Healthy Mind

Konsten att acceptera saker som de är…

Det här med att vara människa. Ibland vill jag säga upp mig och bli hund. En sån där glad hund, bekymmersfri med ständigt viftande svans.

Eller åtminstone… bli en enkel person som tycker att allt är bra. Sen tänker jag. Finns de? Troligen inte… Hittills har jag i alla fall inte träffat någon som, bakom instagrams filter, har allt superklart för sig och aldrig krisar.

Just nu har jag saker i mitt liv som gör jätteont och gör mig rädd. Men jag har också saker som gör mig glad.

Det är så lätt att det blir en konflikt där. Att det liksom inte får finnas plats för båda. Som att en liten illaluktande smurf sitter på axeln och bankar i min tinning ”Hallåååå!!! Du får inte slappna av nu, möt dina issues för fan”, eller ”Soooofta din mupp, var inte så dramatisk hela tiden” eller så försöker hen med nådastöten ”Här går du och tror att du ska kunna vara en bra mamma eller yogalärare när du skiftar från glädje till skräck lika fort som en brinnande berg och dal bana”. Fult språk har hen, smurfen. Och trälig ton.

Den enda gången hen tystnar är när jag slutar försöka tysta ner. När jag accepterar saker som de är och känner på allt som känns istället för att kryssa, ducka och undvika så smälter knuten i magen bort som isglass i sommarsol.
En stunds vila. Och i vilan, finns ny energi att se klart och lösningar. Cirkeln sluten…?!
(Så ni som kommer på mina klasser, nästa gång jag säger saker i stil med ”känn på känslorna, möt, se, tillåt”… så är det isglasskänslan jag försöker dela med mig av, för den är underbar. U N D E R B A R! Om än ibland lite väl kort…;).

Jag läste min dagbok häromdagen. Jag skriver där att jag längtar efter att känna mig fullkomlig. Och resonerar sedan vidare om vad fullkomlighet är (på ett osammanhängande sätt som hör dagböcker till).

Tänker, kanske är det precis det här som är receptet… Att tillåta allt, istället för att försöka välja ut bara det uppenbart goda. Livets kaksamling innehåller även sorter med bittermandel i så att säga. (Mycket liknelser med sötsaker idag. Jag åt en tunn lunch, det är nog därför…)

Det var det. Dagens ledord blev acceptans.
Tack alla ni som påminner mig, ni som ger mig isglass. Ni vet vilka ni är. Ni är viktiga. Tack!

Kram

Foto: Kitty Lingmerth

 

 

 

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply