Browsing Tag

Mamma

Healthy Mind

Och vid disken står mamma och gråter…

Varje gång jag vadar runt i känslor jag skäms över får jag nästan som en tvångstanke att skriva om dem. För om jag känner såhär så måååste det ju vara andra som kan relatera i alla fall lite, och delad skam är skönare skam. Eller vet ni. Vi skiter i skam helt! Det måste vara den bästa lösningen. Så. Där släppte vi den känslan. Borta!

Men ändå… vi kanske kan prata om december och om hur vissa känslor liksom… passar in bättre och sämre?

Det här har jag idisslat i helgen:

Julen. Advent. Pyssel. Ljusstakar och sånt. Det ger mig ångest. Mycket! Hela helgen har jag försökt vara härlig. Hela helgen har jag klingat falskt, tindrat som ett trasigt ljusrör och gråtit i smyg över disken.

Jag har (äntligen) slutit fred med att jag aldrig kommer bli en klassisk bull- eller fotbollsmamma. Det har på riktigt tagit tid, men idag är jag stolt över mitt sätt att vara mamma. Mina pojkar är empatiska, varma och sociala – resten… ger sig!

Men……sen kommer julen och sparkar undan fötterna på alla känslor av duglighet. Den har liksom en helt egen liga, julen… när det gäller att passa in. Jag gick ut starkt, åkte till ikea tillsammans med barnen (ja, väntade hela tiden på en blåsorkester, guldregn och medalj, var var ni någonstans hejarklacken?;)  och köpte julstjärna och nya tekoppar. Här skulle mysas!

Sen tar den liksom strypgrepp, julen… Jag suger på att pynta, lyckas absolut inte uppbringa tillräckligt med tålamod för att pyssla, pepparkakorna blir tjocka som limpmackor och jag tittar skeptiskt på er som tindrar och letar efter tecken på att ni känner i alla fall liiiite som jag;) och jag börjar med gråtna ögon (varje år) googla resor till solen.

Tänk att bara åka bort och komma tillbaka när allt är över så jag slipper bli påmind om hur lite jag xxxx (passar in, räcker till, känner lust – välj valfri;)
Jag tänker… det är ju bättre för alla. Jag slipper ha ångest. De som kommer i min väg slipper känna doften av mina undantryckta känslor. Barnen får leka i solen på en strand. JULEN ÄR JU ÄNDÅ FÖR BARNENS SKULL skriker jag på insidan och tänker att om jag bara grejar knäck (läs taxfreegodis, sött som sött liksom) så skulle de älska att fira jul på en strand.

Det har jag idisslat. Och jag har egentligen inga svar. Än. Meditation hjälper. Att landa i något annat än allt som händer runtomkring. Men tänker att det också  finns ett värde i att prata om det som skaver. Hur gör du som älskar julen? Snälla berätta? Du som känner som jag? Hur hanterar du det? Som min kollega Kristin sa ”det måste ju finnas bättre sätt?!”. Snälla ös in era tankar.

Så.

Nu ska jag jobba. Det är jag bra på. Älskar att vara bra på saker. Så skönt!

KRAM

 

Familj Healthy Mind Stark mamma

Ångest gör mig inte till en bättre mamma!

Sitter på tåget hem efter en veckas jobb på Rhodos. Ska bli så mysigt att komma hem till mina grabbar. Men…

Nej.

Jag har inte längtat varje sekund. Jag har inte haft ångest över att jag varit borta från barnen.
Varför skulle jag ha ångest över att de är med sin pappa?
Visst, när jag pratat med dem eller fått en bild har jag längtat massor. Velat krama. Gosa.

Men ibland undrar jag (och rätta mig om jag har fel).
Kan det vara så att vi mammor ”förväntas” ha åtminstone liiiiiite dåligt samvete och ångest över att vi åker bort från våra barn?? Så pass att vi liksom planterar den känslan i oss själva – lite som en ursäkt.
Ja jag veeeet, jag är en usel morsa som lämnar barnen hemma, men titta här, jag längtar i alla fall. Jag är inte helt hjärtlös.”

Alltså det låter ju bisarrt när man skriver det såhär. Men alla mammor där ute. Ärligt nu (det är en uppriktig fråga): om du VET att barnen har det bra och att du ju snart får träffa dem igen. Känner du verkligen längtan på ett sätt som är jobbig?
Eller tror du bara att det förväntas av dig att känna så?

Jag längtar nu. Det gör jag. Massor!
Men jag insåg tidigare i veckan att jag faktiskt var asnöjd med att få gå all in jobb, all in sömn, all in bara vara icke-mamman Erika. Hon finns ju kvar. Och tycker fortfarande om samma saker som innan mamma-me klev in och började dominera.

Och ändå… Kom jag på mig själv med att plantera en dos ångest hos mig själv då och då – liksom för att det var vad jag borde känna.

Komplext.
Och ändå så sjukt jäkla enkelt: jag älskar mina barn. De älskar mig. OCH sin pappa. Och han är fullt tillräcklig och briljant. Världens bästa faktiskt. Och när han behöver gå all in Martin – då går jag all in mamma. Och allt som oftast, ja då är vi lite av och på och både och – som de flesta.

Hissa och dissa. Hur tänker du om mammarollen?

Ps. Fick precis en urklok kommentar om detta också – vill dela här. Tack Hedvig Mossvall!

image