Bastu-yoga på Yasuragi

Idag var en sådan där dag på jobbet då det känns som att det är värt alla stressiga dagar. Eller kanske inte alla, men några. Jag fick nämligen åka till Yasuragi, det japanska spat, och testa en ny form av värmeyoga, Sauna yoga. I beskrivningen stod det att det var yoga i 50-gradig värme. Jag som gått en del på bikram och upplevt paniken man kan få i den värmen, som är tio grader kallare, började svettas vid blotta tanken. Men så farligt var det inte. Passet var bara 30 minuter långt, och även om det var drygt 50 grader varmt så var det en torr värme, som i en vanlig bastu, till skillnad från den extremt fuktiga värmen i bikramsalen, så det blev inte lika påträngande.

Yogan utförs till största delen sittande på lavarna i bastun, vilket också gör att värmen inte blir så jobbig. Hade man gått från sittande till stående i högt tempo hade det bara varit en tidsfråga innan jag hade fallit till marken. Vi rör oss långsamt och stilla. Sträcker armarna hit och böjer överkroppen dit. Det går fort att bli varm och det är underbart att sträcka ut när muskler och leder har blivit mjuka och varma.

Tyvärr tar man inte vara på den känslan, utan låter passet bli varken eller. Man slänger in ett par stärkande övningar, en för benen och en för bålen mitt i rörligheten istället för att fokusera på en sak. Idén med bastu-yoga är grym. Miljön likaså. Men jag hade hellre sett ett rent rörlighetspass på kanske 45 minuter för att verkligen dra nytta av värmen. Det finns så mycket rörlighet man kan göra sittande, men som man helt missar här. Det är synd.

Dessutom kallar de alla övningar för ”Sauna eagle”, ”Sauna twist” och ”Sauna warrior” et cetera. Det blir bara fånigt. Att vi är i en bastu har nog inte gått någon förbi och namnen känns krystade. Men det är en petitess.

Men men. Konceptet är helt nytt och kan säkert utvecklas till att bli ännu bättre när det har trillat in lite feedback. Några av deltagarna gillade inte att yoga i baddräkt. Jag gillade det! Ingen är snygg i Yasuragi-baddräkten, men på mig sitter den bra och den rör sig inte en millimeter under passet, vilket gör att man inte tänker på kläderna. Och kan man bara släppa att man sitter och fläker ut sina vinterbleka och flammiga lår till allmän beskådan är baddräkten ett utmärkt plagg.

Men nu har jag korvat ur baddräkten och ska på bokrelease för ”Ortorexi, fixering vid mat och träning” av Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko. De har all tänkbar kunskap i ämnet och kan ha skrivit en av årets viktigaste böcker. Det återstår att se. Jag återkommer i ämnet. 

He’s back!

Så var det äntligen dags för Herrey’s att träna med PT-Andreas igen! Vi kom dit med våra ömma och stela kroppar och lämnade gymmet rörliga och glada. Eller nja. Men nära nog. Han sa själv att ha hållit sig borta för att vi skulle känna vad som hände då. Och visst har vi känt. Åtminstone jag som får ont i ryggen när Andreas håller sig borta med ryggskott och allsköns krämpor. Men vi vet alla att det bara är bortförklaringar för att han egentligen varit i USA och tränat sina NHL-proffs inför OS. Tydligen är det viktigare än att ta hand om tre medelålders damers stelhet! Jag fattar ingenting!

Men jag beklagade mig lite över mitt ryggskott jag hade för ett par veckor sedan och som fortfarande gör sig påmint i vissa rörelser. Andreas suckade och sa att ”Ju mer crossfit du kör, desto oftare måste vi träffas”. Ja, om du bara håller tassarna från dina NHL-killar så…

Jag fick lägga mig på mage och sedan fick jag en mysig och mjuk massage där jag hade ont. Man kan nästan utläsa av bilden precis hur mysigt det var. Well well. Mysigt eller inte, jag fick min rygg tillbaka och jag ska tillbaka till Andreas på fredag för del 2 av Andreas Special ”Straffa AL för att hon inte sköter sig när jag är borta”.

I övrigt på menyn hade Andreas ”Böj och sträck med extra rotation”. Och ta mig tusan, var inte det precis vad vi behövde. Det knakade, sträckte, knirkade och knastrade om de vinterstela lederna, så där som på gamla människor, och gnisslade i sega och steltränade muskler.

Och man får alltid en liten reality check när man är hos Andreas. Man går dit och tänker ”Jag är ju riktigt stark och tränad” och vaknar dagen efter med jordens träningsvärk i låren – av att ha sträckt ut! Det berättar exakt vad man kanske saknar i sitt vanliga träningsschema. Och jag tar tillbaka ALLA onda ord om laterala burpees jag skrev igår. Andreas var nämligen jätteglad över att jag gjort just det, så då får jag väl tro på honom.

Och hörrni! Fin tisdag på er!

Omotiverade AMRAPS

Idag var jag helt jädrans omotiverad att går och träna. Gårdagskvällen spenderades på barnakuten på SÖS med en son med en befarad jordnötsallergichock. Allt gick bra, men natten blev inte så harmonisk. Dåligt, för att jag inser att jag inte fick så mycket sömn som jag borde, och bra för att jag aldrig kom ner i djupsömn och vaknade jättelätt när klockan ringde.

Klockan 06 klev jag in på Nordic och var otroligt osugen på att träna. Tänkte att om ödet vill mig väl får jag göra en lång skön On the minute med typ tre frivändningar i minuten. Men nej. Ödet ville ge mig en smäll på käften. Ödet slängde tre dryga AMRAPs i ansiktet på mig. Ödet bara ”DU SKA GÖRA LATERALA BURPEES! INTE FEM. INTE TIO. DU SKA GÖRA TJUGO! VARJE VARV! MOAHAHAHA!!” Inte alls skönt. Det här passet hade jag tyckt var roligt om jag hade varit taggad och glad. Nu var jag trött och seg och hade inte fått i mig något att äta före passet. Och när man är på det humöret så känns 20 laterala burpees som döden. Laterala burpees, när man gör en burpee och hoppar åt sidan över skivstången, är Djävulens egen övning. Jag har inget emot burpees i vanliga fall, men det händer något när man ska hoppa åt sidan och dessutom måste hoppa över något. Det räcker inte att fötterna lämnar marken, för hoppar man inte tillräckligt högt slår man på arslet på ett förnedrande och smärtsamt sätt.

Hur som helst. Jag hade varken ork eller vilja att pressa mig. Jag jobbade på i ett rätt lusigt tempo, men det fanns inte mer idag och 16 minuter var det över, och då var det ju lika skönt som alltid. Och nu kan ju veckan bara bli bättre.

Varför jag går upp 05.00

Så. Det räcker egentligen med bilden. Det här är anledningen till att jag går upp 05.00 två dagar i veckan. För att få träffa och träna med just de här människorna. Jag har roligt på Nordic varje gång, men det är något speciellt med de här. Idag kändes inte själva passet så bra, jag var trött efter Kraftwerk-konsert och lite efterhäng igår, men då kunde jag använda timmen till att tanka lite energi istället. (Även om coach Jenny sa att mina frivändningar såg fina ut och jag blev extremt stolt.) Här har vi, som synes, tränat klart, hämtat kaffe, trackat Rikard lite för att han är kort och har ont i axeln och hånat Jonas och Kristian för att de inte kan göra muscle ups i räcke. Det kan inte jag heller men jag försöker ju inte ens. Framför allt inte inför publik.

Helt ärligt piggar sällskapet upp mer än kaffet. Så nu kan jag köra fullt ös den här fredagen också, rätt in i helgen!

Nytt PR och dagens outfit. (Åtminstone underdelen.)

Frivändningar. Av alla lyft har nog frivändningar varit mest frustrerande. Jag har hela tiden vetat hur man ska göra. I teorin. Sakta från golvet, och när man kommer till mitt på låren så PANG ska stången explodera upp och armbågarna fram till en snygg rackposition. Men kroppen bara ”Näää, alltså jag tar det hellre långsamt hela vägen. Och lite segt. Jag kan gå med på att gå upp på tå, men det kommer ju inte att gå fort. Och du kommer förmodligen att få dra med armarna på slutet.”

Idag var det frivändningar och BARA frivändningar på schemat. Först jobba upp till en max-etta, alltså så tungt du kan lyfta en gång. Eftersom tekniken släpat efter lite har jag inte fått upp mer än 40 kilo tidigare. Det hade gått så långt att jag trodde att jag inte skulle bli bättre. Självförtroendet när det gällde frivändningar var på botten. Idag hade vi Rickard Walén som coach på passet. Han brukar hålla till på de avancerade passen annars, så det är inte så ofta jag tränar för honom. Kanske var det just det – att han coachade på ett annat sätt. Eller så var det helt enkelt så att han är en helt briljant teknikcoach. Hur som helst lyckades han få mina frivändningar att bli snyggare än någonsin. Och ok, mitt PR-lyft på 50 saftiga kilon var varken imponerande eller snyggt, men eländet kom upp! En ökning med 10 kilo tack vare helt rätt ord, rätt sätt att bygga mitt självförtroende, rätt blick och tekniktips och rätt glädje i passet. Tack Rickard!

(På filmen, filmad av Andreas Kling, har jag bara 25 kilo på stången. Vi skulle göra 4 touch and go-frivändningar per minut i 10 minuter efter vårt maxlyft på 70% av vad vi hade som max. Mitt i endorfinruset trodde jag visst att 25 var 70% av 50…)

Jag passade på att köra ett av coach Jakobs muscle up-pass före frivändningarna. Det var otroligt skönt att vara tillbaka efter ryggskottet. Bilden är från den välbehövliga mellan-passen-vilan, bara platt mitt på golvet. Och jag var ju stekhet i mina lila knästrumpor i en härlig kombinaiton med mina rödgula skrikskor. Tur att man jobbar på den stylish tidningen Women’s Health när man är så här het och helt rätt, liksom. Löparen, GW-fantasten och Instagram-fantomen Peppe Lindholm hävdar att jag leder i tävlingen om den fulaste träningsunderdelsoutfiten. Det vill säga mycket när det kommer från honom. Jag har sett både Stefan Holm-shorts och glipa mellan tajts och ankelsockar. Inte ok.  Och han har ju inte hajat någonting – lila-brandgul-röd är ju det nya svarta!

Börja dagen upp och ner!

Jag började veckan upp och ner. Det var dags för handstand pushups på gymmet i morse. Jag är inte så bra på det, men det blir ta mig tusan bättre. Idag behövde jag inte bygga upp fullt lika mycket under huvudet, utan kunde börja lite längre ner. Ryggen har också återhämtat sig lite efter förra veckans ryggskotts-madness. Öm, stel och lite svag är den, så det var faktiskt ryggen som satte stopp för mina HSPU. Jag började svanka som en tok, nämligen.

Ryggen skulle behöva lite kärlek. Dags att boka tid hos en naprapat, tror jag. Och sedan se till att hitta en yogatid som passar mig. Och se till att gå dit! Det ligger ett yogaställe dörr i dörr med där jag bor. Hur svårt ska det vara, liksom!? Ryggen skriker ”YOGA MIG” och jag ba’ ”Nääää…”.

Efter upp och ner-stunden blev det en så kallad chipper – ett pass som man kör ett varv och matar sig igenom övning för övning tills man gjort hela. Vi fick göra: 500 m rodd, 20 KB-svingar, 20 boxhopp, 10 HSPU, 10 pullups, 20 goblet squats, 20 burpees och 500 m rodd. Skoj och över för mig på 9:35.

Jag har också sugit tag i en utmaning för tidningen – att äta glutenfritt en månad. Det ska nog funka. Så här långt har jag överlevt frukosten. To be continued…

Heja mammamagarna!

Idag, den 18 januari är det Mamatummy Day. Det är ett påhitt av personliga tränaren och mammamage-experten Katarina Woxnerud. Hon vill med den här dagen uppmärksamma hur svårt det är att få bra hjälp för nyblivna mammor att få rätt hjälp med sin mammamage. Det är mycket som ska ställas till rätta efter en graviditet, men som det ser ut idag blir man liksom bara utsläppt från BB, helt utan någon hjälp. Har du en kompis som har fått barn, eller ska få barn och vill veta hur hon ska komma tillbaka till träning och fungerande magmuskler – säg bara MAMMAMAGE! Det är Katarina Woxneruds briljanta app som är det enda verktyg en nyblivien mamma behöver.

Själv fick jag inga problem med min mage efter graviditet och förlossning. Jag blev inkontinent i stället och såg framför mig hur jag skulle få gå omkring och vara livrädd för att kissa ner mig hela livet. För att ingen hade sagt till mig att knipövningar inte funkar för alla! Av en ren slump fick jag veta att det går att operera så att det blir bra, men varför i hela världen var det ingen som sa det!?

Trots att det har gått ett och ett halvt år sedan jag blev opererad är jag fortfarande förbannad över hur dålig information man får som nyförlöst om var som kan hända, vilka problem man kan drabbas av och vilka lösningar det finns. Dags att vakna, sjukvården! Samma sak gäller mammamagar som behöver hjälp! Kom igen, liksom! Det är ju inte som att man inte är medvetna om att kvinnor har problem.

Förhoppningsvis ska väl Katarina Woxneruds upprop få så pass mycket uppmärksamhet att mammor runt i hela Sverige inser att de kan få hjälp med sina kroppar efter att de fått barn så att de kan fungera som vanligt och må bra. Det är vi ta mig fan värda!

(På bilden till vänster är jag gravid i sjunde månaden och Daniel Ohlsson förevigade mig. Till vänster är i morse.)

Snömössa, snart utan ryggskott

Värme är ju det enda raka om man har ryggskott, och då menar jag både från insidan och från utsidan. Ryggen kändes mycket bättre idag, så det blev en snömösse-promenad för att få igång blodcirkulationen i hela kroppen – värme inifrån. Och väl hemma blir det värmedyna – värme utifrån. I morgon är jag på banan igen. Då blir det träning på Nordic, om än lite lättare än om jag varit helt ryggskottsfri.

Nej, det är ingen skoliosblogg, men…

…jag måste ju bara dela med mig av en av PT-Andreas övningar som tar hand om min rygg. Dels för att några med skolios kanske har ramlat in på bloggen sedan gårdagens inlägg. Och dels för att min rygg som tack för det inlägget gav mig det största långfinger den kunde i form av ett ryggskott. Ingen träning idag att blogga om alltså. (Men tre timmar på värmedyna i soffan framför Hobbit 1 gjorde susen. Idag känns det SÅ mycket bättre.)

Om du har problem med en besvärlig skolios, försök hitta en PT som kan mycket om ryggar och som kan ge dig fiffiga övningar för att få musklerna i ryggen att jobba tillsammans på ett bra sätt. Dessutom löser den här typen av övningar mycket av den stelhet som skoliosen för med sig. Vridningar är det enda rätta! För mig i alla fall. Nu var det väldigt länge sedan jag tränade med Andreas, och jag är nästan övertygad om att det är därför ryggskottet kom. Jag har dålig självdisciplin när det kommer till rörlighet, och det blir liksom inte av om inte Andreas står och säger vad jag ska göra. Bristen på rörlighet straffar sig. Bot och bättring. I morgon, när det förhoppningsvis känns ÄNNU bättre, ska jag gå en promenad, aktivera ryggen med lätt styrka och sedan stretcha, vrida och böja. Och sedan slå mig själv på fingrarna så att jag fattar att det här var sista gången jag slarvade mig till ett ryggskott.