Healthy Mind Stark mamma

Balans – inte bara snack!

Har filat på ett inlägg om julen i flera dagar men liksom inte fått till det. Liksom inte lyckats förklara på ett bra sätt varför vi har valt att tacka nej till att åka runt och ja till att ”bara” vara hemma…

Varför vi har sagt nej till utbrott på barn som inte sätter på sig skorna när vi är sena till nästa firande (vi åker vanligen mellan tre familjer under julhelgen). Men Ja till att lufsa runt i raggsockor och leka med julklapparna hemma.

Nej till att stressat tänka när klockan är 22 ”shit nu mååååste Knut (5 år) verkligen sova, annars kommer han vara odrägligt trött på morgondagens firande”. Men Ja till att sitta uppkrupna i soffan och käka skinkmacka låååångt efter läggningstid.

Och så idag läste jag Elin Bjärkstedts fullkomligt lysande text om balans. Det är en order att läsa den!

Det är så himla lätt att tro att bara för att man har hittat yogan, vågat säga upp en fast drömanställning och spenderat säkert hundra timmar i egen och parterapi… Bara för att man gjort slut med ett sätt att leva som sarjade själen en gång… Bara för att man hittade balans i livet då, så kommer det alltid fortsätta vara så.

Jag har ofta känt mig ”misslyckad” när jag känner att den där liksom sugande känslan i bröstet kommer tillbaka, när det liksom gnager i maggropen.

Men det ÄR inget misslyckande. För balans ÄR inget konstant. Det är som med allt som rör sig…

Man måste fortsätta hålla koll på var man sätter fötterna. Bara för att terrängen var nylagd asfalt med perfekt rull och medvind förra milen, behöver det inte betyda att den är det framåt.                     Man behöver vara vaksam på åt vilket håll bägaren är på väg att rinna över, så att man kan parera. För innehållet i livets bägare kommer alltid röra sig (motsatsen är heller inte eftersträvansvärd).

Så… Hur? Jag tänker såhär (och detta är alltså något jag får påminna mig själv om konstant):

Det är svårare att veta var man ska sätta fötterna om man inte har koll på terrängen. Och det är svårare att hålla bägarens innehåll på plats om den är i konstant rörelse. Därför tror jag på att stanna upp och läsa kartan. Dagligen.

Vara still – både fysiskt och mentalt – en stund. Andas djupt, zooma ut och se sig själv och sitt liv både inifrån och utifrån. Hur ser terrängen ut just nu? Åt vilket håll ska jag gå för en behaglig färd? Och vad behöver mitt fordon (jag själv, kroppen, knoppen) för att fungera optimalt?

Med överblick och inblick blir allt klarare. Tankarna. Känslorna. Den där rösten som kommer från samma plats som det gnager när oron gör sig påmind (kanske är den gnagande känslan i bröstet just ett tecken på att vi i den stunden sviker oss själva, kväver vår inre röst?!) hörs tydligt och plötsligt vet jag… ”Vi blir hemma i jul”. Eller… ”Fuck burpees jag tar ett bad”. Eller ”ah, syyyyyyre, ge mig regnkläder inte ens stormen Helga kan hålla mig inne, jag vill springa”.

Tänk…

Att offra några minuter. Lite stillhet för så klara svar. Funkar det? Jag säger ja!

Elins text får mig att förstå varför årets julbeslut kändes så viktigt. Och den påminner mig om att sänka kraven lite på mig själv. Oftare.

Jag tycker det är eggande med utmaningar och mål. Men det är vägen mot målet som är det som kallas livet. Varje dag, timme, minut, sekund. Livet.

Och som Elin skriver: ”Varför sträva efter att stå på händer, om vi inte ens kan hålla balansen på fötterna?”

Texten på bilden nedan är ur Sofia Sivertsdotters Strimmor av ljus (julklappstips!!! Bästbästbääääst! Köp här… ). Läs den. Pausa och läs igen. Och igen. Det har jag gjort… Älsk!

image

 

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Lina Thorsson
    7 december, 2015 at 07:31

    Så härligt att läsa om att du gör det som känns bäst för dig/er. Det är väl det viktigaste på julen, att gå fira på det sättet man mår bäst av.
    Läste även Elins braiga inlägg.

  • Reply
    Annie
    7 december, 2015 at 08:15

    Så klokt skrivet! Tror många kommer på det här ”för sent”. Långt in i december men det är aldrig för sent att backa- eller det är ju eg inte att backa. Det är ju att ta ett steg på sin väg!

  • Leave a Reply