Familj Healthy Mind Stark mamma

Om jag skäms lite, är det okej att jag är lycklig en stund då?

Jag har varit tyst länge. Har känt att jag inte kan. Bör. Vet. Hur man skriver… Jag kan inte ljuga när jag skriver. Och sanningen är att allt har varit en svart sörja. Och jag har inte vetat hur orden för det ser ut.

Men de börjar komma nu. Orden. Och jag vill försöka skriva om det som ligger högst upp för mig just idag. Jag brukat tänka att om något påverkar hur jag mår är det högst troligt andra som upplever samma sak, och det mesta känns bättre när vi pratar om det. Så. Dagens ämne:

SKULD.

Men först behöver jag berätta en sak. Jag och min man har separerat.

Jag tycker om att skriva om ”att må bra”. Hälsa. På alla plan. Och min röst fungerar så att jag måste vara sann för att det ska gå att skriva, annars blir jag tyst. Så nu vet ni.

Min exman var, är och kommer alltid vara en av de personer jag uppskattar mest på jorden. Grym! Men… det blev så.

Och jag är ledsen. Såklart. Och: skäms. Kanske inte för det (lika mycket längre). Men känslan skuld har aldrig haft mig i ett så stadigt grepp som under den här hösten, vintern, våren.
Alla som är besvikna. Sårade. Min man. Barnen. Som ett svart kladd i bröstet. Skulden.

I helgen satt jag på verandan och drack kaffe i solen. Hade, liksom igår, inga planer för dagen. Städa, bara vara… skrota. Och jag kände mig så glad över att jag var bekväm med det. Skrota. Den Erika jag känner älskar det, men hon har varit frånvarande ett tag. Upptagen med att sysselsätta sig för att sätta plåster på de sår som uppstår när man lämnar den man blev vuxen med, gjorde karriär bredvid, fick barn med, köpte hus med, drömde om framtiden med.

Men idag. Vad skönt det var. Att vara. Bara sådär.

Då… (såklart) slingrar den sig in som en orm: Skulden! Har jag rätt att sitta här och tycka det är rätt skönt att barnen är hos Martin och att jag kan dricka kaffe och skrota utan att ta ansvar för någon annan än mig själv? (Jag törs knappt ens skriva det här, för att jag är rädd att ni ska döma ut mig som en dålig mamma).
Och ändå… jag vet ju att barnen har världens bästa pappa som just då troligen hade stekt pannkakor, brett mackor och nu drack kaffe samtidigt som han tittade på deras halvätna tallrikar och sa okej gå och hoppa studsmatta då.

Vad är det jag känner skuld över? Att jag är glad?

Jag pratade med Marie Öfvergård (som coachar mig i allt från jobb till livsångest) på igår och  hon satte huvudet på spiken.

”Erika, du använder skuld för att det får dig att känna dig mindre dålig. Som en snuttefilt. Men vet du. Du är inte dålig. Det blev som det blev. Du är där du är. Du vet kanske inte varför. Än. Men det finns inga rätt och fel. Och du får vara lycklig, det är okej.”

Orden landade rakt i knät. Jag får vara glad. Tillfreds… Jag behöver inte fråga ”Om jag skäms lite för det, får jag vara glad en stund då?”.

Jag pratar så ofta om att känna sina känslor. Möta dem. Men det var först när Marie sa till mig idag ”Erika, nästa gång du känner skulden. Sitt med den. Låt den inte berätta några sagor för dig. Bara känn på hur den rör sig genom kroppen… de fysiska sensationerna. Låt den komma, låt den stanna, låt den gå…” som jag insåg att det är precis det jag INTE har gjort den här gången.
Och precis som med alla känslor vi inte vill veta av… Det är först när vi möter dem, ser dem och accepterar dem som de, på ett nästan magiskt sätt, mjuknar och till slut förvinner.

Skuld.
Låt den komma, låt den stanna, låt den gå.

Känslor.
Låt dem komma, låt dem stanna, låt dem gå.


 

 

 

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Kristina
    21 juni, 2018 at 13:29

    Fina Erika! Den som dömer dig för att du berättar detta kan krypa tillbaka under den sten hen kom ifrån.
    Jag tror ingen önskar en separation, vare sig för sig själv eller någon annan. Och allra minst när det finns barn i bilden. Men ibland är det faktiskt det alternativ som blir bäst, för alla i familjen. Och det är bara de som räknas. Familjen. Övriga göre sig icke besvär.
    Jag tycker snarare att det är fantastiskt att du låter dig själv vara glad och njuta när du får såna stunder. Och att du berättar det. Tänk så många andra som inte vågat berätta det och istället hållit fast vid en tråkig, sorglig känsla. När det ju finns tillfällen som är ljusa och glada, även efter/i en separation. Och även när barnen är någon annanstans. (Att vara en bra förälder innebär inte att man ska vara med sina barn 24/7. I så fall fanns det ju inga bra föräldrar.)
    Och som du säger, de har en fantastisk pappa. Vila i det. Och vila i dig själv.
    <3

  • Reply
    Elin
    4 juli, 2018 at 10:59

    Åh, jag ser mig själv i det du skriver.
    Nu med lite tid som har gått kan jag se att jag istället för att ha förstört flera personers liv (som jag har straffat mig själv för) snarare tagit ansvar för mitt eget liv, min eget mående, min egen lycka.
    Att vara kvar i det gamla hade inte hjälpt, det hade gjort livet så mycket svårare.
    Nu ligger jag här på en filt, har semester för första ggn utan barn, tillåter mig själv att vara både glad, ledsen och hoppfull.
    Barnen har det bra, med två föräldrar som älskar dem och orkar med.
    Tillåt dig må bra! Tillåt dig känna! Tillåt dig njuta!

  • Leave a Reply