Okategoriserade

Debatten om hälsoböcker och kvalitetsstämpel


Källkritik, källtillit, övertron på upplevelsebaserade historier som presenteras som fakta och så någon slags överhuvud som bestämmer vad som är rätt och fel?
Ja, det är väl några av de områdena som lyfts till ytan efter debattartikeln i DN förra veckan.
Vi tar det från början: 5 forskare från KI lyfter i en debattartikel problemet att det skrivs och säljs massor av böcker inom kost och hälsa som saknar vetenskaplig grund trots att det i många fall framstår som det. Detta har lett till en debatt – och ja, det är väl precis det som en debatt artikel är till för?! Tummen upp alltså!!
En del ropar censur – vilket om man läser vad de faktiskt skriver inte alls är något författarna förespråkar (vilket i sig blir lite komiskt eftersom det bara visar att de som säger censur saknar grundläggande läsförståelsen och inte kan dra slutsatser ens ur en enkel text utan förvränger sanningen direkt ;)). Som jag ser det lyfter debattförfattarna ett problem (att det sprids en massa fakta som inte är fakta, som saknar vetenskapliga belägg) och bjuder dessutom på en lösning: en grupp som kan kvalitetssäkra det som kallas faktaböcker. De vill alltså ha en kvalitetsstämpel, de pratar inte om något förbud eller censur – väldigt stor skillnad. ”hitte-på”-fakta får alltså fortfarande säljas och skrivas men skulle alltså inte få denna ”kvalitetsstämpel”.

Jag är helt enig med gruppen om problemet. Mitt arbete har under de senaste 14 åren gått från att man kunde inspirera kring hur häftigt det är med maten och kroppen till att idag vara en som mest säger ”nä, så är det inte”. ”Nej, så funkar det inte”.. vilket är jättetråktigt! Det går så mycket energi till detta att slå hål på alla ”sanningar” som sprids och man känner sig som en tråkig bakåtsträvande-nejsägare istället för att få utrymme att inspirera och faktiskt få berätta allt coolt som är sant. För verkligheten om hur det funkar är cool nog, det behöver inte överdrivas eller förvrängas. (Jag försöker dock så mycket jag bara kan att bara fokusera på det jag vill sprida och inte fokusera så mycket på vad andra gör.)
Så, så långt alltså jättebra! Men.. däremot delar jag inte deras förslag på lösning. Jag tror helt enkelt inte att det är så enkelt. De senaste dagarna har jag vänt och vridit på det här, diskuterat med vänner/kollegor, i branschen och utanför, och landar mest i en massa fler frågor… Tänkte dela med mig av några av mina funderingar (ber i förväg ursäkt för ett väldigt långt inlägg… men det är ju så många aspekter på detta och som vanligt tycker jag att nyanseringen saknas).

 

Som jag ser det hamnar vi i frågan: vems ansvar är det egentligen? Här stöter vi på utmaningar i så många led! Okej, vi börjar i ena änden: Författaren: får vem som helst verkligen skriva vad som helst? Helt krasst så är ju svaret faktiskt: ja! Vi har yttrandefrihet. Du får hitta på, ljuga, luras hur mycket du vill (nästan). Du kan skriva att ”det finns forskning som visar” – trots att du har hittat på. Det är inte olagligt. Moralist och etiskt väldigt fel men inte olagligt. Så, hur löser vi det? Ska vi börja styra detta? Nää, det tror (hoppas) jag alla är överens om: Ordet måste få vara fritt och här skulle vi stöta på en massa gränsdragningsproblem.
Nu tror jag dessutom att det är väldigt få, om ens någon, som skriver något som de vet är lögn. Jag tror att de som skriver dessa osanningar tror på dem. Har läst det/hört det någonstans eller självupplevt det och spinner sen vidare, drar lite för stora växlar och/eller har fått något om bakfoten. Sen kan man ju fundera på (och facineras av?) det faktum att en lekman kan ha det självförtroendet (eller bristande självinsikt) att de (som lekmän) tror sig hitta en sanning (ex. genom självupplevda insikter) som behöver spridas trots att de som ägnar hela sina liv åt det (forskarna inom det specifika område) är av annan åsikt. Då är vi inne på källkritik och källtilllit – återkommer till det.

Som nästa steg kan man ju fundera på om det är rätt att förlag ger ut böcker som fakta utan någon faktagranskning och att de släpper igenom material som innehåller direkta felaktigheter. Så är det deras ansvar? Ja, man kan ju tycka att de borde ha någon form av moraliskt ansvar… men ska vi vara helt krassa så är förlagen vinstdrivande företag (som det i dagsläget dessutom går väldigt dåligt för) så deras uppgift är att försöka sälja så många böcker som möjligt, inte primärt sprida kunskap.
Jag blev för ett tag sedan rådfrågad av ett förlag kring en kosttrend ”hur ser forskningen ut på det här området?” när jag svarar att det inte finns belägg för det utan att det är hitte-på blir svaret: ”misstänkte det men vi satsar nog ändå. Med rätt profil kan det sälja”. När jag i vändande mail såklart ifrågasätter den strategen och lyfter frågan om ansvaret kring att sprida osanningar får jag svaret: ”vi har inte råd att missa en potentiell storsäljare, det är den krassa sanningen”. Spontant blir man ju mörkrädd och upprörd…. men tänker man ett varv till så förstår man ju. Den personens arbetsuppgift är att skapa och sälja böcker. Och ja, många gånger blir det ju det succé. Spektakulära saker, ”kärring mot ström”, visselblåsar-känsla säljer. Det vet vi. Är det dessutom paketerat rätt med en stark profil – ja, då har du en succé! Rätt eller fel?

(här måste jag flika in ytterligare en nyansering att jag tycker att de borde ta sitt ansvar. Jag är nämligen övertygad om att man kan skapa storsäljare med riktigt vettigt innehåll också. Paketera riktig fakta på ett säljande sätt! Det handlar ju inte om att man måste välja antingen eller, att bara lögner säljer eller att riktig fakta måste vara tråkigt).

 

Okej, låt säga att vi lägger ansvaret på utgivande förlag. Då kommer nästa fråga: har de kunskap nog att kunna vara källkritiska? För det är ju källkritik det handlar om även här. Har de möjlighet att avgöra om något är fakta eller ej? De litar så klart på att personen i fråga kan sitt område. Räcker det att det är en forskare? En professor? En som hänvisar till forskning (utan att detta kollas upp). Och var går gränsen/ska gränsen gå för när något blir fakta? (mer om detta senare).

 

Nästa steg i detta: Media! Bara för att man skriver en bok och ett förlag ger ut en bok, så kommer den inte automatiskt att bli en kioskvältare som toppar listorna och blir något som alla pratar om (I wish ;))… nä, här kommer vi till nästa pusselbit/nivå: media! Vilka böcker och författare lyfts fram i media? I kvällstidningar, hälsotidningar, månadsmagasin, dagstidningarna, morgonsoffor, nyheter etc etc? Vilka experter tas in där? Är det riktiga experter eller bara mediamässiga? Vad har media för ansvar att lyfta fram vissa framför andra? Jag själv figurerar ju en del i media och har så många gånger haft diskussioner med redaktörer etc om vad och vem som lyfts. Där blir det tydligt att det inte alltid är faktan som är den viktiga parametern utan att det blir bra tv, en härlig debatt eller liknande. Och om vi ska vara krassa även här så är vi återigen tillbaka på grundfrågan: vad är deras ansvar? Så många tittare som möjligt? Så många sålda tidningar/klick etc som möjligt? Eller är det att sprida sanning eller kanske framför allt inte sprida osanning? Vad har media för ansvar att vara källkritisk på det innehåll som lyfts fram? Och återigen, var går gränsen? Här hör jag ganska ofta också argument som ”ja men hen har ju släppt böcker, då måste det ju vara sant”… humm… de förväntar sig alltså att ansvaret för innehållet ligger i steget tidigare – dvs. i förlaget (där det alltså saknas).

 

Och så slutligen i andra änden har vi då ”den vanliga människan”, konsumenten, mottagaren. Vad har vi själva för eget ansvar för vad vi tar in? Här kommer vi åter till källkritik, källtillit och förmågan till ett nyanserat och kritiskt tänkande. Ett otroligt svårt område och som jag tror är nyckel till så mycket problem i samhället.

Källkritik och källtillit!
Vi har som sagt yttrandefrihet så med det som grund så hamnar vi någonstans i att det är individens ansvar att vara källkritisk? Eller? På alla ovan nämnda nivåer finns det individer som alltså behöver behärska källkritik och källtillit. Det låter ju enkelt men det är så gott som omöjligt i vissa fall för en enskild individ (lekman) att göra detta på ett bra sätt. För även de som inte har vetenskapliga belägg säger ju att de har det.. så hur ska man som konsument/lekman veta då? Hur ska man kunna sålla på olika titlar? Kan jag gå på vem som skriver/säger något? Forskare låter ju bra… läkare.. professor.. doktor.. låter ju som hen har något att komma med. Men är de verkligen experter på det område de uttalar sig inom? En forskare som ägnar hela sitt liv åt att studera en liten sak – är hen per automatik kunnig att uttala sig om någon helt annat område? OBS! detta är inte riktat mot artikelförfattarna utan handlar mer allmänt om hur vi i alla ovan nämnda led har en övertro på titlar som just forskare, professor, läkare etc. Och självklart utnyttjas detta också i de olika nivåerna för att skapa tillit.. eller falsk tillit (ex som när en forskare och doktor i ekonomi skriver en storsäljare inom medicin och hens titel ”doktor” och forskare (lämpligt nog??) ”råkar” misstolkas)

 

Och så får vi inte glömma de självutnämnda experterna med enda meriten: ”funkar för mig”. Och resonemanget där man skiljer på vetenskap eller ”verklighet”. Här ligger väl problemet oftast i de slutsatser och förklaringsmodeller som presenteras… Att de har lagt om kosten, gått ner i vikt, blivit av med diverse besvär, mår bättre etc är säkert helt sant och kan ju vara inspirerande att höra eller läsa, men här önskar man ju att de slutade efter sin historia. Det är när de förklarar det med att det beror på gurkmejan, citronvattnet, detox, pH, det ”giftiga” sockret, gluten, att man avinflammerat sig etc som det blir fel. Jag tycker att det är både djupt problematiskt (men någonstans också fascinerande) att vi idag litar på något för att det presenteras på ett härligt sätt trots det också uppenbart inte är experter inom området som kommer med informationen.
Kolla bokförsäljningen inom kost och hälsa de senaste åren… det är väldigt få böcker på topplistorna som är skrivna av någon som verkligen har högre utbildning inom området… (ja, jag vet.. när man kommer in på sådana diskussioner så kan det lätt tolkas som en bitterhet …).

… Och så var vi tillbaka i källkritik och källtillit.

 

Vad är forskning?
Sen har vi utmaningen med att definiera forskning, forskare etc. Vad är forskning? Hur tolkar man forskning? Vilka slutsatser kan/får man dra? Här är mitt hetaste tips att läsa Emma Frans bok ”larmrapporten” om du vill förstå lite mer. Det är nämligen inte så svart eller vitt som många tror. Att något kunnat visas i forskning är inte samma sak som att det är sant. Nästan alla vetenskapliga studier/artiklar avslutas med att resultatet är intressant men mer forskning behövs… Det vill säga man måste studera det igen och ur andra perspektiv för att kunna dra riktiga slutsatser från det. Ska man kunna närma sig något som fakta så vill du se flera studier som pekar i samma riktning. En enskild studie i en riktning, inte minst om den pekar i helt motsatt riktning än tidigare, är sällan relevant för annat än de som forskar i området. Den bristande kunskapen (vilket jag hoppas att det handlar om) om detta ser man ofta i media där nyheter lyfts fram: ex ”nu visar ny forskning att sötningsmedel orsakar diabetes” (ett exempel som nyligen basunerades ut trots att det går helt emot annan forskning på området och rörde sig om felaktigt dragna slutsatser) . Är det verkligen rätt att media som anses som seriösa av den stora massan (rapport, dn, svd, aktuellt, nyheterna etc) ska lyfta en enda studie som nyhet på det sättet när alla som kan något om forskning vet att det inte är en enda studie som är relevant, speciellt inte om den går tvärtemot vad all samlad forskning inom området tidigare visar.
Är informationen från en enda studie intressant – ja, för forskarvärlden absolut om den är välgjord. Det är en pusslebit i att lägga hela pusslet. Men är det relevant att sprida till den stora massan konsumenter och dessutom helt tagit ur sitt sammanhang… dvs inte satt i relation till att det finns ex. 100 studier som visar åt ett annat håll? Tveksamt va?

Sen kan man å andra sidan hävda att se något nytt som går mot strömmen kan vara första steget mot ny kunskap och utveckling? Ska vi sätta någon slags spärr på när man får berätta om det? Inte lätt balansgång… men här handlar det väl som sagt om att alltid sätta det i perspektiv. Sätta det i rätt sammanhang. Inte dra för stora växlar på något litet. Skulle vi bara prata och skriva om sådant som det råder konsensus kring ja, då blir utvecklingen väldigt långsam… och tråkigt?! Och om vi som månar om fakta och forskning ska vara lite självkritiska så kanske vi behöver bli lite nyfikna på varför denna ”alternativa fakta” får större genomslag … En nyckel är ju just att det paketeras på ett häftigt, revolutionerande sätt… kanske dra lite extra på några saker för att göra det mer spännande. Om du (som konsument) får veta något coolt kring ett enskilt vitamin i spenat så kommer du känna dig mer motiverad att börja äta mer spenat än det klassiska argumenten: ”grönsaker är bra för det innehåller viktiga vitaminer”.

Sen har vi det här med innebörden av ”forskning” och att ”forska”. Jag möter så mycket folk som säger ”jag har forskat på det” – i min värld handlar det om att ha forskat ex. på ett universitet men jag har insett att vanliga människor kan använda detta för att de har googlat lite eller läst böcker inom ett område. Är det forskning? Jag sitter ju regelbundet och läser vetenskapliga artiklar – kanske skulle börja kalla mig forskare ;). Var kommer det ifrån .. att man tycker ”läst på om ett område” är lika med att ha forskat? Vem har rätt/fel? Jag hör också små skolbarn använda att de forskar i skolan? What? Forskar?! Antagligen är det att de undersöker/utforskar ett område… men forskar de verkligen? Och om de lär sig att använda den termen på det sättet i skolan så är det kanske inte så konstigt att folk slänger sig med det i livet sen. ”Jag har forskat på det här med socker” – jaha, va intressant på vilket universitet då? – ”nä, alltså jag har googlat och läst en massa”.

 

Jag har stor respekt för forskare (riktiga forskare), men som sagt, titeln forskare, professor etc är ju inte samma sak som att de är experter på allt (kanske snarare tvärtom är risken stor att de är väldigt insnöade på sitt lilla område). Och även om man har en vettig titel i området så är det tyvärr inte en garanti för att man inte kan säga och hitta på dumheter… Så.. ja, det ÄR skitsvårt för gemene man att vara källkritisk. Det krävs alltså en hel del kunskap inom ett område för att kunna vara källkritisk inom just det området.
Men kanske skulle en sund skepsis mot all form av ”nyheter” som går helt emot allt annat man tidigare hört kunna vara en nyttig, enkel vägledning. Lite som vetenskapliga artiklar ofta avslutas: intressanta resultat men vi behöver mer forskning för att dra slutsatser. Källkritik och källtillit…

 

Kvalitetsstämpeln då?
Så tillbaka till artikelförfattarnas förslag till lösning med kvalitetsstämpel: Kommer en expertgrupp och kvalitetsstämpel att lösa problemet? Nej, jag tror ju inte det. Helt enkelt eftersom problemet ligger i bristande källkritik/källtillit och kunskap om kunskap. De som skulle förstå att välja de kvalitetesstämplade böckerna är säkert redan tillräckligt källkritiska för att kunna sålla det värsta. Jag tror helt enkelt att en kvalitetsstämpel inte skulle ha så hög status (pga bristande källkritik/källtillit). Se bara hur det är med våra ”kvalitetsstämplade” kostråd och kvalitetsmärkningen nyckelhålet – inte speciellt hög status va?

Hade folk i alla nivåer brytt sig om källkritik, vilket ju också skulle krävas för att bry sig om att leta efter den där kvalitetsstämpeln, så hade vi inte haft problemet. SÅ, vad kommer en stämpel göra.. när folk litar/lyssnar mer på en självutnämnd expert än en som förstår sig på vetenskap och fakta? Alldeles för många (inkl. media, förlagen etc) struntar bevisligen fullständigt i om det är en riktig expert eller en självutnämnd med tillräckligt många sålda böcker/följare/delningar etc. som uttalar sig kommer de då inte också bara strunta i kvalitetsstämpeln?
OCH om vi nu får speciella kvalitetsstämplade böcker… kommer den typen av böcker att kunna nå ut? Handen på hjärtat är det ju inte de kvalitetsstämplade råden från folkhälsomyndigheten eller livsmedelsverket´s förtjänst att så många i Sverige är så hälsomedvetna som de är – här behöver vi faktiskt ge dessa inspiratörer lite kredd (jag önskar bara att de höll sig till inspiration och slutade blanda in fakta/forskning som de inte behärskar).

 

SÅ, summa sumarum önskar jag att denna debatt gav lite ved på elden i debatten om källkritik och källtillit – hur löser vi det? Den debatten borde ta fart igen! På alla nivåer! 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply