Browsing Category

Motivation

Motivation Training Träning

Det där med att komma igång igen.

Den här tiden på året så får jag så får jag alltid så otroligt många mail från er läsare. Det handlar främst om tips och råd på hur man ska komma igång med kost och träning igen efter semestern. Jag fattar att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Eftersom jag själv har tränat ganska lite den här sommaren, så har jag fått känna på hur lätt det är att vänja sig med vardag helt utan träning. Som ni vet så tycker jag att det har varit otroligt skönt att vila och fokusera på annat, men steget till att gå till gymmet blev efter ett tag ganska stort.

Innan jag åkte till New York så var jag förberedd på att det skulle bli mycket träning, men inte att det skulle bli såpass hårda pass. Jag var faktiskt lite orolig att det skulle bli för tufft för mig att gå från noll till hundra på en gång, men tack och lov så gick det bra. De första dagarna var dock riktigt tunga och jag hade ont överallt (tränningsvärk alltså). Men det tog inte lång tid innan kroppen vande sig vid att träna igen. Det blev en riktig rivstart för mig med andra ord. Nu när jag är hemma igen så är jag väldigt peppad på att fortsätta hålla igång under hösten. I den utsträckning som kroppen klarar av givetvis. Att köra ”allt eller inget” funkar givetvis inte för alla, men för mig var det nog det som krävdes för att hitta tillbaka just nu.

Jag tycker att det bästa med att komma igång igen är att man känner en stor skillnad ganska snabbt. Jag känner oftast redan efter någon vecka att kroppen blir starkare (inte att jag lyfter supertungt direkt, utan mer en känsla av att orka mer i vardagen). Jag märker även att jag blir piggare, att jag sover djupare, samt att min aptit blir bättre. Bara de bitarna ger mig motivation att fortsätta. Jag blir också mer motiverad att äta bra när jag har en bra struktur i träningen. De bitarna går verkligen hand i hand för mig.

Några tips som kan göra det lite lättare att komma igång med träningen igen efter en ”lat semester”

Passa på att vara utomhus så mycket du hinner nu under sensommaren. Tanka solljus (behövs ju definitivt inför hösten) och njut av naturen genom att gå promenera, springa eller cykla. Ett enkelt sätt att komma igång är att börja med promenader på några kilometer. För många så kan det kännas lite övermäktigt att börja springa efter ett uppehåll, vilket jag förstår. Så börja med det som känns hanterbart.

Gör det till en rutin. Planera in när du ska träna och vad du ska köra. Att skriva ner hur du tänker träna under veckan som kommer är ett enkelt sätt att få en struktur och rutin i passen. Det blir också  betydligt lättare att det blir av då. Att planera in  träning med en kollega eller kompis är också ett bra sätt för att se till att det blir av.

Gör det enkelt för dig. Det skulle exempelvis kunna vara att du hittar en träningsanläggning som ligger nära hemmet/jobbet eller ett gruppträningspass som du gillar, eller en runda som du känner dig van vid. Att ha med träningskläder i väskan gör det också lättre att bara ”stanna förbi” gymmet på lunchen eller på vägen hem efter jobbet.

Var målmedveten. Ha en tydlig plan och se till att faktiskt prioritera träningen under ett par veckor tills det rullar på av sig själv. Börja med kortare pass och gå sedan in på mer krävande träning.

..Framförallt, försök hitta en glädje och en lycka i att börja träna igen. Det kommer göra hela vardagen, livet och relationen till dig själv bättre.

Motivation

Drömdag

Jag hade en helt fantastisk nationaldag igår! Den blev väldigt spontan och härlig vilket jag älskar. På morgonen mötte jag upp Adam och Daniel på SATS för att köra ett benpass tillsammans. Vi ville ut i solen så fort vi bara kunde, så vi körde passet i superset. Vi körde bland annat sumo marklyft, raka marklyft och utfallsgång. Det känns i benen idag kan man säga.

Efter träningen så tog vi bilen ut till min syster Ida och hennes man Lasse. De har precis köpt hus i Kungsängen, så vi ville hälsa på dem där. Det är så rofyllt att komma bort från stan och bara andas.

Efter att ha hängt lite på Ida och Lasses tomt så gick vi en promenad ner till vattnet. Det är bara några 100 meter från deras nya hus , så det är ett riktigt drömläge. Då ingen av oss badat än i år så var det defintivt dags. Vi gick därför till en hoppklippa som vi badat ifrån sen vi var små. Det var några galna ungar som hoppade från ett träd ovanför klippan (som redan är ganska brant). Blir rädd bara av att titta på bilderna nu hehe.

Jag, Ida och Adam hoppade i några gånger var (dock inte från trädet) och det var faktiskt inte så farligt kallt. En bonus vad ju att kunna ligga och värma sig på klipporna efteråt. Livskvalite!


Efter att ha legat någon timme nere vid vattnet, så gick vi tillbaka och bara hängde i solen, åt mat från Icha och lekte med lilla Lykke.


Lite senare på eftermiddagen så mötte jag upp mamma för att gå en promenad. Det var fortfarande stekande sol och helt underbart väder. Det var som att man aldrig ville att solen skull gå ner.



När vi var tillbaka från promenaden så blev det middag och vin i den lilla kvällsol som var kvar. Jag får verkligen harmoni i själen av sådana dagar. Att bara umgås med familj och vänner, helt kravlöst och okomplicerat. Jag blev åter igen påmind om hur mycket kärlek jag har omkring mig. Det är lätt att glömma bort ibland. Men den där dagen kommer jag leva länge på.

Motivation Träning

Ibland är det bara att rycka upp sig

Idag hade jag en sån där seg dag då jag bara kände för att sova. Jag har haft mycket jobb i veckan och pollenperioden har defintivt gjort sig påmind. Jag har bara känt mig mig trött, omotiverad och seg de senaste dagarna. Jag gillar verkligen inte den känslan. Jag vill ju känna mig pigg, stark och peppad varje dag. Jag har dock gillat läget och vilat mer än vanligt, lagt mig i tid och kört väldigt lugn träning.

När jag var klar med mina möten idag så vill jag bara hem och däcka på soffan, även om jag vet med mig att jag brukar bli ännu mer seg av det. Jag hade dock tagit med mig träningskläder i väskan så jag bestämde mig ändå för att gå till gymmet. Tanken var att gå en promenad på bandet eller köra lite rörlighet. Men den planen ändrades ganska smabbt.

När jag väl kommit in på gymmet och kört lite uppvärmning, så började kroppen kännas pigg igen. Istället för att gå på bandet så fick jag till ett svettigt intervallpass. Å det kändes så otroligt bra. Löpningen kändes lätt och helt plötsligt var kroppen med på banan igen. Det hade jag aldrig kunnat ana innan. Det är så konstigt hur det kan bli så ibland. Att man får till riktigt bra pass, då man inte alls är inställd på träning. Kanske har det med att al press och alla krav är lite som bortblåsta just då. Någon som känner igen sig?

Passet: 
15 min jogg som uppvärmning
20×30 sek hårt/30 sek vila.
Nerjogg.

Jag är så glad att jag faktiskt tog mig till gymmet idag, trots att jag inte alls kände för det. Ibland är det såklart bäst att bara gå hem och lägga sig på soffan. Å ibland är det faktiskt bra att ta sig i kragen och köra ändå, som idag.

Mind Motivation

Vi får hjälpa varandra

Att få mail från er är inte alltid helt enkelt. Ibland gör det nästan ont i mig när jag läser vad vissa av er skriver, och det ger mig ibland en känsla av att ibland inte riktigt kunna ge er den hjälp ni behöver. Jag är så otroligt glad att ni vågar skriva till mig och verkligen vågar dela med er av era liv, för det kräver mod. Å i en perfekt värld så hade jag velat ge vettiga och bra svar på precis ALLT, men det kan jag tyvärr inte.

Det kan vara mail om hur tufft livet är, hur trötta ni är på vardagen, frågor om att känna sig otillräcklig, värdelös, inte smart nog, tillräckligt vältränad etc. Vissa ämnen är för känsliga för att jag ska kunna vägleda och hjälpa er. Tyvärr. Det handlar inte bara om att tiden att svara alla inte finns där, men också att jag saknar kunskap om den mentala biten. Jag har bra koll på kost och träning. Jag vet hur kroppen fungerar och vad den behöver. Jag kan Anatomi och jag kan en hel del om den fysiologiska biten. Men tyvärr så vet jag inte lika mycket om just psyket och tankarna som styr våra liv varje dag.

När det handlar om det mentala biten så kan jag med andra ord endast utgå från mina egna erfarenheter och hur jag själv jobbat för att försöka må så bra som möjligt. Livet är inte alltid på topp, långt ifrån. Jag har många dagar då jag vaknar och inte har lust att göra ett skit, utan bara sova. Jag tycker att det är otroligt viktigt att man vågar prata om de dåliga dagarna också, utan att skämmas. För allt blir så mycket lättare när man inser att det finns verktyg och knep för att jobba bort negativa tankar.

Jag har själv gått i KBT-terapi i två omgångar. Det var något av det bästa jag gjort, för min egen skull. Det var några år sedan nu, men jag jobbar fortfarande med vissa övningar som jag fick med mig därifrån. Jag skulle faktiskt tipsa nästan alla att faktiskt ta hjälp och prata med någon utomstående (psykolog, samtalsterapeut etc). Ibland är det skönt att inte behöva älta alla problem och tankar med vänner och familj. Å framförallt så är det skönt att kunna prata med någon som inte lägger någon som helst värdering i hur du tänker och ”är”.

Man är aldrig helt ensam med sina problem, även fast det ibland kanske känns så. Att bara hålla allt för sig själv är inte heller hållbart i längden (tror jag). Man behöver få ventilera sina tankar/känslor och få vägledning. Det krävs mod för att våga fråga om hjälp och det krävs mod och vilja för att orka jobba med sig själv. Men det är definitivt värt den mödan.

Så med det sagt så ska ni givetvis fortsätta maila mig om hur ni har det. Jag ska försöka göra mitt bästa för att ge bra råd och tips. Men som jag skrev tidigare så kan jag endast hjälpa er med det som jag känner att jag kan svara på. Vi är alla för värdefulla för att gå runt och må dåligt. Vi får hjälpa varandra och vi får försöka ge varandra mod att våga hitta olika vägar.

Någon av er som har någon positiv erfarenhet av exempelvis KBT?

KRAM på er

Mind Motivation

Att trivas i sitt eget sällskap

Den senaste veckan har jag spenderat ganska mycket tid ensam. Eller om jag ska var helt ärlig så spenderar jag ofta mycket tid i bara mitt eget sällskap. Egentid. För mig är det ett sätt att fylla på med energi, ”bara vara” och kunna få lite ”mental ro”. Det är som att man får en chans att hämta andan, vila tankarna och bara bli lämnad i fred. Jag träffar så otroligt mycket folk på dagarna (i jobbet, vänner, möten, på gymmet osv), vilket jag älskar. MEN det gör också att det är så otroligt skönt att bara kunna koppla bort allt sådant ibland. För mig är nog egentid lika viktigt som att äta och sova.  Å jag tror inte att jag skulle må speciellt bra om jag hade folk omkring mig dygnet runt. Då pratar jag inte om att jag behöver flera timmar om dagen, utan det kanske räcker med att bara få en liten stund.

Jag fick en del frågor på min ”instagram-story” för någon vecka sedan om varför jag valde att vara ensam så mycket. För är det verkligen okej att välja det? . Jag tycker definitivt att det är mer än okej.  Jag tror att många ser det som att man ”väljer bort” sina vänner för att få vara ensam. Men jag ser det verkligen inte så. Jag ser istället att jag väljer något som jag vet att jag verkligen behöver och som gör mig lugn. Å det måste väl inte vara antingen eller? Det finns tid att umgås också.

Normen i samhället är ju att man hela tiden ska ”vilja” träffa folk. Hela tiden ska man vara uppkopplad och tillgänglig. Social media har en extremt stor påverkan där. Man måste alltid ha en en massa ”roliga saker för sig”, umgås med allt och alla, gå på allt man blir injuden till och alltid ha ett rikt socialt liv.

Jag har väldigt många vänner/bekanta som inte klarar av att vara ensamma. De måste alltid ha sällskap till gymmet, affären, de kan absolut inte äta ensamma och att exempelvis spendera en lördagkväll ensamma ses som ett misslyckande. Jag tycker dock att man inte ska förutsätta att alla människor alltid vill träffa andra. Givetvis är det inget fel med det, och visst, det finns folk som vill ha det så. Men jag tror att det i längden kan vara lite ”farligt” att vänja sig vid att aldrig kunna vara ensam. För vad händer om man helt plötsligt blir det? Det måste få vara okej att säga nej till saker utan att få dåligt samvete eller utan att leta undanflykter. Det måste få vara okej att kunna säga, utan att skämmas, att man hellre är hemma just den här gången.

Att alltid har folk omkring sig kan vara ett väldigt enkelt sätt att hålla känslorna på avstånd, ett sätt att kanske slippa fundera, analysera, grubbla etc. Jag tror att ju mer man ”bekantar sig med sig själv” i ensamhet, ger sig själv egentid och ro, ju mindre ensam känner man sig. Att trivas i sitt eget sällskap handlar ju också om att faktiskt trivas med sig själv. Att kunna trivas med känslan av att man inte är beroende av andra människor för att må bra eller bara glad. Det är fantastiskt att umgås med familj och vänner, jag säger inget annat. Men det är också fantastiskt att kunna trivas i sitt eget sällskap. För när det väl kommer till kritan så måste vi lära oss att stå ut med oss själva resten av livet. Å att vårda den relationen gör allt så mycket lättare.