Monthly Archives

juli 2017

Mind

MITT I SKÖNT SEMESTERMOOD KOM SMOCKAN!

Vi har firat för fullt, hela juli har varit fullproppad med aktiviteter, Tindra fyller år, sen blev det nytt firande när Tim helt plötsligt blev 4 år en vecka efter Tindra fyllt 11 år.

Därefter var det min tur. Så härligt vi har haft det, vi har kopplat av på Instön hos Thomas föräldrar. Västkust i ren avkoppling, krabbfiske, kvällsbad, grill och skönt semestermood.
Dagen efter min födelsedag, den 19 juli fyller Thomas år.

Jag står med sconessmet på fingrarna och våffelgärnet jobbar för fullt med att skapa gyllenbruna våfflor när telefonen ringer. Ser att det är från Öland och mammas och pappas hemtelefon.
Jag svarar glatt – ja men Halloj.
– hej jag heter Kerstin hör jag i luren. Det är min mamma, min mamma som inte ringt mig ”frivilligt” på 10 år.
Hej mamma, säger jag.
Nu är det så här säger mamma,
vi hade tänkt att ringa och gratta din gubbe men jag får gratta för Ulfs räkning också.

Jag känner att mitt hjärta börjar slå hårdare.
Vad har hänt?
– Ulf har fått en stroke säger mamma.
Va? Är det sant.
– ja det är sant, svarar mamma lite irriterat.
Mitt hjärta slår så hårt så jag undrar om det ska hoppa ut kroppen. Jag försöker fråga, vad som hände, vilka symptom, när åkte ambulansen, vart åkte de?
Mamma vill inte svara på något,
Jag frågar igen, mamma vart åkte de, till Borgholm? Kalmar?
– det spelar ingen roll du kan inte göra något nu ändå.
– jag måste få veta var pappa är säger jag,
– nej svarar mamma.
– på riktigt, jag måste få veta var pappa är?
– nej, det spelar ingen roll.
– jag har väl rätt att få veta vart pappa är
-NEJ
Jag blir frustrerad och ledsen och säger, – du är knäpp. Dumt men det bara kom.

Mamma svarar, jaså och lägger på luren.

Jag ringer Borgholm, akuten i Kalmar, stroke enheten, ingen pappa. Jag hinner få tusen tankar som snurrar i huvudet.
Pappa betyder så otroligt mycket. Under vår uppväxt var min bror och pappa min trygghet. Pappa som jag skrattat så mycket med, som var bäst på att få mig att städa mitt rum som liten för han hittade alltid på något med humor, som gjorde så god gröt, som alltid åkte och köpte nybakat frallor på morgonen på somrarna, som var snäll mot alla runtomkring, som var den jag ringde om något hänt, som körde båten där vi låg på vindsurfingbräda efter.

Testar hans mobil och jag tackar min lyckliga stjärna att pappa svarar.
Han är lugn och mjuk i rösten, helt klar. Han är på väg i ambulans till Kalmar. Älskade pappa!

Han berättar vad som hänt, att vänster ben bara la av och att han trilla omkull när han försökte resa sig. Jag blir lugnare, även om min puls fortfarande är skyhög. Jag försöker hålla min röst lugn och han låter också lugn som han brukar göra.
Det visar sig vara en stoke.
Läkaren sa att med träning kommer han kunna gå. Jobbiga timmar och jag satt vaken på natten och bara tittade på Thomas och barnen när det sov. Så mycket minnen blixtrade förbi, så mycket tacksamhet för min familj, så mycket rädsla ifall det inte skulle gå bra.

Nu är han hemma på Öland igen, pappa är stark och kommer fixa detta vill jag tro. Känseln i benet är tillbaks och han kan gå.

Återigen gör livet sig påmint. Livet är nu, det är underbart och det är skört. Påminner mig om att jag aldrig någonsin vill ta något för givet, att jag vill vara snäll, ödmjuk, vårda fina relationer, vara kärleksfull och ta tillvara på att livet är nu. Göra val och ta beslut som ger mening och är sunda.

Vi har en extremt komplicerad relation jag och mamma, det har också drabbat relationen till min pappa som är medberoende till mamma som med tid blivit väldigt starkt och alarmerande. Så på samma sätt som jag är superstolt över min förlängda familj som jag skrivit om här har jag en sorg över min grundfamiljs problematik.
Min mamma är sjuk och jag tror att det inte bara är alkohol utan att hon är biopolär. Det är inget jag vet utan vad jag tror. Så självklart skulle hon fått hjälp för länge sen. Likaså min pappa. Ju längre tiden går desto mer inser jag att medberoende problematiken nästan är värre då den hjälper till att den beroende kan fortsätta. Pappas avsikt och ambition är naturligtvis att hjälpa men det möjliggör tyvärr bara fortsatt missbruk.

Efter att jag fått barn har jag valt att inte vara så mycket på Öland. Jag har sen dess jobbat med att bli ”frisk” från mitt medberoende. Hemma hos oss har det tyvärr varit på tok för mycket alkohol och en enligt mig väldigt osund, otrygg miljö som inte är snäll när alkoholen får vara med, vilket den fått vara.

Har skrivit tidigare om alkohol problematik och medberoende här.
En miljö som är otrygg där klumpen i magen innan varje besök är så stark. Den ständiga frågan, Ska det funka denna gång?

Efter att jag tänkt ”det här blev sista gången vi kommer på sommaren” så blev det 10 år till, för pappas skull, för viljan att det kan gå, kanske för rädslan att bli bortvald om jag sätter hårt mot hårt.

Samma känsla innan varje besök, samma idiotiska tro att den här gången blir bättre, nu kommer det att funka och några dagar utan alkohol, där mamma är snäll, där vi har trevligt och vi kan koppla av. Där min pappa är sitt gamla jag. Att mamma visar kärlek mot mig och jag mot henne. Om jag gör allt för att inte råka trampa fel, men nej. Det har inte gått.

Inte klokt vad dum jag känt mig varje gång hoppets låga funnits där.

Dock något lättare att välja annorlunda när jag fått äran att vara mamma till två fantastiska barn, att tro att de inte skulle känna eller märka är galenskap.

Därför har jag valt att bryta mönstret. Att inte normalisera beteendet.

Det tog mig lång tid att själv ta steget, bestämma mig för att kliva ur medberoendet som hela familjen dansar med kring.

Till en början kostar det på och det blir många skuldbeläggande försök, att jag är skyldig en vecka åtminstone, att mina föräldrar blivit snuvad på livets efterrätt med att träffa sina barnbarn. I början känns det hårt men det blir lättare.
Jag hade gladeligen varit på Öland hela somrarna om det gått och är ju såklart ledsen för att vi inte kan ses under sunda former. Saknar pappa mycket även om vi pratar ofta. Och jag saknar en frisk mamma. Jag är tacksam för alla fina stunder som funnits och dessa minnen vill jag bevara starkast.

Jag har sagt att dörren är alltid öppen hos oss för pappa. Mamma också om hon tar hjälp. Det går hon aldrig med på är svaret jag fått från pappa. Mamma tycker bara jag har fel. Eller som en av gångerna jag försökt prata med henne, och verkligen utifrån kärlek och att jag bryr mig om henne, vår familj, hur fint vi skulle kunna ha det.
Då har jag fått svaret, du kan väl låsa in mig i en bur på gården jag ska ju ändå snart dö. Med andra ord ingen idé att försöka nå fram. Hon är så pass sjuk. Och det är vad alkoholen gör, kidnappar hjärnan.

Pappa skulle verkligen också ta tag i sitt medberoende och för mycket alkohol där med ibland. Beroendesjukdom är progressiv. Han är så snäll, rolig, har så stort hjärta men jag kan ju inte bestämma vad han ska göra. Förnekelsen är stark och öppningen för hjälp behöver komma från honom själv. Men visst önskar jag att han skulle bekräfta deras problematik.

Det kostar energi i en dysfunktionell familj, kommunikationen lyser med sin frånvaro, otryggheten är ett faktum, tolkningarna många, där man smyger fram i väntan på ett utbrott, där allt märks, alla dolda koder, stämningen känns. Där det tyst städas undan, där man skyddar ett mycket destruktivt beteende. Allt för att ingen bomb ska snälla. Efter en totalkaos kväll kommer i bästa fall ett tyst förlåt dagen efter i form av en gigantisk frukost men inga ord. Som barn formas vi in i samma spår. Det är som att vi vet från början att det här pratar vi inte om.

Att skriva om det här är tabu i en dysfunktionell familj, så gör man bara inte, det ska inte synas.

Jag gör det inte för att såra någon utan för att ge hopp.
Jag skriver om det för att jag vet att det är så otroligt lätt att ta på sig skuld och skam., att fler än jag är uppväxta med denna problematik.

Att många har liknande situationer. Att tänka, ja jag överdrev nog lite och det var såklart inte så hen menade osv. Hitta miljoner förklaringar och bara stryka ett sträck över tokigheter, elakheter och ren galenskap som händer. Lätt att klandra sig själv, och förminska det som hänt eftersom det är responsen vid varje försök att förklara. Gång på gång.

Det här är viktigt: Att berätta betyder inte att du inte älskar, tvärtom. Och vi hjälper inte genom att förneka.

Det är en befriande känsla att vara helt ärlig, att sluta förneka, stå stark i det jag känner, det jag ser och det jag hör. Att lyssna inåt och se klart utåt.

Jag är så trött på all förnekelse där pappa alltid alltid vill försköna, förneka, det ständiga försvaret varför mamma gör som hon gör. Jag har varit precis likadan själv. Jag är över 40 år och brottas fortfarande med att jag så gärna vill att pappa ska få hjälp med sitt medberoende, det gör likaså min bror som är 7 år äldre än mig. Men eftersom det inte har problem enligt de själva och då går det inte att hjälpa. Jag brottas med att bli bortvalt, att förnekelsen är så stor, att det bara slår tillbaks som ett slag om att mina upplevelser inte skulle stämma när jag försökt förklara.

Sättet mamma agerar på, eller hennes sjukdom agerar på, det hon säger och gör som kan såra andra människor hårt, där pappa försöker mjuklanda, förklara osv. Det hjälper tyvärr ingen. Jag tycker det är så taskigt att hon inte fått hjälp för länge sen där pappa hade kunnat bidra, där förnekelse blir bromsklossen.

– som i detta fall när jag inte fick svar om vart han var, jo men hon visste inte var jag skulle åka. (Jag tänker mer varför stannade hon ens hemma?)
Eller
– nä då hade vi verkligen inte druckit, jag vet precis vad vi drack.
– jo, det kanske var så då men nu är allt mycket bättre.
– det var väl inte så farligt, hon menade ju inte..
Eller när vi var små:
– nä hon var inte på kvarterskrogen, hon frågade bara efter grannen där.
– eller när körkortet rök pga av alkohol i blodet, det råkade jag få reda på på annat håll. Inget vi pratade om. För man pratar inte om denna problematik.

Eller bara den där känslan när jag går hem från skolan och närmar oss vår gata, när jag sluter ögonen och önskar för mig själv, låt det vara en bra dag idag, håller andan när jag sätter nyckeln i låset. Oftast visste jag redan då om det var bra eller en mindre bra dag.

Eller som när mamma och jag var på resa ensamma när hon fyllde 50 år. Vi höll knappt på att komma på flyget hem för att hon var så berusad. Jag kommer ihåg det så tydligt. Hon hade en truckkeps på sig och min brors morgonrocksskärp runt midjan och på skärpet satt en gul walkman. På planet spillde hon vin över grannen och flygpersonalen var tydligt irriterad. Grannarna i sätena bredvid likaså.

Jag skämdes så mycket. Jag vågade inte berätta för pappa, eftersom han bjudit oss på en så fin resa, tog ändå mod till mig ca två år senare. Pappa svarar. Näääe Frida, vad tråkigt att du upplevde det så, det får inte mamma veta hon som tyckte att ni hade det så mysigt, tänk vad ledsen hon skulle bli om hon fick höra detta.

När Tim var två veckor gammal åkte vi sent på kvällen då pappa så gärna ville att vi skulle hälsa på. Ok, tänkte vi, jag vill ju också träffa pappa och visa upp vår skatt. Det var senast vi var på Öland.
Vi kommer fram väldigt sent eftersom vi stannar och ammar längst vägen så många gånger.
När vi kommer upp på morgonen har pappa åkt iväg för att besikta bilen vilket jag visste sen innan.
Jag brukar köpa med mig mat men vi fick inte till det denna gång.
Tindra säger att hon är hungrig. Vi går in i köket, jag vet mycket väl att det är minerad mark. När vi står i köket med en liten fågelunge som heter Tim i famnen och Thomas och Tindra vid min sida kommer mamma. Första gången Thomas.. och Tim träffar min mamma.
Vad gör ni frågar hon.
Vi tänkte om vi kunde äta lite frukost?
Mamma säger, vad faaan ni får väl för helvete säga till om ni ska äta och ha frukost när ni kommer. Hon smäller en limpa inlindad i folie ner i skärbrädan och går sär i från med ett – varsågoda!!

Jag går fram, öppnar foliet och ser en limpa som börjat mögla.

Tindra trycker min hand stenhårt och säger.

– Det är okej mamma, jag är inte så hungrig. Thomas är helt chockad, på riktigt.
Vi åker och äter frukost.
Pappa ursäktar och tar på sig skulden att han såklart skulle fixat frukost och handlat och
mamma blev stressad över det och sa så då.

Det är sjukdomen som pratar, det är den kidnappade hjärnan, inte mamma, vet att det finns en snäll själ hos mamma, att hon är snäll, vill väl men är sjuk, och är man sjuk behöver man hjälp, hjälp att bli frisk och bli sitt rätta jag. Såklart vill hon klara av föräldrarollen men kan inte.

Jag är ödmjuk över vad det här har lärt mig och att jag är där jag är idag, det kanske jag inte varit om livet varit annorlunda. Och jag är glad att jag finns. Jag vet att jag har mycket att tacka mamma och pappa för.
Jag är glad för allt ljus jag haft. Försöker lära mig av det mörka.
Jag vet också att vi som är uppväxta med denna form av brist kan skapa ett enormt driv, om vi kanaliserar det rätt är det ett superverktyg.

Men självklart saknar jag att ha en mamma att kunna ringa och små prata med. Föräldrar som får se och vara delaktiga i sina barnbarns uppväxt.

Jag är glad för den tiden jag lagt på självutveckling och är fullt medveten om att jobbet kvarstår hela livet, glad för att jag lagt tid och pengar på att utbilda mig, gå medberoendekurs, träffa överläkare, nyktra alkoholister, läsa böcker för att skapa en förståelse och stor kunskap om alkoholism och medberoende.

För det är en underbara känsla att vara ärlig, sluta förneka, stå stark i vad jag verkligen känner, vad jag verkligen ser och hör. Att lära mig lyssna innåt och se klart utåt.

För det mesta kan jag nu hantera olika projektioner från mamma, jag kan likt en seriefigur snabbt väja för kulorna och tänka.. ja där kom den, intressant.

Ändå slår samtalet från mamma denna gång hårt, jag skulle vilja att hennes projektionspil gick helt oberörd igenom mig, att den bara fick studsa oberört mot min axel men det gjorde det inte. Inte när det gäller min pappa och att hans liv står på spel.

Jag är oerhört glad att pappa kunde, fick och hade möjlighet att svara i telefon.

Jag önskar att jag och min familj kan träffa pappa mer. Gärna en frisk mamma också.
Det är svårt när pappa varken får eller vill åka utan mamma någonstans. När förnekelsen för problemet och medberoendet är alarmerande.

Ett inlägg som inte var helt självklart att skriva, men valde det nu. Istället för att tiga. Det är ett val att stå kvar och se på, det är också ett val att kliva åt sidan, trampa upp en ny stig och visa att det går.
Det går med kunskap, målmedvetenhet och viljan att göra livet bättre, medberoendehjälp är fantastiskt bra och otroligt viktigt för att du själv ska slippa stå och bära all skuld och skam för att du valde en annan väg. Kunna friskt filtrera och sortera vad som är sunt och vad som är sant. Jag fortsätter på min väg, där min familj och min omgivning ska ha det bra.

Det finns mycket hjälp idag.

Här tycker jag Madeleine swartz förklarar både beroende och medberoende bra via medberoendepodden med Ida. Och även. Göran Larsson om skuld och skam.

Jag älskar alla i min familj.

Ta hand om dig. Ta hand om varandra, och gör det nu!

Kram

Mind

SÅ STOLT!

Det här är jag så stolt över, galet tacksam och väldigt ödmjuk inför. Här står dem, viktigaste personerna i mitt liv. 

Mina underbara barn, min exman som är en fantastisk vän och världens bästa pappa till Tindra, och Tims superkompis.  Här är vi tillsammans med min älskade pojkvän Thomas, världens bästa pappa till Tim och bonuspappa till Tindra och alla har vi på riktigt superkul och trevligt. Där det är lättsamt, enkelt, givande, roligt och ger massor med energi. 

En förlängd familj som trivs ihop och vill varandras väl och bästa.

 Kändes inte alls självklart för 7 år sedan när vi separerade att vi skulle kunna umgås helt avslappnat, glatt, omtänksamt och oforcerat. Så ska inte säga att allt varit blommor hela vägen. Första perioden var tuff och jobbig för oss när känslor och sårbarhet styr. Men vi vet att det alltid funnits en grund i att vilja varandra väl, där vi vill förstå varandra, ge varadra tid, uppmuntran, att hjälpa varandra. 

Det var alltid mitt viktigaste mål att vi skulle förbli vänner och behandla varandra väl, vi sitter ihop hela livet och har skapat den största gåvan av alla, ett barn. Det ska vi förvalta väl. Men det behövs nog lite tid och tålamod och att försöka lyfta instinkten att hacka på varandras beteende och lyfta upp det till intention framförallt i ett sårat tillstånd. 

Thomas kom in i bilden några år senare. 

Det blir inte alltid som man tänkt när det kommer till relationer och en skilsmässa är inte något man önskar eller som finns i åtanke vid en vigsel såklart. Även om beslutet för separation är ditt är det sjukt jobbigt. Det vi gick igenom i och med uppbrottet var ändå lärorikt och det mest utvecklande jag gjort, vilket kan låta konstigt kanske. Jag menar såklart inte att en separation är vägen till utveckling, verkligen inte, ibland kanske. Självklart ska vi kämpa, jobba hårt för att en relation ska fungera, vara lyhörd, ödmjuk, kärleksfull, se varandra, vara ärlig mot sig själv och andra, beröra, kommunicera. 

Det går ju såklart att utvecklas ihop och själv även i ett äktenskap men vi körde visst fast. Det är utmaningarna i livet som gör att vi växer och viktigt att ta tag i dem i ett tidigt stadie. Prata om dem, öppet, ärligt och våga knacka på dörren till dina känslor, låt de få vara med för det är okej och blir mer på riktigt. 

Jag har gått igenom en del utmaningar som ju tilllhör livet, säkert har du det också. 

Även om det där och då känts väldigt jobbigt så upplever jag att jag kommit ut på andra sidan starkare, med klarare blick, med större tacksamhet för livet och allt runt omkring mig som är fint. Jag tror inte vi varken kan och ska vara superlyckliga exakt hela tiden.

 I bland kan jag uppleva att det är det många strävar efter. Lite som att nu har jag ju börjat meditera men livet svajar ändå. Klart det gör. Jag tror det handlar om att vi behöver gilla utmaningar, och att vi får bättre verktyg hur vi kan lära oss, komma igenom, hantera dem bättre om vi tar hand om oss själva på bästa sätt. Och att vi ska stanna upp och njuta när vi har det bra, är i flow. Uppskatta mer, Njuta mer! Det finna så mycket, som:

Att jag och min familj är friska och att det bor så mycket kärlek hos oss. 
Den där känslan, där varje sipp kaffe smakar så ljuvligt, där de små vardags sakerna känns i hjärtat. En post-it lapp på datorn från en kollega, Tim som kommer springande så glad vid hämtning på dagis.. förlåt förskola, viktigt det där ju, förskola heter det. Att titta på min sovande familj när jag går tidigt till jobbet.

Tindra som är så klok och så fin med sina små lappar där fina saker står och kan hittas lite var stans, på kudden, i badrummet, i kylskåpet.

 Att jag varje dag får jobba med min passion, har många att tacka för det och med ett personalteam som är så fina och duktiga, som gör UCSP till det vi är. Att lyckats få ihop ett sånt team efter en väldigt ”bumpy road” under mitt första år på anläggningen, då känns det extra bra att dela jobbet/ passionen med likasinnade som respekterar och hjälper mig och varandra, har stora hjärtan utöver stark kompetens, 

Medlemmar som förgyller. Allt jag lär mig varje dag. All värdefull energi det ger med fina vänner. Att ha möjligheten att fortsätta utbilda mig, Att träffa ny intressanta människor. 

Och så det här, att inte bara jag utan även Thomas har en så fin relation till Kent och Tim som stormtrivs med honom, vill känna på Kents äpplen (läs biceps) ni som känner Kent vet ju att det blir en riktig winwin då;). Så fort Kent kommer till oss hinner han inte ta av sig skorna förrens Tim säger åhhh Kent kom, jag ska visa dig. Så värdefullt för barnen och för oss. Ja listan kan ju göras hur lång som helst. Att faktiskt bara stanna upp i stunden. 

Att kunna göra så här, och allt annat vi gör tillsammans, 8 året i rad på Liseberg, det är fantastiskt!! Vi separerade 2010 och fortsatte med Lisebergstraditionen, senaste åren har Thomas och Tim varit med. Tack älskade Thomas och bästa Kent för att ni gör detta möjligt.. så stort.. så fint, så kul.  Galet tacksam! Tänk så värdefullt för våra barn.

Tusen tack underbara Kenneth och May – Britt (tindras farmor och farfar) för er generositet och för väldigt mysig middag. Tack Pia, Peter, Alexander och Mimmi för härligt sällskap. 

Våra barn Tim och Tindra, så stora gåvor, tack för att vi fått äran att få er… det om nått är livet💚

Så på vår lilla roadtripp stannade vi till hos Mathias, Thomas bror och hans fri Homa, det fick sin andra son dagen innan vi kom, en liten söt Jonathan, Jissus vad små de är. Glömmer alltid bort det. Därefter landade vi hos svärmor Ewa i Hovås. Tim är i himlen hos farmor. Vi njöt av en lugn löprunda tillsammans på lördag morgon. Det är lyx för oss då vi inte har föräldrar i Stockholm så hinner vi sällan springa tillsammans så här. 

Därefter mötte vi upp Kent och Tindra för en heldag på Liseberg. Det blev bl.a. Nyckelpigan, atmosfere, lisebergsbanan, balder och flumride, två storvinster, god lunch på hamnkrogen och en spännande fajt i basket mellan Kent och Thomas där Kent vann en minion till Tim. 

Efter dryga 5 rimmar på Liseberg åkte vi vidare till Kents föräldrar i Fjällbacka. Avnjöt en ljuvlig middag på Bryggan. Gillar du Pilgrimsmusslor och råkar ha vägarna förbi här så är det ett måste, så gott! 

Vyn från restaurangen.. 

Tindris som fyller 11 år på onsdag. 

En glass större en Tim själv.. rätt nöjd.

Vi sov kvar hos Kents föräldrar, vi alla sov som stockar och Tim vaknade först vid 08:00.

Mysig frukost och ett stopp hos Pia, Kents syster på vägen. Jag fick en egen visning av hennes fantastiska smycken hon designar och gör. Så förtjust i dessa smycken som den silverälskare jag är. Återkommer om Silverfabriken under veckan så får ni se vad jag hittade för fint. 

Från Fjällbacka till Instön (precis innan Marstrand) där Thomas föräldrar har landställe. Magisk roadtripp. Blåste på rätt bra men vi alla, även jag, det ni!!! 

Nu vänder vi tillbaks till Stockholm igen. Jag och Thomas pratade i bilen i går om hur bra det här är, hur viktigt det är med fina relationer och hur viktigt det är med kommunikation, ett område jag inte tror det går att bli för bra på. Vårda relationer och berätta för de du tycker om att du just tycker om dem. Gör det i dag.  Och även de du kanske inte tycker så mycket om, eller kanske någon du tom är osams med, skicka en snäll tanke och önska dem välmående. Det mår du bättre av, och gör dig stor. 

Livet är för kort för att älta och fastna i destruktivitet, hjälp varandra att lyfta blicken om ni hamnar där. 

Tack för att du läste.. blev långt idag. 

Kram