Browsing Category

Stark mamma

Familj Healthy Mind Stark mamma

Om jag skäms lite, är det okej att jag är lycklig en stund då?

Jag har varit tyst länge. Har känt att jag inte kan. Bör. Vet. Hur man skriver… Jag kan inte ljuga när jag skriver. Och sanningen är att allt har varit en svart sörja. Och jag har inte vetat hur orden för det ser ut.

Men de börjar komma nu. Orden. Och jag vill försöka skriva om det som ligger högst upp för mig just idag. Jag brukat tänka att om något påverkar hur jag mår är det högst troligt andra som upplever samma sak, och det mesta känns bättre när vi pratar om det. Så. Dagens ämne:

SKULD.

Men först behöver jag berätta en sak. Jag och min man har separerat.

Jag tycker om att skriva om ”att må bra”. Hälsa. På alla plan. Och min röst fungerar så att jag måste vara sann för att det ska gå att skriva, annars blir jag tyst. Så nu vet ni.

Min exman var, är och kommer alltid vara en av de personer jag uppskattar mest på jorden. Grym! Men… det blev så.

Och jag är ledsen. Såklart. Och: skäms. Kanske inte för det (lika mycket längre). Men känslan skuld har aldrig haft mig i ett så stadigt grepp som under den här hösten, vintern, våren.
Alla som är besvikna. Sårade. Min man. Barnen. Som ett svart kladd i bröstet. Skulden.

I helgen satt jag på verandan och drack kaffe i solen. Hade, liksom igår, inga planer för dagen. Städa, bara vara… skrota. Och jag kände mig så glad över att jag var bekväm med det. Skrota. Den Erika jag känner älskar det, men hon har varit frånvarande ett tag. Upptagen med att sysselsätta sig för att sätta plåster på de sår som uppstår när man lämnar den man blev vuxen med, gjorde karriär bredvid, fick barn med, köpte hus med, drömde om framtiden med.

Men idag. Vad skönt det var. Att vara. Bara sådär.

Då… (såklart) slingrar den sig in som en orm: Skulden! Har jag rätt att sitta här och tycka det är rätt skönt att barnen är hos Martin och att jag kan dricka kaffe och skrota utan att ta ansvar för någon annan än mig själv? (Jag törs knappt ens skriva det här, för att jag är rädd att ni ska döma ut mig som en dålig mamma).
Och ändå… jag vet ju att barnen har världens bästa pappa som just då troligen hade stekt pannkakor, brett mackor och nu drack kaffe samtidigt som han tittade på deras halvätna tallrikar och sa okej gå och hoppa studsmatta då.

Vad är det jag känner skuld över? Att jag är glad?

Jag pratade med Marie Öfvergård (som coachar mig i allt från jobb till livsångest) på igår och  hon satte huvudet på spiken.

”Erika, du använder skuld för att det får dig att känna dig mindre dålig. Som en snuttefilt. Men vet du. Du är inte dålig. Det blev som det blev. Du är där du är. Du vet kanske inte varför. Än. Men det finns inga rätt och fel. Och du får vara lycklig, det är okej.”

Orden landade rakt i knät. Jag får vara glad. Tillfreds… Jag behöver inte fråga ”Om jag skäms lite för det, får jag vara glad en stund då?”.

Jag pratar så ofta om att känna sina känslor. Möta dem. Men det var först när Marie sa till mig idag ”Erika, nästa gång du känner skulden. Sitt med den. Låt den inte berätta några sagor för dig. Bara känn på hur den rör sig genom kroppen… de fysiska sensationerna. Låt den komma, låt den stanna, låt den gå…” som jag insåg att det är precis det jag INTE har gjort den här gången.
Och precis som med alla känslor vi inte vill veta av… Det är först när vi möter dem, ser dem och accepterar dem som de, på ett nästan magiskt sätt, mjuknar och till slut förvinner.

Skuld.
Låt den komma, låt den stanna, låt den gå.

Känslor.
Låt dem komma, låt dem stanna, låt dem gå.


 

 

 

Healthy Mind Stark mamma Träning Yoga

Mitt enda vikt-tips någonsin!

Okej. Jag skriver inte om vikt och hur vi kan förflytta den neråt. Av princip – vi behöver inte höra mer om det. Och också av uttråkning, jag tycker helt enkelt att vikt är bland det mest ointressanta och tråkiga vi kan lägga tid och energi på (så länge det det inte är kopplat till sjukdom).

Och tro mig, jag talar av erfarenhet – spenderade många (för många) unga år med siffror som piska, morot, glädjeämne och ångest.
Har levt vuxna år medvetet omedveten om hur det står till med de siffrorna – tro mig igen, det finns sååå otroligt mycket mer intressanta saker att fokusera på. Yeaassssss på den insikten :).

Men idag ska jag en enda gång göra det. För att jag har tänkt så mycket de senaste dagarna – om folk bara visste… Om folk bara vågade!!!

Såhär är det. Jag har tappat lite omfång senaste tiden på grund av saker som snarare har med insidan än utsidan att göra. Oönskat. Ingen katastrof, men… jag försöker äta upp mig för att jag helt enkelt känner mig klen och trött. Vill ge kroppen återhämtning och näring.

Och vet ni – det är inte så lätt som man tror. För när man har absolut noll fokus på att äta ”lagom” eller vad man nu hängt upp sin ”viktsanning” på, så släpper man tankarna på det.

Och när man byter fokus mina damer och herrar kickar något annat in, nämligen känslan av mättnad och hunger.
Jag är hungrig – jag äter. Jag är mätt – jag slutar. Och när man lyssnar på det, tja – då blir man inte sugen på massa krafs och ja – då håller man vikten. Plus (megabonus) man får luft och energi att fokusera på annan valfri viktig eller oviktig grej.

Problemet – är man jagad av en konstant känsla/livssanning att ”jag måste måste måste hålla koll på vikten” (typ har man levt på planeten jorden i väst och inte lyckats med den i det närmaste överjordiske bedriften att inte påverkas av vårt kommersiella landskap) så är det sååå himla svårt att inte tänka på det.
Så… vi ”håller igen lite” vilket leder till en för kroppen konstant upplevelse av misär – HUNGER = håll ögonen öppna för käk, annars finns en risk att du svälter ihjäl = störtomöjligt att inte gå igång på alla cylindrar vid självaste anblicken av en skumtomte = svårare att få en stabil vikt.

Så, den endaste gången jag nu skriver om att gå ner i vikt tänker jag säga följande:
1. Våga!!! Var lite järv och våga låtsas att ditt enda mål är att proppa kroppen full med så mycket näring som möjligt – ät av allt som innehåller bra grejer tills du helt enkelt inte orkar mer.
2. Sov! Bara gör det. Allt blir bättre…
3. Rör dig som du vill känna dig. Skit i att göra sånt som inte känns lockande. Tänk integritet… Varför skulle du – en stark och fri människa i en priviligerad del av världen som har allt lägga tid på att göra sånt som inte känns pepp av den enda anledningen att du ska forma kroppen. Skit i det! Rör dig på ett sätt som ger dig något – tennis, karate, yoga, lyfta tunga saker, spring, rid – leta tills du hittar om du inte vet, då blir du på bästa sätt en tillgång både för dig själv och de runtom dig.

Det var det. Ha en fortsatt fin kväll!

kram

foto: Kitty Lingmerth

Familj Resor Stark mamma Träning Utomhusträning Yoga

Att semestra själv med barn…

Förra veckan åkte jag till Portugal med min äldsta son Knut. Resan var ett spontanbeslut på grund av

  1. Höstångest.
  2. Höstlov.
  3. Bärbar dator. Om jag kan jobba var som helst – varför ska jag inte?

Så jag bokade. Och vi åkte. Och jag tror att det blev den bästa resan ever. Av så många anledningar. Dels för att jag var ensam vuxen med barn för första gången.  Det här låter ju så sjukt ojämställt och som att jag själv är ett barn. Men alltså… när vi åker hela familjen. Så finns det alltid en bakväg med att någon annan tar över ansvaret. Och vissa saker bara veeet jag inte landar på mig. Jag är inte personen som bär passen, för jag slarvar bort grejer. Jag är inte personen som kör när vi hyr bil för att… ja… jag antar att jag tycker det är lite läskigt att köra utomlands och då är det ju skitbekvämt att låta någon annan göra det.

Den här gången hade jag koll på allt, jag hyrde bil, jag körde (sjukt bra dessutom;), jag kollade upp stränder som vi kunde roadtrippa till och körde dit, och körde fel, och körde rätt och parkerade. Jag är sjukt nöjd med det faktiskt!

Men kanske framför allt blev det den bästa resan för att jag fick rå om min sjuåring utan att någon störde. Och han fick rå om mig. Redan på vägen ner (efter att vi hade varit på resande fot i 14 timmar pga billig biljett = usla anslutningar) vänder han sig till mig och säger ”åh mamma, det är så mysigt att vara på semester med dig”.
Med MIG! Inte med roliga pappa, mysiga lillbrorsan, tusen kompisar eller bamseklubbar och sånt. Med mig. Det kanske är löjligt. Men det gjorde mig så glad. För jag hade också så väldigt mysigt med honom, på ett sätt som är svårt med en två-åring som lägger beslag på mig rent fysiskt väldigt ofta, och i en vardag med kompisar, vardag och aktiviteter. Att käka taxfree-lakrits tills det inte är gott längre, äta nötter, chips och apelsiner till middag för att vi båda var för trötta för att gå till en restaurang när vi väl kom fram på kvällen. Han fick vara stor. Jag fick vara jag. Typ…

Och sen, gå surfkurs ihop. Så vansinnigt kul! Man var tvungen att vara 12 år för att vara med i en grupp, så vi tog privatlektioner vilket var hur lyxigt som helst – hjälp hela tiden och vi lärde oss verkligen.
Eller alltså… ”lärde oss” som i att vi kunde ställa oss upp när instruktören sa till och sedan stå tills vågen var över. Men hellooo, jag menar på två dagar, jag vet inte vem jag är mest impad av – mig eller Knut ;).
Vi bodde på Memmo Baleeira, och bokade surf på Freeride Surfschool som låg precis intill och som samarbetar med hotellet. Superduperproffsigt!!! Rekommenderar varmt. Sagres är dessutom en mysig liten by med bra restauranger och superfina stränder.

Tips: Ta också bilen till Carrapateira som utan tvekan är en av Portugals vackraste stränder! Enorma sanddyner, fantastiskt vatten och skönt häng (många bodde på parkeringen i husbilar av olika slag, blev väldigt sugen på det). Mycket surf även här, tydligen också kite surf för dem som gillar det – men när vi var där var vågorna höga och vinden stilla så…

Efter tre dagar i Sagres åkte vi till Monte Gordo som också ligger på Algarvekusten men närmre Spanien.
Där har jag varit och jobbat på träningsresa med Springtime travel så många gånger att det känns lite som hemma. Detta var dock första gången jag var ledig på en träningsresa och första gången jag var där på en så kallad ”familjevecka”.
Rekommenderar varmt! Superskönt häng för barnen med blandade åldrar och allt från lekar till fotboll, dans och mästarnas mästare på stranden. Och såklart även massor av bra träning för vuxna. Jose Nunes körde sin Moveoo-träning (som jag älskar, men missade på grund av soldyrkan och Knuts vilja…). Sveriges roligaste, knäppaste men nog också bästa  löptränare Peppe Lindholm höll löpträning i världsklass. Och bästa bästa bästa Cecilia Gustafsson bjöd in till yoga, yinyoga och soma move som bara hon kan bjuda.
Utöver detta godingar som Annika och Björn Lans som är nästan overkligt trevliga, proffsiga och mysiga – med både vuxna och barn, samt Glada Huddik-profilen Per Johansson som ju helt enkelt bara är ett ess på alla sätt.

Sammanfattning: Sagres och surf är oslagbart. Springtime kan sina träningsresor och med Monte Gordos strand och instruktörer i världsklass kan det inte bli fel.

Sammanfattning 2. Åk på egensemester med ett barn bara (om du har flera). Har du inte barn. Låna någons. Det är på riktigt inte en dålig idé.

Bilder :). Har fler på min insta för den som vill.

OBLIGATORISK STRANDMYSGROUPIE…

KNUTS FÖSTA SURFLEKTION EVER…!!! Barn tänker inte, barn gör… bra grej nästan alltid!

KNUT KÖR CROSSFIT PÅ STRANDEN I MONTE GORDO. Tar i mer än han någonsin hade gjort om han körde med mig. Tack Viktor!

STRANDEN I MONTE GORDO: Magisk!