk för ett pass man kör ett varv, rakt igenom på tid. Gårdagens chipper såg ut så här:

30 wallballs (bollen väger cirka 7 kilo och ska kastas cirka 3 meter upp på väggen. Ner i en djup knäböj mellan varje kast)

30 utfallssteg med 10 kilo på raka armar över huvudet.

30 kettlebelssvingar, 16 kilo

30 boxhopp (lådan är 45 cm hög)

30 AB-mat situps (Från liggande helt platt bakåt hela vägen upp så att axlarna passerar höfterna. Ligg gärna med fotsulorna ihop och knäna ut åt sidorna så att du kopplar ur höftböjarna.)

30 burpees

Nu tänkte jag att NI ska få göra den här chippern under helgen! Det kan vara lite klurigt om inte utrustningen finns på ditt gym, men finns det ingen AB-mat, kör utan. Finns det inte rätt vikt på kettlebellen – ta en annan. Men se till att det är utmanande! Anpassa passet efter vad som finns. Och om du är osäker på teknikerna, kolla på youtube. Sök på till exempel ”Crossfit wallball” eller ”Crossfit situp” eftersom teknikerna inom crossfit skiljer sig en del från vanlig styrketräningsteknik.

När ni har kört får ni jättegärna gå in här och skriva hur det var och er tid i en kommentar. Jag klarade den på 7:43 minuter.

Jag verkligen älskar den här typen av chippers som bara består av övningar som är enkla och inte så tunga. Det är bara att mata på. Man orkar ALLTID göra EN wallball, ETT boxhopp eller EN burpee till. Det är inte som tunga lyft som faktiskt inte går till slut. Om du stannar mitt under 30 boxhopp är det bara för att du tycker synd om dig själv. Det är en jobbig, men helt sann tanke. Du kan ALLTID göra ett till. Så se till att du hittar ett tempo där du kan köra hela tiden utan långa pauser. Förmodligen kommer du att pausa lite ändå. För du kommer att tycka synd om dig.

Lycka till och ha en jätteskön helg!

Länge leve Kellerman!

Träning blir ju inte riktigt klokt när man sätter det i ett överlevnadsperspektiv, crossfit är INGET undantag. ”Fort jag behöver någon som hoppar hopprep 200 gånger. och det måste vara dubbelhopp, annars är det ute med oss!” för att citera min journalist- och crossfitkollega Robert Stasinski.

Reach out and touch faith!

Musik och träning hör ihop. Ibland mer än annars. Jag har upptäckt att den absolut bästa låten att ladda inför ett crossfit-pass, framför allt om det vankas lyft, är Depeche Modes Personal Jesus. Fråga mig inte varför, men jag blir ruggigt sugen på att lyfta saker när jag hör den. Igår förmiddag hade jag världens bästa känsla i kroppen. Det liksom pirrade i hela mig och jag längtade till eftermiddagens träningspass – det luktade PR. På eftermiddagen laddade jag lite extra med Personal Jesus för att komma i stämning.

Jag visste att det skulle bli ryck. Jag är inte bra på ryck. Inte alls. Faktum är att det har tagit LÅNG tid för mig att hitta rätt i rörelsen, och inte kommit längre än från 20 kilo första ryckklassen för ett år sedan, till 27,5 kilo på klassen igår. Jag frustskrattade lite åt coach Jakob när har frågade ”Hur går det med de olympiska lyften?”. Men oavsett hur lusiga vikter det handlar om så persade jag igår med 2,5 kilo! YAY! Och jag tog den 9 gånger vilket betyder att det är på tekniken det hänger och inte styrkan. Med tanke på att vi körde 38 ryck känns det otroligt bra att varje repetition kändes bra. Vilket kliv framåt! Tänk om jag lyckas hysta upp modiga 30 kilo nästa gång! Men det kräver nog minst tre lyssningar på Personal Jesus.

(Jag vill också att ni ska uppmärksamma min exemplariska inandning i startläget på översta bilden. Åhhhhhh – HEJ!)

Foto: Björk Ódinsdottir