Healthy Mind

Ibland har man ingen jävla aning

”Erika… det känns som att det blivit bättre. Men skriver du fortfarande om allt du skrev i somras när du var i eldens öga?”

”Nej… jag vet inte… jag var så vilse då”

”Precis därför. Det är viktigt att det pratas om, och att det skrivs om att IBLAND HAR MAN INGEN JÄVLA ANING!”

Hon tittade på mig. Min nyfunna vän. Sa:

”För mig är det du. Du hade ingen jävla aning i somras. Och du hanterade det. Och DET är hälsa. Det inspirerar mig mer än vilken blåbärssmoothie som helst. Så skäms inte. Skriv om det. Berätta.”

Så okej… nu skriver jag om det. Om hur jag håller på att hämta mig nu. Har en ny glöd. Träffat människor på senare tid – nya vänner och gamla – och det känns som att universum planerat varenda möte, varenda resa att komma in i minsta detalj perfekt efter varandra och påverka mig på ett sätt som tar mig framåt. Jag har stadigare mark under fötterna igen. Stegen är försiktiga, lite ”kan det vara på riktigt”. Men jag tar dem. Ett i taget. Varje dag. För att visa för mig själv att jag är en person jag kan lita på. Men…

I somras. Jag hade ingen jävla aning. Alls. Min första sommar som skild. (Fy jag gillar inte det ordet. Fult. Och låter hundra år gammalt.)

Sommaren var på många sätt helt fantastisk! Vi som setts på instagram vet hur en iver att uppleva (i kombination med en rädsla för att drunkna i svarta hål, men det skrev jag aldrig för jag visste inte hur) gav mig energi att insupa mer av den här sommaren än jag nog någonsin gjort. Och jag ÄLSKADE all tältning, surf, barn, vänner, familj, roadtrips. Sååå mycket!!!

Men mellanrummen…

Jag är nog redo att skriva om dem nu. Berätta om de där samtalen till några få utvalda (ni vet vilka ni är och jag är evigt tacksam) när jag grät så att jag inte kunde andas. När jag hade legat på vardagsrumsgolvet och inte visste hur jag skulle komma upp. Eller kört ut i väggrenen för att jag inte vågade köra vidare. Djupa svarta hål av rädsla och ångest.

För jag hade ingen jävla aning. Hur man gjorde. Hur levde man ensam. Hur man kände sig älskad om det inte fanns någon där som sa att man var det? Hur man lämnade sina barn hos sin pappa och åkte utan att gå i tusen bitar.

Jag var inte förberedd på de stunderna. Och kunde inte skriva om dem. För jag hade ingen jävla aning. Om nåt. Allra minst om att uttrycka det. Så jag uttryckte det som också var sant: en helt fantastisk sommar!
Men… i dagens filtrerade flöden tycker jag att det finns ett värde i att påminna att vi inte bara består av en framsida. (Vi veeet ju det, men glömmer liksom lätt…)
Sätta lite ljus på den där platsen på baksidan av hjärtat. Det bor ju lika mycket kärlek där, men av det slaget som är lite svårare att uttrycka. Och jag tror att vi känner oss mindre ensamma och mera mänskliga om även den platsen kan få lite syre.

”Hur du hanterade det inspirerar mig”.
”Du menar att jag INSPIRERADE DIG när jag ringde dig och grät lungorna ur mig.”
”Ja, och hur du avbokade våra träffar för att åka ut och vara tyst i din stuga mitt i ingenstans.”

Trumvirvel.

Hon fick mig precis att känna mig stolt över sommarens lägsta stunder. Ny ljussättning var det enda som behövdes. Och lite distans. Jag hanterade dem ju. Jag åkte till skogen och hade mina tysta dygn. Jag djupdök i gråt. Jag skrev dagbok. Och… jag fyllde på med roliga, nya, urspännande upplevelser och möten. Det var de två lägena jag hade då. Ettan och femman – inga växlar däremellan. (Eller… vänta… jag hade inte ens ettan. Jag var frikopplad på tomgång eller femman).

Allt där emellan: i n g e n  j ä v l a  a n i n g  ! ! ! ) OCH DET VAR OKEJ! Jag ser det nu…

Så till dig som sliter just nu… det är okej. Och det blir bättre.

Amigos don´t lie, och ibland… har vi ingen jävla aning!

Stor kram!

Dela gärna detta om du tror att du vet någon som skulle få lite syre till sin baksida av att läsa detta.

Foto: Kitty Lingmerth

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Jo
    29 oktober, 2018 at 10:09

    Tack. För dina ord. Jag är också skild. En skilsmässa som var överenskommen och fin. Men jag hade heller ingen jävla aning. Att jag skulle känna mig halv. Ensam. Att jag inte visste hur svårt det skulle vara att prata om det. Om hur mycket sorg det låg inom mig. Att vi inte kunde få det att fungera så som vi behövde för att inte sakna något. Jag har härdat ut mina hål av sorg och förtvivlan, låtit tårarna spruta blottat min själ för det som är ”alltet” med tron om att det kommer ta mig igenom. Och det har det gjort. Jag känner livet igen. Vet vad som är viktigt och slarvar inte bort igen. Jag lever i en ny relation och ser ljust på oss. Jag ser på oss med kärlek. Med varma minnen från det gamla. Tack för att du berättade. Jag är nog också redo nu. Att berätta för min omgivning. 🙏🏻

    • Reply
      erika-kits
      30 oktober, 2018 at 07:07

      Åh tack för att du delar… jag vet precis… den där sorgen, den där på något vis väntade men ändå HELT oväntade djupa sorgen. Och även känslan när man börjar bli vän med livet igen.

      stor kram och tack!

    Leave a Reply