Okategoriserade

NYC Marathon 2014 – I did it!!!

Tjohoooo!!!
Igår var det då dags. NYC marathon 2014. Helt galet underbar upplevelse. 42 km är sjukt långt. Speciellt när det längsta jag sprungit tidigare är 23 km. Det gjorde ont, va inte skönt någonstans .. men som sagt vilken upplevelse. Att få springa i denna underbara stad, vilken miljö och inte minst vilket jäkla drag på publiken!

Okej, vi tar det från början.
05,30 gick bussen till starten. Vi har som tur är ett litet hak runt hörnet som har öppet 24h och har underbara omeletter. Så strax innan 05 drog vi i oss en omelett på 3 ägg med ost, bacon och svamp + stekt potatis. Jag bad om äggröra att ta med som jag tänkte äta innan start tillsammans med bananer.

typ 06,30 var vi framme på startområdet. 4 timmar innan start. Det blåste storm och va svinkallt. Vi hade fått tips om att klä oss varmt men kan skulle ha tagit i lite mer … ihop kurade för att dela på kroppsvärme, inpackade i sopsäckar för att slippa vinden satt vi och laddade tillsammans med Pia, Patrik, Patrik och Hasse.


Här blev det vattenpåfyllning och mitt medhavda mellanmål. äggröra med ketchup och banan ca 2 timmar innan start.


10,30 var det då dags för start. Loppet börjar med ca 3 km över en bro i hård sidvind – kändes nästan som att man skulle kastas av bron. Men sen kom man över i Brooklyn där man möttes av den fantastiska publiken. Så underbart härligt. De första kilometrarna bara flög förbi. ”fatta att du springen ett maraton Kristina… NYC marathon” – va typ det som upptog min hjärna.

Hela loppet hade jag som strategi att hålla mig i kanten längs publiken och suga ut all energi jag kunde få från dem. High-five och hejarrop.  Vi hade fått tipset på att ha våra namn på tröjan. och jag skulle säga att det inte bara bör vara ett tips utan en order.

Det är helt klart energin från publiken som fick mig runt. När det inte var publik så kändes det hur tungt det va men med publik. Shit vilken känsla. Till slut tog jag lite osvenskt beslut att själv ta initiativ till att få igång publiken genom att klappa och veva i gång dem. Den energi det stal från mig fick jag tillbaka flerfaldigt genom den energi de gav. ”Go Kristina” spred sig likt vågen – underbart! Glöm sportdryck och geler – den energi jag fick från detta är outstanding. All smärta, stelhet etc. var som bortblåst. När jag kom i mål var det till och med folk som kom fram och tackade mig för att jag hade fått igång publiken – de hade ju oxå dragit nytta av energin.

På tal om sportdryck. Min plan som funkade super var en klunk sportdryck och en klunk vatten vid varje depå och några bitar banan på slutet. Laddningen med fett och protein (ägg, ost) innan kändes klockren för att hålla grundmättnad utan att bli tung.

Det var med ett löjligt stort leende jag passerade mållinjen. Otroligt stolt över mig själv och att det kändes så pass bra.

Jag var inte förstörd. Jag kunde gå. Jag fick till och med till ett litet hopp – kanske inte lika graciöst och snyggt som två dagar innan när vi va och kollade målgången på morgonjoggen men dock.

Det är galet mycket folk kring Central Park och målgången så att ta sig hem är ett litet projekt. Nedkyld, trött, glad, lycklig i klädd en fleeceponcho  gick jag faktiskt de 40 kvarteren hem till hotellet. Det va faktiskt skönt för benen. Hemma låg grymma Emma med världens finaste överraskning. En finisher-hood som hon hade gjort!

Innan loppet har jag sagt – aldrig mer. När jag gick över mållinjen massade jag samma sak till min syster. Men redan i går kväll börjar tankarna gå igång.. kanske en gång till :).

Jag känner mig så galet glad, tacksam, stolt över min grymma kropp som klarar av detta!

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Jennifer
    10 november, 2014 at 12:56

    HEJA KRISTINA!
    Du peppar, jämt och ständigt! Nu jäklar blir det hela fjällmaran istället för halva (som det var tänkt) 21 km är ju inte någon utmaning!

    • Reply
      Kristina Andersson
      10 november, 2014 at 23:20

      Åh va kul att höra! You go girl! Du kommer fixa det galant!

  • Reply
    Johanna
    7 november, 2014 at 14:22

    Vilken härlig läsning! Grymt bra jobbat!!:)

  • Reply
    Mitt livs första marathon – Emma Igelström
    5 november, 2014 at 01:42

    […] gjorde det! I New York!! Både jag och Kristina Andersson tog oss i mål på vår första marathon. Jag är så själaglad och stolt! Stolt att jag vågade, […]

  • Leave a Reply