Training

Prestationsångest, skulle inte tro det!

Nu var det ett tag sedan igen. Jag har haft häcken full. Varit på Playitas och tränat ytterligare två veckor och jag har flyttat till hus. Har också hunnit med en förkylning och firat jul med familjen. Minst sagt en hektisk månad bakom mig.

Nu har lugnet infunnit sig. Jag älskar julen men vet i fasen om det ändå inte är ännu skönare efteråt. Lata dagar med familj och vänner utan stress är det bästa som finns.

Hade en återhämtningsvecka för egen del förra veckan. Körde bara lugna pass där känslan fick styra. Kroppen behövde det efter två hårda veckor på Playitas. Fick ihop 72 timmars träningstid där borta. Det är jag ruggit nöjd med men inget jag skulle kunna göra varje vecka. Men där borta är det enkelt. Inget jobb, maten står färdiglagad när hungern slår till, någon annan städar rummet och det finns tid för återhämtning. Då funkar det, då orkar kroppen och knoppen. Det är ett privilegium att få möjligheten att kunna träna på det sättet i perioder.

Jag har njutit varenda pass där nere på Fuerteventura. jag menar verkligen det. Jag slår inte personliga rekord varje pass, jag känner mig inte vrålstark alla gånger, jag tycker det är kräkjobbigt ibland. Men det finns inte ett enda pass där jag efteråt inte har kunnat hitta tre bra saker som hände det passet. Kanske kan låta provocerande men det räcker för mig. Att jaga tider, prestationer osv, det har jag gjort en gång. Prestationerna var så viktiga för mig att de tog över mitt mående, de styrde min uppfattning om mig själv. Jag kunde analysera, vrida och vända på saker till leda. Jag blev dessutom rädd att misslyckas. Jag tittade runt på alla andra, jämförde mig. Blev avundsjuk och missunnsam. Det är inte sådan jag är, inte sådan jag vill vara.

Jag har ett uttalat mål att kvala in till IronMan-VM i Kona, Hawaii nästa år. Jag ska göra allt som står i min makt för att komma dit MEN jag tänker banne mig njuta hela vägen. Jag tänker om jag har förbannat roligt på vägen behöver jag inte sitta där med brännande tårar och ett golv som rasar under mig om jag inte klarar det. Då kan jag gå rakryggad ur det här året med ett stort leende på läpparna och se tillbaka på ett år fyllt av glädje, bra träning och en sjuhelvetes fin erfarenhet. Jag tänker bli inspirerade av alla de runt omkring mig som har samma mål, jag tänker se och lära så mycket jag bara kan om mig själv, min kropp, min knopp och mitt hjärta.

Jag har varit bäst i världen en gång. Jag har inget mer att bevisa. Det är inte dit jag strävar en gång till. Jag är en vanlig motionär med höga ambitioner just nu, varav glädjen är den absolut största drivkraften.

IMG_0077IMG_0078

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Clara Edvinsson
    30 december, 2015 at 13:37

    Vad grym du är Emma! Det är så roligt att få följa med dig på vägen mot ditt stora mål, jag hejade på dig i Kalmar i somras och hoppas på att få göra det 2016 också. Du är otroligt inspirerande… och Playitas äger!

  • Reply
    Jessica
    28 december, 2015 at 10:34

    Härligt att du är igång o bloggar igen! Fasiken vad jag hade velat vara med på Playitas!

  • Leave a Reply