Browsing Category

Healthy Mind

Familj Healthy Mind Stark mamma

Om jag skäms lite, är det okej att jag är lycklig en stund då?

Jag har varit tyst länge. Har känt att jag inte kan. Bör. Vet. Hur man skriver… Jag kan inte ljuga när jag skriver. Och sanningen är att allt har varit en svart sörja. Och jag har inte vetat hur orden för det ser ut.

Men de börjar komma nu. Orden. Och jag vill försöka skriva om det som ligger högst upp för mig just idag. Jag brukat tänka att om något påverkar hur jag mår är det högst troligt andra som upplever samma sak, och det mesta känns bättre när vi pratar om det. Så. Dagens ämne:

SKULD.

Men först behöver jag berätta en sak. Jag och min man har separerat.

Jag tycker om att skriva om ”att må bra”. Hälsa. På alla plan. Och min röst fungerar så att jag måste vara sann för att det ska gå att skriva, annars blir jag tyst. Så nu vet ni.

Min exman var, är och kommer alltid vara en av de personer jag uppskattar mest på jorden. Grym! Men… det blev så.

Och jag är ledsen. Såklart. Och: skäms. Kanske inte för det (lika mycket längre). Men känslan skuld har aldrig haft mig i ett så stadigt grepp som under den här hösten, vintern, våren.
Alla som är besvikna. Sårade. Min man. Barnen. Som ett svart kladd i bröstet. Skulden.

I helgen satt jag på verandan och drack kaffe i solen. Hade, liksom igår, inga planer för dagen. Städa, bara vara… skrota. Och jag kände mig så glad över att jag var bekväm med det. Skrota. Den Erika jag känner älskar det, men hon har varit frånvarande ett tag. Upptagen med att sysselsätta sig för att sätta plåster på de sår som uppstår när man lämnar den man blev vuxen med, gjorde karriär bredvid, fick barn med, köpte hus med, drömde om framtiden med.

Men idag. Vad skönt det var. Att vara. Bara sådär.

Då… (såklart) slingrar den sig in som en orm: Skulden! Har jag rätt att sitta här och tycka det är rätt skönt att barnen är hos Martin och att jag kan dricka kaffe och skrota utan att ta ansvar för någon annan än mig själv? (Jag törs knappt ens skriva det här, för att jag är rädd att ni ska döma ut mig som en dålig mamma).
Och ändå… jag vet ju att barnen har världens bästa pappa som just då troligen hade stekt pannkakor, brett mackor och nu drack kaffe samtidigt som han tittade på deras halvätna tallrikar och sa okej gå och hoppa studsmatta då.

Vad är det jag känner skuld över? Att jag är glad?

Jag pratade med Marie Öfvergård (som coachar mig i allt från jobb till livsångest) på igår och  hon satte huvudet på spiken.

”Erika, du använder skuld för att det får dig att känna dig mindre dålig. Som en snuttefilt. Men vet du. Du är inte dålig. Det blev som det blev. Du är där du är. Du vet kanske inte varför. Än. Men det finns inga rätt och fel. Och du får vara lycklig, det är okej.”

Orden landade rakt i knät. Jag får vara glad. Tillfreds… Jag behöver inte fråga ”Om jag skäms lite för det, får jag vara glad en stund då?”.

Jag pratar så ofta om att känna sina känslor. Möta dem. Men det var först när Marie sa till mig idag ”Erika, nästa gång du känner skulden. Sitt med den. Låt den inte berätta några sagor för dig. Bara känn på hur den rör sig genom kroppen… de fysiska sensationerna. Låt den komma, låt den stanna, låt den gå…” som jag insåg att det är precis det jag INTE har gjort den här gången.
Och precis som med alla känslor vi inte vill veta av… Det är först när vi möter dem, ser dem och accepterar dem som de, på ett nästan magiskt sätt, mjuknar och till slut förvinner.

Skuld.
Låt den komma, låt den stanna, låt den gå.

Känslor.
Låt dem komma, låt dem stanna, låt dem gå.


 

 

 

Healthy Mind Mat

Lyft blicken!!!

Den här veckan gnider alla dietföretag sina händer medan de lockar med budskap som ska tämja den sockerstinna ångesten som härjar i de urätna påskäggens hem.

Det är sant. Nu. Och efter nyår. Räkna med att bombarderas av reklam.

Men… innan du köper något. Innan du lägger alla kort och halva lönen på juice-diet. Lyft blicken. Bara en kort stund.
Se dig själv i ögonen istället för att nagla fast blicken på kroppen.

För den lilla förändringen gör så stor skillnad. Att se sig själv, fråga ”vad behöver du för att må bra” istället för att ”nä nu, fy sjutton, hur kunde jag och nu ska jag aldrig mer”

Kanske blir valen rätt lika – bra käk och rörelse. Men de hämtar kraft ur helt olika brunnar. Och det gör all skillnad!

Så. De följande dagarna. Ska vi gemensamt ge fingret åt konstiga drycker och appar som menar att lyckan är gjord om bara kroppsformen förändras. Och istället välja aktörer som är intresserade av hälsa på riktigt.

Själv kör jag Soma life sedan i helgen. Helhet, sunt och bara himla asbra!

Jag pratade med en god vän i telefon i helgen. Hon sa:

”Jag är så trött på det här. Jag äter för mycket och sen får jag ångest. Jag MÅSTE lära mig att äta lagom, ta två godisar sen är det bra”

Eller… Jag tänker att kanske är det ångesten som är problemet? Inte det som stoppas i munnen. Det kanske rentav bara är GOTT! Om vi tar bort ångesten från det.

Jag vet inte och jag kan bara utgå från mig. Men… jag har varit där – i det ångestmönstret. Och för mig kom skillnaden just när jag lyfte blicken. Såg in i ögonen. Istället för på magen. När jag började ge mig själv bra saker för att jag ville behandla mig väl, istället för att förbjuda mig saker för att jag till varje pris måste förändra mig.

Om du alls känner dig träffad. Testa ❤️

 

Foto: Shay Peretz

Healthy Mind

Sluta koppla smal till lycka!!!

Nu när januari är över är det fritt fram tänker jag… Fritt fram att lägga in sista dödsstöten på det faktum som alla som började året med att banta redan har insett: Smal är inte direkt kopplat till lycka.

För ja, jag tror att det är precis det vi tror på ett skevt och djupt ingrott sätt. Och att det är en anledning till att den årliga späkningsmånaden januari faktiskt fortsätter att vinna anhängare. ”Om jag bara blir smal…då…”

Nu tänker jag vara lite personlig, för det är nedanstående rader som fått mig att tänka mer på och inse hur skadat vi ser på varandra och världen.

Mina senaste veckor har jag fått nedanstående kommentarer:

”Åh vad smal du har blivit, hur gör du, ge mig alla tips du ser strålande ut”
”Du ser helt strålande ut, vad är din hemlighet”
”Hey, vilken toppform duuu är i då”
”Åh vad du ser ut att må bra”

Jag: ”Mmmmm… eh…hrm…”

Jag har blivit lite svarslös oftast.

Och efteråt, när jag har pratat om det med vänner har jag märkt att jag blir upprörd.
Obs: INTE på personerna som sagt det, det är uppenbarligen sagt med välmening!
Men… på vår så vansinnigt snedvridna samtid. Vi ÄR så hjärntvättade, våran generation är helt paj när det gäller kroppsideal.
När vi ser någon som har gått ner i vikt tänker vi automnatiskt: wow, där är någon som har lyckats!

Vet ni. Jag har inte lyckats. Jag har misslyckats!

Jag har misslyckats med att må bra. Jo och ja, jag har massor av saker i livet som jag är djupt tacksam och glad över!
Men jag också gått igenom svårigheter. Livet!
Hur som helst, det som händer med mig då är att min matlust försvinner. (Den kommer tillbaka, det är lugnt ;), men varje gång som ett brev på posten så haglar komplimangerna.
Inte för att jag behövde gå ner i vikt, utan av den enkla anledningen att folk är hjärntvättade att tänka ”ännu smalare = ännu bättre”.

Smal kan vara snyggt, liksom kurvigt och allt däremellan. Men det är något djupt skevt i att vi så direkt kopplar smalhet till lycka, och jag tror att vi behöver bli ännu mer medvetna om det. Om inte annat för kommande generationers skull.

Så…

Sammanfattning av självklarhet: Att bli smalare betyder inte att du blir lyckligare!!! Du kanske tycker det är snyggt, smaken är som baken… men om du verkligen skulle bli tvingad att välja ”lycklig eller smal” är jag säker på att ingen skulle välja smal.

Slutsats: Vi borde alla lägga vårt fokus på saker som gör att vi mår bra och känner oss starka och levnadsglada. Prioritera och fylla den kvoten innan vi bestämmer att smal är lösningen på livets alla problem. Känns inte den tanken till och med rätt så skön såhär när årets största bantningsmånad snart är förbi?

Och vet ni vad jag tror. Att om vi fokuserar på känslan av att må bra, så kommer sedan kunna stanna upp längs vägen och – med rosiga kinder, svett i pannan, glitter i blicken och flås i bröstet – inse att precis just nu är jag fasiken i toppform – oavsett siffra på vågen.

Glitter i blicken!

Foto: Kitty Lingmerth