All Posts By

erika-kits

Familj Healthy Mind Stark mamma

Om jag skäms lite, är det okej att jag är lycklig en stund då?

Jag har varit tyst länge. Har känt att jag inte kan. Bör. Vet. Hur man skriver… Jag kan inte ljuga när jag skriver. Och sanningen är att allt har varit en svart sörja. Och jag har inte vetat hur orden för det ser ut.

Men de börjar komma nu. Orden. Och jag vill försöka skriva om det som ligger högst upp för mig just idag. Jag brukat tänka att om något påverkar hur jag mår är det högst troligt andra som upplever samma sak, och det mesta känns bättre när vi pratar om det. Så. Dagens ämne:

SKULD.

Men först behöver jag berätta en sak. Jag och min man har separerat.

Jag tycker om att skriva om ”att må bra”. Hälsa. På alla plan. Och min röst fungerar så att jag måste vara sann för att det ska gå att skriva, annars blir jag tyst. Så nu vet ni.

Min exman var, är och kommer alltid vara en av de personer jag uppskattar mest på jorden. Grym! Men… det blev så.

Och jag är ledsen. Såklart. Och: skäms. Kanske inte för det (lika mycket längre). Men känslan skuld har aldrig haft mig i ett så stadigt grepp som under den här hösten, vintern, våren.
Alla som är besvikna. Sårade. Min man. Barnen. Som ett svart kladd i bröstet. Skulden.

I helgen satt jag på verandan och drack kaffe i solen. Hade, liksom igår, inga planer för dagen. Städa, bara vara… skrota. Och jag kände mig så glad över att jag var bekväm med det. Skrota. Den Erika jag känner älskar det, men hon har varit frånvarande ett tag. Upptagen med att sysselsätta sig för att sätta plåster på de sår som uppstår när man lämnar den man blev vuxen med, gjorde karriär bredvid, fick barn med, köpte hus med, drömde om framtiden med.

Men idag. Vad skönt det var. Att vara. Bara sådär.

Då… (såklart) slingrar den sig in som en orm: Skulden! Har jag rätt att sitta här och tycka det är rätt skönt att barnen är hos Martin och att jag kan dricka kaffe och skrota utan att ta ansvar för någon annan än mig själv? (Jag törs knappt ens skriva det här, för att jag är rädd att ni ska döma ut mig som en dålig mamma).
Och ändå… jag vet ju att barnen har världens bästa pappa som just då troligen hade stekt pannkakor, brett mackor och nu drack kaffe samtidigt som han tittade på deras halvätna tallrikar och sa okej gå och hoppa studsmatta då.

Vad är det jag känner skuld över? Att jag är glad?

Jag pratade med Marie Öfvergård (som coachar mig i allt från jobb till livsångest) på igår och  hon satte huvudet på spiken.

”Erika, du använder skuld för att det får dig att känna dig mindre dålig. Som en snuttefilt. Men vet du. Du är inte dålig. Det blev som det blev. Du är där du är. Du vet kanske inte varför. Än. Men det finns inga rätt och fel. Och du får vara lycklig, det är okej.”

Orden landade rakt i knät. Jag får vara glad. Tillfreds… Jag behöver inte fråga ”Om jag skäms lite för det, får jag vara glad en stund då?”.

Jag pratar så ofta om att känna sina känslor. Möta dem. Men det var först när Marie sa till mig idag ”Erika, nästa gång du känner skulden. Sitt med den. Låt den inte berätta några sagor för dig. Bara känn på hur den rör sig genom kroppen… de fysiska sensationerna. Låt den komma, låt den stanna, låt den gå…” som jag insåg att det är precis det jag INTE har gjort den här gången.
Och precis som med alla känslor vi inte vill veta av… Det är först när vi möter dem, ser dem och accepterar dem som de, på ett nästan magiskt sätt, mjuknar och till slut förvinner.

Skuld.
Låt den komma, låt den stanna, låt den gå.

Känslor.
Låt dem komma, låt dem stanna, låt dem gå.


 

 

 

Träning

Musik och morgonrutin för energi och riktning!

Idag behövde jag energi, lite jäklar anamma och riktning att ta med mig in i jobbdagen.

Så jag sprang till utegymmet (övningarna ligger på hälsolivs insta stories).

Jag gillar oftast inte ”klassisk” upptempo speedad träningsmusik, speciellt inte på morgonen. Den här listan ger mig energi. Enjoy!

Kram!

Morgonträningsmusik!

 

Foto: Shay Peretz

Kläder: Odd Molly

Träning

Första träningsklockan jag gillar!

Det här med att mäta vår hälsa… ska jag vara helt ärlig har jag de senaste åren tyckt att det gått till överdrift och sagt ”kan folk istället börja KÄNNA EFTER hur de mår, om de är mätta, sovit bra etc etc etc”.

Jag minns när jag löptränade inför marathon för några år sedan hur jag blev galen på att stå och vänta på alla som skulle sätta igång sin klocka innan vi kunde börja springa. Så jag bestämde mig för att aldrig hålla på med klockor.

Tills… jag fick testa fitbit. Och ja jag var skeptisk. Och ja jag tänkte ”inte kan jag åka på en lanseringsresa för en klocka, jag fattar ju aldrig ens hur de funkar”. 

Men… fitbit-klockan är 1. Löjligt enkel. 2. Har massa funktioner som träningspass, andningsövningar, hålla koll på menscykeln etc som faktiskt är hjälpsamt på ett sätt som inte bara handlar om att ha stenkoll på antal steg per dag (även om det också finns).

Dessutom, och ja det är viktigt: den är snygg på riktigt. Jag har den lika mkt som ett smycke som för funktionen. 

Gillar också att jag kan lyssna på musik i den och inte behöver ha med telefonen när jag tränar. Sååå skönt med telefonfri tid!

Så. Ja! Jag har ändrat mig. Jag är numera en klockperson ✌🏼🌱. 

Kolla in nya fitbit versa, jag gillar den verkligen! 

Och tack till fitbit för att jag fick testa den!

Tröja: Kari traa Shorts: Rituals Foto: Shay Peretz