HEALTHY TRAINING

Mollusker- en ofarlig, men besvärlig hudinfektion

 

Mollusker, dessa frustrerande utslag som biter sig fast i våra barn i evigheter.

Läser man om mollusker står det ofta att de flesta försvinner efter ett halvår, i vissa fall upp till något år. Verkligheten är nog lite dystrare enligt min uppfattning. Många barn dras betydligt längre än så med sina mollusker. Egentligen är det nog mest föräldrarna som störs av de här knottriga utslagen med en liten navel på toppen, för de brukar varken klia, eller göra ont. Kosmetiskt störande är de och när de är på väg bort ser de inte så roliga ut då de blir rodnade och ser ut nästan som irriterade finnar.

Min äldsta dotter hade sina under en kort period när hon var i ettårsåldern, kanske ett par månader. Henne behandlade vi med en huskur som BVCsköterskan rekommenderade. Vi smörjde med Lactacyd och lät det sitta över natten. De försvann, men det var nog mer ett sammanträffande. Min yngsta dotter fick dras med sina under flera år innan de ville ge sig. Där provade vi det mesta, men jag får nog erkänna att det tips som jag kommer ge er om ihärdig daglig insmörjning med mjukgörande inte riktigt efterlevdes. Nu är de i alla fall borta.

Vad är mollusker? Det är ett virus i släkten Poxvirus som framförallt smittar genom direktkontakt, d v s hud mot hud, eller via blöta handdukar som man lånar av varandra. Inkubationstiden, alltså tiden från det att du får smittan tills dess att utslagen poppar upp är ca 2- 8 veckor, så att veta vem som smittat barnet kan ju i efterhand vara svårt och inte heller så värst intressant. Vanligast är väl ändå att det är syskon, eller nära kompisar som smittar varandra.

Varför tar det så lång tid för molluskerna att försvinna? Jo, kroppens immunförsvar måste gå igång och vilja få bort utslagen och även om de är fula, så är de inte så besvärliga för kroppen att ha att göra med, vilket enkelt uttryck gör att de är lågprioriterade inkräktare att strida mot.

Varför drabbas vissa värre än andra? En av orsakerna som man faktiskt själv kan göra något åt är molluskernas förkärlek till eksem och atopisk hud.

En torr och lätt eksemig hud är något som molluskerna lätt får fäste på och verkligen gillar. Har du ett barn med generellt torr hud och kanske även eksem, så var noggrann och ihärdig med att smörja. En hel hud utan småsprickor och trasigheter är en superbarriär! Den är vattentät, bakterie- och virusmotståndig och en fantstisk värmereglerare. Det är så värt det att lägga lite krut och tid på att smörja in med mjukgörande mist två gånger per dag för att hålla den hel.

Många upplever att sol och salta bad har god effekt på molluskerna. Det tror jag är just därför att hela huden ofta mår bättre då vi är i lite fuktigare och varmare miljöer och eventuellt är vi också just i samband med solsemestrar lite extra noggranna med att ta hand om vara barns hud. Vi smörjer solkräm och fixar och har all tid i världen jämfört med vintervardagen hemma då just insmörjning kanske får lite lägre prio. Eller?

Kan man behandla på något annat sätt än att smörja med mjukgörande?

Behandlingsalternativ finns. De kirurgiska är smärtsamma och lämnar ofta ärr. Det är inte att rekommendera för de mindre barnen, men kan eventuellt vara ett alternativ för äldre barn med långdragna besvär i t ex ansiktet. Man använder i så fall en liten vass sked, så kallad cyrett, eller laser, eller frysning.

Det finns en kräm på Apoteket som heter NoPoxivir, som kan vara värd att testa, men även med denna är det tålamod som gäller.

SÅ sammanfattningsvis:

  1. Detta är ett irriterande men ofarligt virus som vår kropp inte ställer upp hela artilleriet mot i första taget.
  2. Drabbar atopiker och torrisar, vilket är stora flertalet av oss nordbor, värre då en skadad hudbarriär är ett lätt byte för viruset.
  3. Tidskrävande och frustrerande på alla vis
  4. Du kan själv minska förutsättningarna för viruset att hitta nya ställen att slå sig ner på genom att hålla barnets hud mjuk och hel med hjälp av mjukgörande kräm.

Så jobbigt, men håll ut, det går över!

De är vanliga i böjveck där huden ofta är lite torrare

Fråga doktorn HEALTHY BLOGS Medicin

Pollen, pollen, pollen

    De tidiga vårtecknen, inte en njutning för alla

Den underbara våren är här! Fåglarna kvittrar som tokiga, krokus och annat grönt skjuter upp ur marken som kanoner. Dagarna blir ljusare och varmare. En årstid att njuta av. Om man inte har pollenallergi förstås, för då innebär dessa tecken starten på en kort eller lång period fylld av trötthet, huvudvärk, ont i halsen, konstant rinnande och kliande näsa och ögon, samt andningsbesvär.

Ett ösregn är efterlängtat då det binder upp och spolar iväg en hel del pollenpartiklar.

Många känner sig fängslade inomhus under pollenperioden. Det är ett helvete att gå ut.

Vad finns att göra för att lindra? Hur gör man med träning?

Det absolut viktigaste är att börja behandla i tid och behandla kontinuerligt under hela pollensäsongen. Börja behandla innan besvären brukar dyka upp. Se till att du har bra behandling för alla symtom (antihistamintabletter, ögondroppar, nässpray, astmaspray och ev astmatablett). Gör man på detta sätt har behandlingen allra bäst effekt.

Håll koll på hur pollenprognosen ser ut. Det är kanske inte läge för en utflykt just idag, eller så är det just idag du kan passa på att ta en promenad eller löptur i naturen. Försök att anpassa dina aktiviteter efter pollenhalterna.

Duscha av dig allt pollen när du kommer hem. Det där mjölet som ligger som en hinna på alla utemöbler, bilar och fönster så här års hamnar ju också på oss. Skölj av det innan du lägger dig i sängen, eller sätter dig i soffan så kan det kännas lite lättare. Det är ju också bra att duscha av familjen som såklart också har pollen på sig efter en dag.

Kan jag träna under allergisäsongen, eller är det skadligt, som att träna med en infektion i kroppen?

Ja, du kan träna under pollensäsongen. Förutsatt att du orkar och att inte dina symtom sätter stopp för träningen. Åter gäller det att se till att ha bra behandling. Du kanske behöver extra inhalationer inför konditionspassen. Du kanske behöver förlägga dina konditionspass inomhus, även om det inte känns så roligt.

Vissa personer har trots all behandling som finns och alla egna knep för att undvika så mycket kontakt med pollen som det går outhärdliga besvär. Då är inte den förlegade behandlingsmetoden kortisoninjektion inte ett bra alternativ. Detta p g a att de positiva effekterna med denna behandling inte uppväger biverkningarna . Däremot kan det vara läge för en bedömning hos en läkare med specialitet inom allergologi. Det finns en behandlingsmetod som går ut på att man  släcker ut kroppens överaktiva rekationsmönster så att det inte längre går i spinn vid varje liten pollenkontakt (eller vissa andra allergener). Det kallas för allergenspecifik immunoterapi (ASIT) och är både jobbig och tidskrävande att gå igenom, men har ofta goda resultat. I stort går det ut på att man utsätter kroppen för en liten mängd pollenliknande ämnen regelbundet för att släcka ut kroppens reaktion på dessa. Det är inte alla allergier detta går att göra på och behandlingen tar ca 3-5 år beroende på vilken allergi du behandlar. Den här behandlingen sköts av läkare och sköterskor som är specialister på allergi. Några dagar med kortisontabletter kan också vara ett bra alternativ när besvären är för svåra trots annan klok behandling.

Mitt take home message är

  • BÖRJA BEHANDLA I TID HELST INNAN BESVÄREN BÖRJAR
  • BEHANDLA UNDER HELA POLLENSÄSONGEN UTAN UPPEHÅLL
  • ANPASSA DIG EFTER DAGENS POLLENPROGNOS
  • TALA MED DIN LÄKARE OM EV ANNNAN BEHANDLING OM DU PRÖVAT ”ALLT” OCH ÄNDÅ HAR DET SVÅRT
  • TRÄNA SÅ MYCKET DU ORKAR, KLARAR OCH VILL

 

HEALTHY BLOGS Medicin Rehab

UTMATTNING del 2. Tröttheten och de kognitiva symtomen

I tidboken har jag skrivit NN –uppföljning stress.

Vi fortsätter där vi slutade förra besöket.

Patienten får veta att alla prover var helt normala. Skönt, men ändå inte tycker patienten, för då är det inte bara något tillskott eller någon medicin som behövs. Det hade varit mycket enklare än det som nu står för dörren.

NN kanske blev sjukskriven vid förra besöket och kommer nu tillbaka för uppföljning, mer noggrann sjukhistoria och planering framåt.

Hen mår väl lite bättre idag tänker ni, nu när hen har fått lite distans till stressen och dessutom fått vila sig lite.

Nej, det är ofta inte så, utan ofta kommer patienten in och berättar att hen är ännu tröttare och har det jobbigare på nätterna med dålig sömn och kanske ångestattacker.

Vardagen fungerar inte;

”Jag körde från jobbet för att hämta barnen på skolan, men när vi skulle hem därifrån hade jag glömt att jag hade bilen och vi gick hela vägen hem. Väl hemma inser jag ju att bilen inte alls var hemma, utan stod kvar på skolan”

”När jag steg av tunnelbanan hemma hade jag ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå för att komma hem”

”Jag som alltid kunnat hålla många bollar i luften klarar nu inte av att laga mat samtidigt som någon pratar med mig.”

”Jag får ingenting gjort, stirrar bara framför mig och vet att jag borde göra det, eller det, men det går bara inte.”

Vi pratar och det framkommer att det under lång tid varit en hög  belastning på patienten, antingen på arbetet eller privat (mer än sex månader enligt Socialstyrelsens kriterier). Symtomen har egentligen funnits rätt länge (mer än två veckor är ett av kriterierna för diagnosen utmattningssyndrom).

Ofta är detta individer med höga krav på sig själva. Inte sällan tycker de att de har roliga, men krävande, arbeten och trivs egentligen med vad de gör. De säger hellre ja än nej när de blir ombedda att göra saker. Kanske har de faktiskt aldrig nånsin sagt nej. De vet inte hur man gör.

Det finns ibland depressiva inslag i utmattningen, absolut inte alltid.

Något som mycket är vanligt är känslan av kontrollförlust. Med det menar jag upplevelsen av att inte ha kontroll över sin vardagssituation.

Bara man har ramar och kontroll över vad som ska göras och att inget oväntat gömmer sig bakom nästa dörr titt som tätt, går det oftast rätt bra även om man har mycket omkring sig. Men när de där oanmälda uppgifterna, som man måste lösa gång på gång dyker upp, ja då blir det stress. Fortsätter detta under en lång tid får det hälsokonsekvenser om man inte har förmågan att sätta gränser och vara ok i gränssättningen.

Utöver kroppsliga symtom som vi talade om i förra inlägget kommer de psykiska och kognitiva symtomen.

Man sover allt sämre, kanske somnar, men vaknar många gånger under en natt och har då huvudet fullt med tankar och hjärnan går på högvarv. Sömnen blir fragmenterad och för kort.

Minnet påverkas, man glömmer namn på människor i sin närhet, man glömmer t ex vad man gick in i köket för att hämta. Detta har vi väl alla upplevt, men ofta kommer man ju på vad det var när man går tillbaka och gör om proceduren med att gå in i köket. De här personerna är med om detta hela tiden och kommer ofta aldrig på vad det var de skulle göra.

Enkla vardagssaker som vanligtvis görs utan att man reflekterar över dem kan nu bli stora projekt som man aldrig kommer i mål med. Typ som att tvätta håret.

Listan över mentala och kognitiva sytom kan göras lång och är såklart skrämmande för den som drabbas.

Dags att bryta detta och hjälpa patienten till ett liv som fungerar bra trots omvärldens krav.

Stressrehabilitering. Vi talar nu bl a om samtalsterapi, kroppsmedvetenhet, avslappningsmetoder som yoga, mindfulness, basal kroppskännedom m.m.

Det är viktigt att patienten får kunskap om tillståndet, sig själv och sitt eget beteendemönster, samt får stöd, tid och givetvis de verktyg som krävs för att komma ur beteendet, återhämta sig och komma åter till en god funktion.

Men detta tar tid. Hjärnan måste få repa sig och läka ihop för att återfå sina funktioner. Inte sällan har individen en kvarstående sårbarhet för stress och ett permanent nedsatt sinne för multitasking, vilket kanske tidigare var personens trumfkort. Detta tar också tid att acceptera och hantera.

Jag skulle säga att stressrehabilitering är dels en ren utbildningsdel som skulle vara bra för de flesta att gå, och dels en behandlingsdel som består av flera komponenter där både läkare, sjukgymnaster och psykologer är lika viktiga för patienten, men att det absolut största arbetet görs av patienten själv.

Det är högst individuellt hur lång tid det tar att läka och återhämta sig från en utmattning. Bakslag är vanliga. Det ligger lite i syndromets natur; individer som vill lite mer än vad deras kroppar håller för blir såklart peppade när de märker framsteg och går då gärna lite för fort fram. Det kan handla om en, eller ett par för långa eller för snabba promenader tillsammans med en vän som räcker för att tröttheten åter ska skölja över patienten som en tung blöt mantel.

Med tålamod och klok rehabilitering kommer man dock i de allra flesta fall tillbaka om det inte ligger något annat bakom sjukperioden. Bäst är att  så långt det är möjligt inte vara heltidssjukskriven, utan att försöka behålla någon kontakt med arbetslivet. Det är inte möjligt alla gånger, men något att eftersträva om det går.

 

 

 

HEALTHY BLOGS Medicin

UTMATTNING del 1 Första besöket och de fysiska symtomen

Öppen mottagning, måndag. Väntrummet på vårdcentralen är fyllt till bredden av patienter som vill komma in för bedömning av diverse åkommor, alla vill givetvis vänta så kort tid som möjligt.

Patient säger: –Hej, jag tror jag har en urinvägsinfektion…  Jag tänker: –Bra, det fixar vi snabbt

Patient säger: –Hej, jag har ont i halsen och hosta… Jag tänker: Ok, hör hemma på denna mottagning.

Patient säger: –Hej, jag vill bara kolla mina blodvärden, för jag  har yrsel, huvudvärk,superbesvär med magen, blir förkyld hela tiden och så har jag ont i kroppen. Ibland gör det ont i knäna och bland gör det ont i ryggen. Det gör alltid mot någonstans, men värken flyttar runt. Jag måste ha någon brist! Kan vi kolla om det är något fel på mitt immunförsvar? Sköldkörteln? Vad kan det vara som är fel? Jag tänker: –Ok, nu får jag meddela kollegorna att de får hjälpa mig med min lista för att jag sitter med en patient som kommer att ta tid. 

Många gånger kommer de patienter som senare får diagnosen utmattningssyndrom in på en akuttid bara för att kolla vilken brist de har,”för det måste ju vara något fel”. Eller så söker de för något fysiskt symtom, som yrsel, hjärtklappning, magbesvär, huvudvärk, tinnitus m.m.

Skrapar man bara lite grann på ytan genom att till exempel fråga ”Hur mår du egentligen, hur har du det runtomkring dig” händer det inte alls sällan att det brister och patienten faller i gråt.

Det är dock inte samma sak som att hen släpper övertygelsen om att det är något fysiskt fel på hens kropp. Symtomen är ju i stor utsträckning fysiska. Dessutom tror jag att det är lättare att acceptera en fysisk åtkomma än en psykisk åkomma. Det tror jag har flera orsaker. Dels är det lättare att, i alla fall försöka, lägga över ansvaret för sitt tillfrisknande på någon annan (läkaren), eller något annat (en medicin eller annan behandling) vid en fysisk åkomma. Dels är det fortfarande mer accepterat i samhället att ha fysiska än psykiska krämpor.

I förlängningen är det för patienten enormt tufft att handskas med ett utmattningssyndrom, för det ställer kompromisslösa krav på beteendeförändring hos den drabbade. Ingen quickfix.

Varför får man dessa fysiska symtom vid stress? Jo, det är egentligen helt funktionellt ur ett evolutionistiskt perspektiv. Våra kroppar lever kvar i den tid då vi jagade för vår överlevnad och då vi  också kunde bli jagade och då måste sinnen skärpas, barlast tappas, grepp stärkas.

Så det kan vara en anledning till att vi blir ljud- och ljuskänsliga, vi måste gå på toa, vi blir svettiga om händerna, pulsen stiger och blodtrycket går upp- vi är redo för kamp och eller flykt.

Detta är kanske inte längre så funktionellt mer än att det till slut hindrar oss för att fortsätta stressa. Historiskt var detta en livräddande reaktion på akut stress, en plötslig fara. Kroppen satte in en stöt för att komma undan, för att sedan kunna dra sig tillbaka och slicka sina sår eller äta sin fångst.

Som det är med stress idag pågår den dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och den stackars kroppen mobiliserar sitt försvar mot faran, men får aldrig dra sig tillbaka för återhämtning. Krasch!

Min patient som kom in för att bara kolla några prover för att se vad som är fel får såklart gå till laboratoriet. För självklart kan det ju vara något som avviker. Jag lyssnar på hjärtat och lungorna känner på magen och övriga symtomgivande kroppsdelar. Jag lyssnar och ställer frågor.

Vi har börjat en resa och patienten har fått ta blodprov som hen ju kom in för att göra. Vi bokar ett återbesök. Är det riktigt illa kanske patienten blir sjukskriven redan idag, för vissa människor som kommer in är verkligen inte i stånd att arbeta. De är ibland knappt i skick att sköta sin vardag. Mer om det i del 2 som kommer att handla om de mer psykiska och mentala symtomen.

IMG_0009

Hoppfullt ljus

HEALTHY TRAINING

Släpp det som var

 

 

Jag slutade under en period betrakta mig själv som löpare. Från att ha haft det som del i min identitet till att inte överhuvudtaget tro att jag skulle springa igen. Jag hade så länge besvär med en vad och hälsena och gav till slut upp. I höstas blev jag plötsligt smärtfri och såg också hur jag kunde bli det. Jag vet att det är sårbart och att jag kan hamna där igen, men tror mig då veta hur jag ska ta mig ur smärtträsket.

Jag har hjälp av två duktiga sjukgymnaster, som arbetar helt olika och kompletterar varandra perfekt för min del.

Hur som helst, med ett superlångt uppehåll och ett kropps- och mentalt löparminne om vilket tempo man har när man är ute på ett distanspass är det inte lätt att hitta tillbaka.

Det är så lätt att bli nedslagen av att man inte orkar springa.

Knepet för min del är att inte alls relatera till det som var. Jag såg ett klotter ute när jag sprang där det stod ”Det finns bara nu”. Det är ju så sant.

Idag har jag varit ute på en runda på över en timme. Jag har ingen aning om hur långt det var, men tog extraloop på extraloop för att det var så skönt att springa. Jag tillät mig att gå i nån uppförsbacke och jag sprang i det tempo kroppen bestämde. Huvudet fick inte bestämma någonting idag.

Jag lyssnade på min goda vän Jojje Borsséns pod Unika Människor, som jag verkligen tycker om  att lyssna på. Jojje lyckas få en skön stämning med de människor han samtalar med och det är alltid ett fint djup i samtalen.

Att få springa och må bra av det, utan den minsta press från mig själv på vare sig tempo eller distans var verkligen välgörande.

Nu kom detta att handla om löpning, men tanken kan ju så klart ses som en metafor till mycket i livet. Det som var då var då, nu är nu. Släpp!

Unna er själva att göra det ni mår bra av, släpp pressen åtminstone för en stund!

GOTT NYTT 2017!