Browsing Category

Livet

IronMan Livet Training

Himmel och helvete på cykeln

05:00 i morse gav jag mig iväg på cykeln från Göteborg. Målet var att ta mig ner till min finaste vän Marie i Viken strax utanför Helsingborg och ta tåget hem på kvällen. En rutt på ca 22 mil.

Jag gillar att göra sådana där halvgalna saker för att skaffa mig självförtroende. Och självförtroende behöver jag inför IronMan i Kalmar.

Hade kollat igenom väderprognosen som verkat mer lovande än de senaste dagarna. Det jag dock hade glömt kolla, amatör jag vet (glömmer ALDRIG igen) var vinden. Så fort jag kom ut till havet kom motvinden som en boxhandske farande mot mig. 15m/s. Men jag skulle fasen inte ge mig. Det gick långsamt, det var tungt. Addera där till ett par regnskurar som kom från ingenstans. Det blev tråkigt. Fasen också, jag har lovat mig själv att inte göra saker som är tråkiga. Men jag stålsatte mig själv, jag ville nå mitt mål. Jag är sån. Jag har ett pannben utan dess like och jag är en tävlingsmänniska. Jag passerar Varberg, är nära på att ge upp. Kall, frusen och frustrerad. Jag hatar cykling. Men jag har ju bestämt mig. Jag är inte den som ger upp. Drömmer om ett pendeltåg hem. En varm dusch och rena kläder.

Falkenberg närmar sig. Motivationen håller inte i sig. Det gör motvinden. Jag kommer en liten bit innan motvinden blir sidvind. Vinden får tag i cykeln ett par gånger. Hjärtat i halsgropen. Tårarna brinner i ögonen. Precis då, när frustrationen är som allra störst kommer jag ihåg Rune Larsson (ultralöparen) ord från en föreläsning han hade på Playitas i höstas, ”Träna inte mer än du längtar till nästa pass” Va fasen håller jag på med? Jag är för helskotta inte en elitcyklist, jag har inget mästerskap att satsa på. Jag behöver inte längre utstå saker för att nå mina mål. Det är jag som väljer.

Jag stannar cykeln. Gör en 180C sväng, knäcker en Snickers (älskar när jag cyklar), ler och tänker att jag borde maila Colting om denna Snickers.

Sätter mig på cykeln igen. Motvinden har förvandlats till en hejdundrande medvind. Plan A är att cykla tillbaka till Varberg och ta tåget hem. Benen känns fräscha, humöret stiger, till och med solen bemödar sig att sticka fram. Jag känner mig som en cyklist helt plötsligt. Det går snabbare än det någonsin gjort tidigare. Jag trycker på. Tänker inte alls stanna i Varberg.

Kollar på klockan. Milen slår strax över till 18. Stannar till. Tänker på IronMan i Kalmar. Det är nu jag ska kliva av cykeln och köra ett marathon. Det är det kritiska ögonblicket. Benen skriker till mig: ”Idag hade du klarat det”  De var redo för ytterligare en tömning idag. Jag hade banne mig klarat en IronMan om det hade varit idag. Jag vet det och det gör mig trygg. Stannar en extra minut bara för att konservera känslan. Det är känslor som den här jag vill kunna ta fram i Kalmar om det behövs.

Trampar hem de sista lite drygt sex milen med ett leende. Ett leende som garanterat varit tårar om jag inte hade valt att byta spår. Att förändra det som var bestämt.

Tänker på hur många gånger i mitt liv jag valt att fullfölja de bestämda spåren utan att mitt hjärta varit med. Det är de gångerna jag har vågat göra de där 180C vändningarna som jag utvecklats som mest. Jag ska våga lyssna mer på mitt inre. När det är dags för att gå emot det planerade ska jag göra det utan rädsla. Bara med glädje….

 

24,7 mil med en avslutning av glädje sätter jag rakt in på mitt självförtroendekonto!! Enda smolket i bägaren var den missade fikan med bästa vännen….

 

image1-3

Livet Training

Skippa betyget i Skolidrotten

Efter att ha blivit inbjuden till en Facebookgrupp idag som hade syftet att höja rösten för mer skolidrott så kände jag att det var dags för ett inlägg som berör en av de sakerna jag brinner för mest, folkhälsan.

Jag har en tydlig åsikt vad det gäller skolidrotten. Säger inte att den är rätt eller fel men den är min. Jag tycker vi ska öka Idrotten i skolan och samtidigt ta bort betygen. Ganska kontroversiellt kan tyckas av en före detta elitidrottare som borde vara glad för ett högt betyg som höjde det totala snittet. Det komiska i det här är att jag trots att jag hade högsta betyg i alla moment i Idrott & Hälsa inte fick det högsta betyget, på min tid en 5:a. Jag missade ett moment i kursplanen, orienteringen. Anledningen, jag var iväg och OS-kvalade i simning. Redan där kan man ju tycka att något är snett.

Vi vet idag att den psykiska ohälsan är otroligt utbredd bland unga. Den har ökat i takt med att skolidrotten har minskat. Jag menar inte att röra på sig är facit för att man ska må bättre psykiskt. Det är en hel massa parametrar som gör att unga mår dåligt idag. Det jag dock vet är att man mår bättre psykiskt av att röra på sig. Punkt. Finns massa forskning som påvisar detta och jag har själv upplevt det.

Stillasittandet ökar samtidigt som spontanidrotten minskar. Sjukdomarna kopplat till detta likaså. Ändå har vi minimalt med Idrottstimmar i skolan.

Det går inte att säga att skolan axlar hela ansvaret för att få människor att röra på sig. Alla vi har ett ansvar. Som förälder, som förening och  som skola. Det är lätt att ge någon annan ansvar i tunga och viktiga frågor. Jag tänker att om vi alla tar en liten bit av ansvar och påverkar det vi kan påverka i den roll vi har så blir det totalt en stor förändring.

Idrotten totalt sett är inte lika lättillgänglig idag. I alla fall inte i storstäderna. Det är långa köer till vissa idrotter och det är dyrt. Ska vi verkligen tillåta idrotten att bli en klassfråga?

På min tid liksom nu (ja jag generaliserar men jag kan redan se tecken i min 8-åriga dotters klass) är de som deltar på idrotten i skolan de som egentligen behöver den minst. Det är de som redan hittat glädjen till rörelsen och idrotten som har högst närvaro. Kan vi komma ifrån betygssättningen tror jag vi kan hitta kärnan i den fysiska aktiviteten. Nämligen den att det inte finns ett sätt att röra sig på som passar alla. Hitta glädjen, hitta lekfullheten och vagga in barnen/ungdomarna i ett välmående av fysisk aktivitet. Att få det att bli en naturlig del av deras vardag. Liksom att äta, sova och läsa läxor. De goda vanorna.

Det finns hur mycket fysiska aspekter som helst varför det är bra att röra på sig. De tror jag inte ens jag behöver nämna.

Kan vi ta bort betygsättningen kan vi fokusera på glädjen och lyfta bort prestationskraven. Vi vet att saker vi brinner för och inte känner oss pressade av får vi hållbarhet i. Jag vill skapa hållbara, välmående liv för våra barn, och i ett hållbart liv måste vi ha en kropp och knopp som fungerar. Med en bra fysisk status är vi en bit på väg!!!

 

 

spring-scaled1000

 

 

IronMan Livet Training

Rädslan och kärleken till cykeln

Vilken underbar helg det varit! Ledig och härligt väder, kan inte bli bättre!!

Känns som om jag hunnit hur mycket som helst i helgen trots att det blev en ofrivillig vilodag i söndags.

Jag har varit ute och en hel del på mina nya cykel under helgen. Grenen där jag måste lägga ner mest tid på inför min IronMan. Jag är väldigt grön på cykel utomhus. Förra året var första gången jag satt på en Racer och jag är helt nybliven ägare till en tempocykel. Det har inte varit självklart, jag har varit fruktansvärt rädd, det har varit en lång resa.

Anledningen till rädslan att sitta på en cykel är att för fem år sedan nu i maj skadades min älskade pappa allvarligt i en cykelolycka. Det var inga bilar inblandade, ingen annan person som ställde till det. Det var maximal utdelning av otur. Han fastnade med hjulet i en tjälskada i marken i hög fart. Cykeln tog tvärstopp men pappa flög 15 meter och landade på huvudet. Trots hjälm kunde inte kraschen lindras. Under 10 veckor svävade han mellan liv och död i koma. Ingen visste om han någonsin skulle vakna. Mot alla odds (han är den mest envete jäveln jag vet) vaknade han och fick tillbaka livet. Men ett liv som inte är detsamma. Den pappan jag hade före olyckan försvann i kraschen men jag fick tillbaka min pappa i en ny version. Inte sämre eller bättre men annorlunda. Han har fortfarande 4 blödningar i hjärnan men han klarar av livet. Något som läkarna ansåg en omöjlighet men han bevisade att med stark vilja och övertygelse går precis allt. Han är den största kämpe jag vet. Han ger mig perspektiv på livet. Han påminner mig att vara tacksam när jag glömmer. Igår ringde han bara för att berätta att han var så lycklig att han klarat av att vara ute och gå utan käppar. Jag blev så glad att jag nästan började gråta när jag hörde hans lycka. Jag vet att han en stor dröm, att kunna springa igen. Att kunna jogga på vårt favoritställe hemma i Blekinge. jag blir inte förvånad om han lyckas.

Tre år tog det efter den olyckan jag satte mig på en cykel igen. Att cykla fastsatt med pedaler var inte ens ett alternativ. Än mindre att tävla i cykel. Jag utmanade min rädsla. Steg för steg. Förra året stod jag på startlinjen på Vätternrundan. Pappa stod bredvid och gav mig den sista lyckosparken.

Jag har bestämt att inte låta rädslorna styra mitt liv. Nu tillåter jag mig känna kärleken till cyklingen…

 

image1 IMG_5961 IMG_0120

 

Eating Livet Mind Training

Att leva med ätstörningar

Jag har levt med ätstörningar i över 15 år. Den där jäkla skitsjukdomen har tagit 15 år av mitt liv. 15 år där mat har tagit alldeles för mycket energi. Ibland tänker jag på hur mycket tankeverksamhet jag hade kunnat lägga på andra saker under den här tiden. Men jag har accepterat mina svaga punkter och maten är en akilleshäl för mig och jag har accepterat att så kommer att förbli. Jag får ofta fråga om jag är frisk. Frisk nja, fri JA!! Enligt mitt sätt att se på min ätstörning (och det är min syn på det för att jag har lättare att förhålla mig till det) så är det en sjukdom som jag får lära mig att leva med och förhålla mig till. Likt diabetes eller någon annan kronisk sjukdom. När jag tänker så har jag lättare att acceptera sjukdomen. När jag tänker så kan jag jobba med den istället för emot den som jag så länge försökt göra.

I början när jag hade varit på behandling ville jag överbevisa mig själv. Fanns det röd och blå mjölk valde jag den röda, bjöds det på kaka så tog. Fast jag hatar röd mjölk, trots att jag inte var sugen på kakor. Idag tänker jag inte så mycket utan väljer det som faller mig in.

Jag har inget facit på hur man lever med en ätstörning men jag har vissa saker som har hjälpt och hjälper mig. Jag kan fortfarande idag falla in i gamla mönster, men idag har jag verktygen att bryta de gamla invanda mönster direkt. Jag är vän med tankarna och blir inte rädd när de kommer. jag har bestämt mig för att skratta åt dem och ta kontrollen med mitt friska jag.

Jag älskar inte alltid hur min kropp ser ut men när jag tänker på den som ett tempel så känner jag mig så sjukt tacksam för allt den klarar av att göra. Jag satsar på att klara en IronMan liksom. Hur coolt är det inte att kroppen klarar sådan träning?!

 

Att ställa mig själv mot väggen

Jag frågar alltid mig själv vad som kommer bli bättre bara för att jag går ner i vikt? Svaret brukar oftast bli inget. Om det mot förmodan någon skulle vara något som jag vill uppnå är det ALLTID ytliga saker. Saker som egentligen inte betyder något, på riktigt. Jag brukar tänka på alla de rollerna jag har i livet( Mamma, sambo, föreläsare, motionär etc) och vilka mål jag har (Ge Olivia en trygg uppväxt, genomföra en IronMan, få mina företag att växa osv). Många av de rollerna och målen kommer jag inte att klara av om jag inte får i mig tillräckligt med energi och inget av det vill jag ge upp för att väga några kilo mindre. Det är inte värt det.

 

Att låta andra ställa mig mot väggen

Idag omger jag mig med människor som vågar ställa mig mot väggen, som kan och vågar säga ifrån om jag faller in i gamla mönster. De ser igenom mig och de skulle märka direkt om jag ljög. De där ja-sägarna utvecklar inte mig som människa. Nej-sägarna som vågar utmana mig gör.

 

Matschema

Jag har ett matschema liggande hemma som jag kan sätta in om jag behöver. Bara vetskapen att det ligger där gör mig trygg.

 

Tänker tillbaka

När tankarna kommer brukar jag tänka tillbaka hur det var när det var som allra värst. Hur jag mådde psykiskt och fysiskt. Inget romantiserat utan ren och skär fakta. Hela bilden. Vad jag missade i det pågående livet runt omkring. Jag är så fast besluten att jag aldrig vill tillbaka dit att bara tanken på att falla igenom igen skrämmer skiten ur mig. Jag är fortfarande rädd. Inte så att det hindrar mig från att göra saker jag vill i livet men jag är vaksam. Jag tänker på rädslan som att det är något sunt. Är jag inte rädd blir jag högmodig och då kanske jag missar signalerna.

 

Inga dieter och inga förbud

Jag har avgett ett löfte till mig själv att aldrig mixtra med dieter igen. Det är som gjort att falla tillbaka. Jag kan ”äta nyttigare” i perioder numera men då utesluter jag bara socker. Skulle dock aldrig vågat göra det precis när jag blev fri. Jag vill inte heller sätta upp för mycket regler eller några förbud för mig själv. Då vet jag att jag börjar deala mer och mer. Tänker kroppen som en bil. Tankar man inte en bil så står den stilla. Tänker också på vilket bränsle jag ger den för att klara av det jag vill göra. Jag tankar ju inte en dieselbil med bensin eller tvärtom.

 

Träna för att du älskar din kropp, inte hatar den!!

ätstörning

Livet

Idag är en skitdag på riktigt. Jag har också sådana.

Jag är så trött idag att benen knappt bär mig och jag vill bara gråta.

Jag får ofta höra att jag är glad hela och pigg hela tiden. Visst, jag är det 90% av tiden men precis som alla andra har jag också skitdagar där jag ligger i soffan och tänker ”jaha, nu då?”

Förut slog jag väldigt hårt på mig själv när jag hade dåliga dagar och ville absolut inte visa det utåt. I min värld var det fult att visa sig svag. I min värld var det svagt att ha dåliga dagar. Jag körde på i 110% och låtsades inte om mina inneboende känslor.

Idag tar jag hand om de där känslorna på ett helt annat sätt. Istället för att jobba emot dem låter jag mig svepas med dem och ta hand om dem. Inte alltid mindre jobbigt men för att gå vidare med saker vet jag att jag måste låta mig själv känna. Inte bara alla de bubbliga härliga känslorna, utan också de jobbiga.

När jag sätter mig ner och känner efter brukar svaret oftast (inte alltid, men behöver man alltid ha svar?) komma på varför jag har en skitdag. Idag vet jag att det beror på för lite sömn. Jag är skitkänslig och har haft två nätter på rad där jag har fått ihop alldeles för få timmar. Idag var svaret enkelt, andra dagar är det svårare och kanske mer komplicerat.

Idag är jag lite extra snäll mot mig själv. Och andas. I morgon är en ny dag.

 

[insert] 13660471285ecd3 [/insert]