Browsing Category

INSPIRATION & MOTIVATION

INSPIRATION & MOTIVATION

#METOO – EN RÖST BLAND MÅNGA

Våld. Är ord. Är fysiskt. Är sexuellt. Är synligt. Är osynligt. Är tyst. Är högljutt. Jag har varit med om allt.

Låt oss börja berätta. I en tid där vi kvinnor kollektivt träder fram, sörjer, bearbetar och delar våra upplevelser kring mäns våld.

Låt oss öppna upp och göra våra röster hörda. Låt oss skapa utrymme för att läka, på ett GLOBALT nivå.

Låt oss börja där det gör mest ont och dela. För det är i våra berättelser som vi finner tröst, förståelse, förlåtelse. Att vi inte är ENSAMMA. Att vi blir starka tillsammans. Vi har nästan alla blivit drabbade. 

Det är viktigt att vi slutar normalisera mäns dåliga beteende. Det är inte OK. Det är inte OK. Och det kommer aldrig vara OK. Ingen ska förnedra dig, förminska dig, förtrycka dig. Ge sig på dig, för att du är kvinna och ett ”lätt” byte. Ingen. Läs. Ingen. 


Bild lånad av Petra Tungården. 


#MeToo – en röst bland många 

Lite visste jag om hur det skulle vara att bli född som tjej. 

Min berättelse började tidigt. Så tidigt som jag kan minnas. Kulturkrocken som följde med när vi kom till Sverige blev liksom extra tydlig när man befann sig bland hemmets fyra väggar. Ett hem ska vara tryggt för alla barn, sägs det. Men jag som kanske du var inte trygg. Jag var rädd. För en viss person. För gjorde jag fel (vad man nu gör för fel som barn), så stavades det v å l d. I uppfostringssyfte. I vilket syfte, det var en del av kakan som man fick äta.

Jag var en social jenta. En människo-älskande, sprudlande, aktiv, frispråkig själ – som älskade att synas och uttrycka mig. Att göra min röst hörd.

Hemmet lärde mig att hålla käft. ”Flickor agerar inte så”. Flickor talar inte fritt. Flickor gömmer mensen, för det var smutsigt fick man höra – innan man själv visste vad mens var.

Våldet normaliserades. 

När åren gick och brösten började växa på mellanstadiet blev man helt plötsligt omdöpt till Hora bland killarna. Det skulle dras i trosorna när vi satt ner i våra skolbänkar. Dem skulle ta tag i bh-banden och vi skulle bara. Acceptera. Skratta som tjejer gör, – för killar är så…

Våldet normaliserades.

Tills den dagen när man blev myndig och fick pepparsprej av bror. Jag skulle ha den i handen när jag var ute sent och gick, sa han. Perspektivet öppnades upp ännu mer. Jag började inse faran att vara ute sent som ensam tjej.

Våldet normaliserades. 

Åren gick och nycklarna i handen följde med, nu ännu hårdare. Resor till södra Europa och mäns spontana händer på brösten, mellan benen på de trånga dansgolven. Gången då man nästan blev våldtagen när man checkade in i hotellrummet och hade problem med ytterdörren. Till orden som ropades ”love your legs”, ”how much do you charge”, ”do you need a ride” till de äckliga slängpussarna….ja men listan fortsätter. Ni fattar.

Våldet normaliserades.

Och dagen man träffade den där spännande killen. Han som var allt det där man hade önskat sig. Han som sedan kom att krossa och bryta ner allt man var. Våld. verbalt, fysiskt, sexuellt. Vid det här laget var våldet från män så normaliserat i mitt liv att allt som skedde där blev just..normalt.

Våldet normaliserades INTE längre och jag började FÖRSTÅ.

Att jag inte var knäpp. Att jag inte var ensam. Att jag delade mina historier med tusentals andra kvinnor. Att detta beteende var fel. Att det var dags att bryta loss och stiga in i rättigheten att få existera. Som mig. Som kvinna. Som människa.

Våldet får ej normaliseras. På någon nivå. Aldrig.

Med detta vill jag berätta hur rörd och stolt jag är av alla kvinnor som har delat med sig under #MeToo kampanjen. Jag hoppas ni förstår hur starka ni/vi är, hur värdefulla ni är, hur sjukt modiga ni är. Vi ska inte skämmas!

Våra röster räknas och tillsammans kan vi göra världen uppmärksamma på att våld, ord, fysiskt, sexuellt, synligt, osynligt, tyst och högljutt är och alltid kommer vara fel.

Kärlek,
Sassa

 

INSPIRATION & MOTIVATION

#METOO

Som ni kanske vet och ser, kryllar det av inlägg under hashtaggen #metoo idag på sociala medier.

”Me too.

If all the people who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

För några dagar sedan skrev jag om en incident som lika gärna kunde gå under samma hashtag.

Det är inget kul ämne att skriva om, men det behövs röster för att väcka människors uppmärksamhet. Jag funderar ofta på hur vi kan närma oss ämnet på ett konstruktiv sätt. Ett sätt som får alla att lyssna utan att dra alla män (i det här fallet) över en kam och smutskasta människor.

Jag önskar aldrig att se mig själv eller oss kvinnor som offer. För vi blir också vad vi tänker om oss själva och hur vi ser på omvärlden. Det här handlar inte om att vi som kvinnor ska gadda ihop oss och gå i krig – jag är övertygad om att det finns bättre vägar att gå. Samtidigt känner jag så starkt med kvinnor. Mörkerantalet av olika typer av förtryck ska vi heller inte glömma. Jag förstår varför det ligger mycket ilska i rörelsen, eller frigörelsen. Ilska kan vara en mäktig kraft och den har blivit starkare efter många många år av förtryck.

Det finns bra män. Vi vet att det finns många fantastiska män. Män som aktivt gör allt i sin makt för att agera som bättre förebilder och medmänniskor. Vi ser er. Det finns också oändligt oändligt många som beter sig mer än illa, på så många olika plan.

Det skulle bli ett långt inlägg om jag delade med mig av mina erfarenheter, men kort och gott – #metoo Men ni kommer få veta, för vi behöver dela och prata om det. Samtidigt behöver vi också krama om dem som är bra, hylla dem – för det är så vi växer.

Ta hand om er hjärtan. Jag ser er.
/Sx

INSPIRATION & MOTIVATION

VÄGRA BLI NEDTRYCKT OCH PÅKÖRD

Året är 2017. Det är en helt vanlig torsdag och jag står på 7 eleven för att hämta ut ett paket.

Jag kommer fram till kassan och tar fram min mobil för att visa kassörskan paketnumret, som jag har fått på sms. Helt plötsligt kommer det en norsk man i kostym i ca. 50 års åldern med bestämda steg in i butiken och slänger fram en dagstidning på kassabänken framför mig. Han skulle fram. Utan att be om att gå före i kön, eller något sådant. Han skulle fram, och i hans värld var det helt ok att han gick före mig.

Året är 2017. Det är en helt vanlig torsdag, men jag är inte en helt vanlig kvinna.

Jag vände mig mot honom och sa bestämt och tydligt. ”Du får jätte gärna gå före mig i kön om du har bråttom, men då ber man om det som en civiliserad människa”. Han kollade på mig med stora ögon, (en kvinna tar ton, något han var ovan med!) – och sa förvånat att han inte hade bråttom. Då sa jag tydligt och klart att han fick ta och vänta, tills jag var klar med att hämta ut mitt paket. Han grymtade och sa något i stil med att han ”bara skulle betala för sin tidning och att det var väl ingen stor sak”.

Han var kanske 185-190 cm lång och jag 160 cm. Jag kanske är kort och liten när man ser mig, men om det är något som jag har lärt mig i livet så är det att stå upp för mig själv och inte tillåta att bli nedtryckt, trampad på eller påkörd.

Året är 2017. Det är en helt vanlig torsdag, men vi lever i en del av världen och i en tid där kvinnor har en röst som räknas. 

Den här situationen kanske är en liten sak i mångas ögon, men jag kan berätta tusentals liknande upplevelser som jag har haft med just män (i det här fallet) genom mitt 30 år långa liv. Det handlar inte ”bara” om att han gick före mig i kön, det handlar om ett oacceptabelt beteende – (kalla det vad som helst) som i dagens civiliserade samhälle i ett av världens mest utvecklade länder inte längre är ok.

Det har aldrig varit ok, men här kan vi kvinnor stå upp för oss själva utan att bli hängda eller misshandlade av rättsväsendet i landet, vilket andra kvinnor blir i ”mindre” utvecklade länder. Självklart kan också kvinnor bete sig dåligt, det är det ingen tvekan om saken. Men jag önskar i det här fallet att belysa mina erfarenheter, där jag har blivit förföljd, avbruten, nedtryckt etc. Jag önskar inte att starta ett krig mellan könen, utan vara en röst och göra båda sidorna (män och kvinnor) uppmärksamma på detta. För vi behöver markera att det är ett problem, både i vårt samhälle och i resten av världen. Och att vi har alla ett ansvar att agera bättre för en värld som lär ut hur vi behandlar varandra med kärlek och respekt.

Året är 2017. Det är en helt vanlig torsdag, men kanske inte för mannen som jag mötte på 7 eleven idag. Han fick förhoppningsvis en tydlig påminnelse, som kanske bara kanske gjorde att han fick sig en rejäl tankeställare.

/För en bättre värld, för oss alla. Sassa