IronMan Livet Training

Himmel och helvete på cykeln

05:00 i morse gav jag mig iväg på cykeln från Göteborg. Målet var att ta mig ner till min finaste vän Marie i Viken strax utanför Helsingborg och ta tåget hem på kvällen. En rutt på ca 22 mil.

Jag gillar att göra sådana där halvgalna saker för att skaffa mig självförtroende. Och självförtroende behöver jag inför IronMan i Kalmar.

Hade kollat igenom väderprognosen som verkat mer lovande än de senaste dagarna. Det jag dock hade glömt kolla, amatör jag vet (glömmer ALDRIG igen) var vinden. Så fort jag kom ut till havet kom motvinden som en boxhandske farande mot mig. 15m/s. Men jag skulle fasen inte ge mig. Det gick långsamt, det var tungt. Addera där till ett par regnskurar som kom från ingenstans. Det blev tråkigt. Fasen också, jag har lovat mig själv att inte göra saker som är tråkiga. Men jag stålsatte mig själv, jag ville nå mitt mål. Jag är sån. Jag har ett pannben utan dess like och jag är en tävlingsmänniska. Jag passerar Varberg, är nära på att ge upp. Kall, frusen och frustrerad. Jag hatar cykling. Men jag har ju bestämt mig. Jag är inte den som ger upp. Drömmer om ett pendeltåg hem. En varm dusch och rena kläder.

Falkenberg närmar sig. Motivationen håller inte i sig. Det gör motvinden. Jag kommer en liten bit innan motvinden blir sidvind. Vinden får tag i cykeln ett par gånger. Hjärtat i halsgropen. Tårarna brinner i ögonen. Precis då, när frustrationen är som allra störst kommer jag ihåg Rune Larsson (ultralöparen) ord från en föreläsning han hade på Playitas i höstas, ”Träna inte mer än du längtar till nästa pass” Va fasen håller jag på med? Jag är för helskotta inte en elitcyklist, jag har inget mästerskap att satsa på. Jag behöver inte längre utstå saker för att nå mina mål. Det är jag som väljer.

Jag stannar cykeln. Gör en 180C sväng, knäcker en Snickers (älskar när jag cyklar), ler och tänker att jag borde maila Colting om denna Snickers.

Sätter mig på cykeln igen. Motvinden har förvandlats till en hejdundrande medvind. Plan A är att cykla tillbaka till Varberg och ta tåget hem. Benen känns fräscha, humöret stiger, till och med solen bemödar sig att sticka fram. Jag känner mig som en cyklist helt plötsligt. Det går snabbare än det någonsin gjort tidigare. Jag trycker på. Tänker inte alls stanna i Varberg.

Kollar på klockan. Milen slår strax över till 18. Stannar till. Tänker på IronMan i Kalmar. Det är nu jag ska kliva av cykeln och köra ett marathon. Det är det kritiska ögonblicket. Benen skriker till mig: ”Idag hade du klarat det”  De var redo för ytterligare en tömning idag. Jag hade banne mig klarat en IronMan om det hade varit idag. Jag vet det och det gör mig trygg. Stannar en extra minut bara för att konservera känslan. Det är känslor som den här jag vill kunna ta fram i Kalmar om det behövs.

Trampar hem de sista lite drygt sex milen med ett leende. Ett leende som garanterat varit tårar om jag inte hade valt att byta spår. Att förändra det som var bestämt.

Tänker på hur många gånger i mitt liv jag valt att fullfölja de bestämda spåren utan att mitt hjärta varit med. Det är de gångerna jag har vågat göra de där 180C vändningarna som jag utvecklats som mest. Jag ska våga lyssna mer på mitt inre. När det är dags för att gå emot det planerade ska jag göra det utan rädsla. Bara med glädje….

 

24,7 mil med en avslutning av glädje sätter jag rakt in på mitt självförtroendekonto!! Enda smolket i bägaren var den missade fikan med bästa vännen….

 

image1-3

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply
    Inspirationsbomb: Bästa blogginläggen från förra veckan! | HEALTHY LIVING
    8 juni, 2015 at 15:32

    […] Emma om vidriga cykelpass och insikten att valet är DITT Emmas inlägg om cykling säger så mycket mer än bara hur ett träningspass kan vara… Tänk om vi kunde komma på det oftare – att valet är vårt. Att vi kan välja att byta riktning precis när vi vill… […]

  • Reply
    Cecilia
    7 juni, 2015 at 06:13

    Wow!! Så bra skrivet, vilken kämpe 🙂

  • Reply
    erika
    4 juni, 2015 at 07:59

    Säger så mycket! Tack! kram

  • Reply
    Clara Edvinsson
    4 juni, 2015 at 07:31

    Alltså superbra cyklat Emma, fantastiskt starkt gjort både av din kropp och ditt pannben. Du kommer grejja det!

  • Reply
    Malin
    3 juni, 2015 at 15:43

    Underbar rapportering och ett klokt pannben! Kalmar är ditt!

  • Leave a Reply