Monthly Archives

maj 2015

Training

Tacksamhet

Jag är inne i ett tacksamhetsflow i mitt liv just nu. Jag känner en sådan enorm kärlek till livet. Jag låter mig själv vara tacksam över allt som händer runt omkring mig.

Tacksamhet, ett ord att smaka på, ett ord att komma ihåg. Det är just det ordet som gör att jag kan hålla min prestationsprinsessa i balans. Det ordet som har gjort att jag idag vågar testa på nya saker utan rädsla att misslyckas.

Jag har i hela mitt liv haft mål och drömmar. Jag har skrivit listor, jag har haft lägenheter tapetserade med post-it lappar med tider, jag har gjort minutiösa planer och ständigt gått omkring med målbilder i huvudet. Det är sådan jag är som person. Jag drivs av mål och jag har också accepterat att det är en del av mig själv.

För mig (liksom för många andra) upptog prestationen så mycket av min tid att jag glömde av att leva emellan. Mitt mående blev ett resultat av mina prestationer. Nådde jag mina mål mådde jag bra, misslyckades jag var dagen förstörd. Jag blev mina prestationer. Rakt igenom.

För mig handlade det mestadels om medaljer och tider men det räcker att jag är i vilket sällskap som helst för att inse att vi alla drivs av det yttre. ”Bara vi renoverar om badrummet…”, ”Bara jag får det där jobbet…”, ”Bara vi åker till Thailand över jul…”

Vi är drabbade av ett ”Om-jag-bara”-syndrom att vi glömmer att titta på allt det som redan finns i våra liv. Jag vände på steken, 180C från allt det jag hade hjort innan. Jag skrev en lista på allt det jag hade i mitt liv. Både djupare saker och ytliga. Min fantastiska dotter, sambo, jobb, lägenhet, bil osv. Jag vågade se det jag har istället för att fokusera på allt jag inte har.

När jag tittade på den listan insåg jag att jag har precis allt jag behöver och lite till. Jag insåg också att personerna/sakerna på den listan är de allra viktigaste i mitt liv, det fundamentala. Jag valde att se mållistorna som bonus (Vem älskar inte bonusar??!) och insåg att det viktigaste på den listan kommer ändå finnas kvar om jag misslyckas. Den insikten gör att jag i dag kan ge mig in i nya saker med en spänning och glädje istället för en rädsla att misslyckas.

Vad är det värsta som kan hända? är frågan jag alltid ställer mig. Och vet ni vad, i det stora hela brukar inte svaret bli skrämmande, överhuvudtaget…

grateful-happy-heart

Training

När balansen infinner sig

Sitter i solen i Slottskogen här i Göteborg och sippar på en kaffe. Två åttaåringar springer runt och verkar njuta lika mycket jag gör just nu. De senaste dagarna har jag känt mig totalt tillfreds. Visst, störningsmoment dyker upp, det är ju livet liksom. Men de tar inte tag i mig som det ibland kan göra. Jag känner mig harmonisk. Njuter.

Jag har slutat sträva efter att ha total  balans hela tiden. Det går inte. Kan bara förändra det som jag kan påverka. Inte det andra. Slutat se ett bra mående som en prestation. imageJag tar dagen som den kommer. Känner efter och jobbar med känslorna istället för emot.

Dåliga dagar lär mig också saker. De får mig också att uppskatta de dagar som är bra. Idag är en sådan dag. Jag fortsätter njuta. Just här, just nu…

 

 

 

 

Livet Training

Skippa betyget i Skolidrotten

Efter att ha blivit inbjuden till en Facebookgrupp idag som hade syftet att höja rösten för mer skolidrott så kände jag att det var dags för ett inlägg som berör en av de sakerna jag brinner för mest, folkhälsan.

Jag har en tydlig åsikt vad det gäller skolidrotten. Säger inte att den är rätt eller fel men den är min. Jag tycker vi ska öka Idrotten i skolan och samtidigt ta bort betygen. Ganska kontroversiellt kan tyckas av en före detta elitidrottare som borde vara glad för ett högt betyg som höjde det totala snittet. Det komiska i det här är att jag trots att jag hade högsta betyg i alla moment i Idrott & Hälsa inte fick det högsta betyget, på min tid en 5:a. Jag missade ett moment i kursplanen, orienteringen. Anledningen, jag var iväg och OS-kvalade i simning. Redan där kan man ju tycka att något är snett.

Vi vet idag att den psykiska ohälsan är otroligt utbredd bland unga. Den har ökat i takt med att skolidrotten har minskat. Jag menar inte att röra på sig är facit för att man ska må bättre psykiskt. Det är en hel massa parametrar som gör att unga mår dåligt idag. Det jag dock vet är att man mår bättre psykiskt av att röra på sig. Punkt. Finns massa forskning som påvisar detta och jag har själv upplevt det.

Stillasittandet ökar samtidigt som spontanidrotten minskar. Sjukdomarna kopplat till detta likaså. Ändå har vi minimalt med Idrottstimmar i skolan.

Det går inte att säga att skolan axlar hela ansvaret för att få människor att röra på sig. Alla vi har ett ansvar. Som förälder, som förening och  som skola. Det är lätt att ge någon annan ansvar i tunga och viktiga frågor. Jag tänker att om vi alla tar en liten bit av ansvar och påverkar det vi kan påverka i den roll vi har så blir det totalt en stor förändring.

Idrotten totalt sett är inte lika lättillgänglig idag. I alla fall inte i storstäderna. Det är långa köer till vissa idrotter och det är dyrt. Ska vi verkligen tillåta idrotten att bli en klassfråga?

På min tid liksom nu (ja jag generaliserar men jag kan redan se tecken i min 8-åriga dotters klass) är de som deltar på idrotten i skolan de som egentligen behöver den minst. Det är de som redan hittat glädjen till rörelsen och idrotten som har högst närvaro. Kan vi komma ifrån betygssättningen tror jag vi kan hitta kärnan i den fysiska aktiviteten. Nämligen den att det inte finns ett sätt att röra sig på som passar alla. Hitta glädjen, hitta lekfullheten och vagga in barnen/ungdomarna i ett välmående av fysisk aktivitet. Att få det att bli en naturlig del av deras vardag. Liksom att äta, sova och läsa läxor. De goda vanorna.

Det finns hur mycket fysiska aspekter som helst varför det är bra att röra på sig. De tror jag inte ens jag behöver nämna.

Kan vi ta bort betygsättningen kan vi fokusera på glädjen och lyfta bort prestationskraven. Vi vet att saker vi brinner för och inte känner oss pressade av får vi hållbarhet i. Jag vill skapa hållbara, välmående liv för våra barn, och i ett hållbart liv måste vi ha en kropp och knopp som fungerar. Med en bra fysisk status är vi en bit på väg!!!

 

 

spring-scaled1000

 

 

IronMan Livet Training

Rädslan och kärleken till cykeln

Vilken underbar helg det varit! Ledig och härligt väder, kan inte bli bättre!!

Känns som om jag hunnit hur mycket som helst i helgen trots att det blev en ofrivillig vilodag i söndags.

Jag har varit ute och en hel del på mina nya cykel under helgen. Grenen där jag måste lägga ner mest tid på inför min IronMan. Jag är väldigt grön på cykel utomhus. Förra året var första gången jag satt på en Racer och jag är helt nybliven ägare till en tempocykel. Det har inte varit självklart, jag har varit fruktansvärt rädd, det har varit en lång resa.

Anledningen till rädslan att sitta på en cykel är att för fem år sedan nu i maj skadades min älskade pappa allvarligt i en cykelolycka. Det var inga bilar inblandade, ingen annan person som ställde till det. Det var maximal utdelning av otur. Han fastnade med hjulet i en tjälskada i marken i hög fart. Cykeln tog tvärstopp men pappa flög 15 meter och landade på huvudet. Trots hjälm kunde inte kraschen lindras. Under 10 veckor svävade han mellan liv och död i koma. Ingen visste om han någonsin skulle vakna. Mot alla odds (han är den mest envete jäveln jag vet) vaknade han och fick tillbaka livet. Men ett liv som inte är detsamma. Den pappan jag hade före olyckan försvann i kraschen men jag fick tillbaka min pappa i en ny version. Inte sämre eller bättre men annorlunda. Han har fortfarande 4 blödningar i hjärnan men han klarar av livet. Något som läkarna ansåg en omöjlighet men han bevisade att med stark vilja och övertygelse går precis allt. Han är den största kämpe jag vet. Han ger mig perspektiv på livet. Han påminner mig att vara tacksam när jag glömmer. Igår ringde han bara för att berätta att han var så lycklig att han klarat av att vara ute och gå utan käppar. Jag blev så glad att jag nästan började gråta när jag hörde hans lycka. Jag vet att han en stor dröm, att kunna springa igen. Att kunna jogga på vårt favoritställe hemma i Blekinge. jag blir inte förvånad om han lyckas.

Tre år tog det efter den olyckan jag satte mig på en cykel igen. Att cykla fastsatt med pedaler var inte ens ett alternativ. Än mindre att tävla i cykel. Jag utmanade min rädsla. Steg för steg. Förra året stod jag på startlinjen på Vätternrundan. Pappa stod bredvid och gav mig den sista lyckosparken.

Jag har bestämt att inte låta rädslorna styra mitt liv. Nu tillåter jag mig känna kärleken till cyklingen…

 

image1 IMG_5961 IMG_0120

 

Training

Ny cykel och Vardagspuls

Haft ett par intensiva men härliga dagar i Stockholm. Hann med både egen träning, träffa fina Fredric och annat.

Igår fick jag äntligen hämta min Tri-cykel som jag beställde för en månads sedan. Alltså det här med cykel är en djungel för mig som nybörjare. Jag hade ingen koll överhuvudtaget men jag fick suverän hjälp på Team Sportia i Uppsala. De är verkligen superproffsiga ut i fingertopparna. Koll på precis allt och inga krusiduller. Butiken är ett klassikercenter där de har ett magiskt sortiment för både cykel, skidor och våtdräkter. En riktig guldgruva i både utrustning och kompetens i grenarna.

Valborgsmässoafton avslutade jag med att medverka i Vardagspuls på TV4 (Klippet kan ni se HÄR) Så himla kul att träffa både Agneta Sjödin och Christian Hellberg igen!

image1 image2 image3 image4 image5