Okategoriserade

”Du ska inte behöva ändra dig…”

Jag hör skrämmande ofta diabetiker berätta om hur de i vården möts av ”du ska inte behöva göra annorlunda” som om det vore en bestraffning att ändra sina mat- och livsstilsvanor och leva mer hälsosamt. Jag har även otaliga gånger hört dietister framföra samma sak på föreläsningar för diabetiker: ”Du kan göra som alla andra” – d.v.s. leva ohälsosamt? (För jo, statistiskt sett så innebär ”göra som alla andra” för lite fysisk aktivitet, för lite frukt och grönt, för mycket tillsatt socker, för mycket mättat fett, för lite fibrer etc etc).

Jag förstår tanken i att man vill vara snäll men är det verkligen snällt?? Varför inte uppmuntra folk till att göra något som de faktiskt mår bra av? Inte minst när man har en öppning, när de själv undrar och när de ställs inför en diagnos? Sen är det ju upp till var och en om man väljer den vägen.. men är det inte snarare oschysst att INTE berätta om möjligheten att påverka?

En del i detta handlar om att vi måste kunna nyansera och hålla två tankar i huvudet samtidigt; Bara för att vi inte kan lova att insatserna botar ska vi väl inte hålla inne på fakta om möjligheten, chansen, att påverka?
Och bara för att vi pratar om chanser att påverka innebär det ju inte att folk får skylla sig själva om de drabbas av sjukdom, att det är deras eget fel.

Att prata om livsstilens påverkan är inte heller samma sak som att vara mot läkemedel. Det bästa är säkerligen att jobba från två fronter! Återigen – nyansering – två tankar i huvudet samtidigt. Just med typ 2 diabetes har vi oerhört starka bevis för livsstilskopplingen och hur mycket man kan påverka både sjukdomen och framtida komplikationer/följdsjukdomar med sina livsstilsval. Ändå får jag uppfattningen att det på väldigt många håll bara är ”nej, ät du godis som vanligt, ta bara lite mer insulin” som man möts av som patient.

Samma sak med cancer och kost – ett minerat fält. Men varför? Bara för att livsstilsinsatser inte innebär lika tvärsäker koppling som att en svår nötallergiker riskerar att dö om hen får i sig nötter så är det väl inte samma sak som att vi inte ska ta i det, även om det bara skulle vara ett halmstrå. När vi inte berör det alls så driver vi de drabbade som söker svar rakt i händerna på de alternativa krafterna som lovar bot bara du dricker det där avkoket, tar de där dyra tillskotten eller vad det nu är och i värsta fall även kommer med påståenden om att de ska tacka nej till behandling. Vi ser det även på andra håll i vårt samhälle. Vi måste våga prata, diskutera och nyansera – annars leder vi folk rakt in i famnen på de som onyanserat och utan vetenskaplig fakta tar i frågorna och säger saker som folk vill höra.

Just cancer har jag egen erfarenhet av som anhörig. Min mamma fick cancer två gånger. Sista gången var det med infon att det inte kommer att försvinna. När man står där bredvid vill man så gärna hjälpa till, man vill göra nåt. Antagligen bara en bråkdel av den panikkänsla som den drabbade själv känner: ”säg, vad kan jag göra?!” ”NÅT måste man ju kunna göra?!” Att då mötas av ”nej, det finns inget du själv kan göra” är det verkligen rätt? Jag menar ens psykologiskt rätt? Moraliskt? Varför inte ge dem nåt, om än det är ett halmstrå? Om inget annat så se till att de rekommendationer som vi alla bör leva efter följs, för som sagt, generellt sett görs ju inte det idag.

Nej, vi kan inte bota cancer med frukt och grönt men man ser att ett högre intag av frukt och grönt är kopplat till minskad risk för cancer och andra väldfärdsjukdomar. Och nej, vi kan inte säga att socker orsakar cancer men vi ser att en livsstil som innehåller mindre tillsatt socker och hårt processad mat är associserat med mindre förekomst av så väl cancer som hjärtkärlsjukdom och typ 2 diabetes. Varför inte informera om det? Det handlar inte om att lova bot utan ett halmstrå, som med ganska bra odds är mer än ett halmstrå, kanske till och med en gren! I en situation där man inte kan påverka är det oerhört skönt att ha något man kan påverka – oavsett hur stor betydelse det egentligen har.

Min mamma har helt klart levt hälsosammare än genomsnittet. Hon har rört på sig, ätit riktig mat, aldrig varit överviktig. Hon fick ändå cancer – självklart är inte livsstilen allt. Man säger att livsstilen kan förklara ca 1/3 av cancerfallen. Resten, 2/3 är otur.. Nu är jag ingen spelare .. men odds på i snitt 33% är det inte bra?! Ska man inte satsa på något med 33% chans att vinna?- dessutom ökar den här insatsen dessutom din chans att vinna i andra spel också (dvs. minskar risken att drabbas av andra sjukdomar) OCH inte att förglömma – vi pratar om något som INTE innebär någon ökad risk att förlora! Du ökar dina chanser att vinna men du förlorar inget! Där faller nämligen liknelsen med spel. Om jag spelar så satar jag något som jag kan förlora med hopp om att vinna mer. Avstår jag får att spela vanliga spel kan jag varken vinna eller förlora. Men i cancerspelet eller om vi breddar det till hälsa-sjukdomsspelet är vi alla redan med och spelar oavsett om vi vill eller ej. Vi har alla en risk att drabbas/förlora – skillnaden är att den inte ökar om vi satsar på att vinna. Tvärtom – att inte spela kan öka risken att förlora.

Så.. Varför gör vi inte mer?

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply