HEALTHY TRAINING Löpning

I mål på mitt första NYC Marathon

Jag vet inte riktigt var jag ska börja för det har varit så otroligt mycket intryck, upplevelser och känslor under den här helgen. Jag har kastats mellan nervositet, rädsla, besvikelse, smärta, upprymdhet, tomhet och lycka. Men det är väl lika bra att ta det från början för jag vill ändå dela med mig av hela den här upplevelsen.

Jag gick och la mig vid 22-tiden kvällen innan marathon och det var inga problem att somna. Lämpligt nog ställde vi om klockan och vann därmed en timmes sömn. Jag vaknade till vid 3-tiden för att gå på toaletten och då kom nervositeten som en käftsmäll. Jag kunde inte sluta tänka på loppet. Tillslut satte jag på en podd och somnade till en Värvet-intervju. Klockan ringde 4.50 och då studsade vi upp och gjorde oss iordning; packade väska, flätade håret, tog astmamedicin, borstade tänderna, packade frukost mm. Strax före 5.30 var vi i receptionen. Pärs buss gick kl. 5.30 från vårt hotell och min buss skulle gå kl. 6.00 från Hilton-hotellet som låg ca 2,5 km från oss. Jag tog hjälp av hotellpersonalen för att påkalla en taxi men det visade sig vara omöjligt att få tag på vilket var lite stressande. Jag började knata ner mot Hilton och efter ca 10 min promenad kom en taxi. PHEW!


De fyra bussarna stod redo när jag kom; en för dameliten (där jag var en av 40 löpare), en för sub-dam-eliten, en för herreliten och en för sub-herreliten. Jag hoppade in i den första bussen tillägnad dameliten vilket kändes så himla knasigt på sätt och vis. Lilla jag satt där med några av de snabbaste marathon-löparna i världen. Vad tusan gjorde jag där!? Bussen gick kl. 06.00 sharp. Jag högg in på frukosten så snart jag kom in i bussen. Den bestod av yoghurt med bär och granola, en bagel utan pålägg, en sötad cold brew-kaffe och en banan. Det var gott och trots att jag var nervös var det inga problem att få i sig allt.


Vi hade lyxen att få poliseskort hela vägen så vi susade förbi alla andra bussar som var på väg ut mot starten på Staten Island. Alltså bara den upplevelsen; att få åka poliseskort genom New Yorks gator var häftig! Vi passerade starten över Verrazano-Narrows Bridge och såg då många av löparna som redan hade anlänt till startområdet. Jag tänkte på Pär och alla andra jag kände som befann sig där och som skulle bli tvungna att döda 3,5 timme utomhus innan start. I efterhand har jag fått se bilder hur de hade det. På bilderna nedan är Pär tillsammans med Tommy Myllymäki och Bergman137. Om jag inte hade vetat vilka de var och under vilka omständigheter så hade jag trott att de var en grupp uteliggare med Dunkin Donut-mössor. Men tydligen hade det inte varit så illa att vänta. Tiden hade sprungit iväg och det hade inte varit särskilt kallt.




Elitbussarna åkte vidare till en jättefin friidrottsanläggning ute på Staten Island – Ocean Breeze Athletic Complex. Där var det inte direkt jobbigt att döda tid. Det fanns mat, dryck, energibars, kaffe, toaletter, löparbanor och allt annat som man kunde tänkas behöva. Givetvis var allt inomhus. Vi var inte så stort gäng så det fanns gott om plats för alla.




Jag la mig på golvet inne på arenan och slappade med en kaffe i handen precis som många andra. Jag träffade en gullig tjej från USA som jag snackade lite med vilket var skönt för att dämpa nervositeten.


Nedan är en hälsning från en amerikansk tjej som jag fick i samband med nummerlappsutdelningen.



När det var dryga timmen kvar till start så började jag värma upp lite lätt genom att springa runt på löparbanorna. Jag tänjde och gjorde dynamiska rörlighetsövningar. Jag fick hjälp att sätta fast nummerlappen på ryggen och säkerställde att jag hade alla mina grejer i ordning. Vid det här laget var jag sjukt nervös. Ni som har följt min insta-story såg kanske att jag gjorde en uppdatering där jag sa att jag var livrädd. Faktum är att det var så jag kände. Det var verkligen läskigt. Jag måste erkänna att det som gjorde det hela extra jobbigt och pressande var att jag hade gått ut i alla mina sociala medie-kanaler och sagt att jag siktade på 2.40. Jag var väl medveten om att många skulle följa mig och jag kände pressen att prestera för att inte göra någon besviken. Men samtidigt så har min öppenhet gett mig så mycket mer positiv energi än negativ energi. Era peppande ord, kärlek och fina ord gör mig SÅ glad och boostar mitt självförtroende.




När det var 40 min kvar till start så satt alla elittjejerna redo i bussen som skulle köra oss till starten. Bussresan tog inte mer än ett par minuter. Med 35 min kvar till start hade vi stora asfaltsytor och toaletter att tillgå – allt som behövdes. Vi fick ha på oss överdragskläderna tills det var 5 minuter till start. Den här stunden var bland de mäktigaste under hela loppet. Allt var så speciellt; tv-teamen som var på plats, utsikten över Verrazano-Narrows Bridge, säkerhetspådraget, stämningen, nervositeten mm.

Bild lånad.

Kl. 9.20 gick starten för dam-eliten. Vi var bara 40 personer. Det var mäktigt. TV-team och poliser följde oss från start. Loppet började med en lång uppförsbacke till toppen av bron. Ingen ville dra upp tempot vilket innebar att det gick väldigt långsamt och därmed hade jag inga problem att hänga på täten. Det kändes som en skön joggingtur uppför bron. Jag njöt av att ligga i ledarklungan på världens största mara. Faktum är att tanken slog mig att jag skulle bryta mig ur klungan och lägga mig först i några 100 meter bara för att få leda loppet, men tack och lov så gjorde jag inte verklighet av det infallet. Det hade förmodligen straffat sig. Tempot höjdes när vi nådde toppen på bron efter någon kilometer och då väntade en lång nerförsbacke där jag inte heller hade några problem att ligga kvar i täten. Det var när vi kom ner på flacken, efter ca 2 miles (3,2 km) som fältet började spricka upp.

Jag var vid gott mod i början av loppet. Nervositeten hade släppt samtidigt som startskottet gick. Benen kändes pigga uppför bron och jag hade självförtroende att jag skulle klara en tid runt 2.40. Vid ca 3 km var det en amerikansk tjej som frågade vilken tid jag siktade på. Jag svarade 2.40-2.42 och hon sa att hon hade samma tidsmål och att hon gärna ville springa med mig. PERFEKT tänkte jag. Det var precis det jag ville. Vi sprang och småsnackade lite om tempo och taktik. Det kändes bra att ha en partner in crime. Jag tyckte dock att det var lite oroväckande att hon andades så tungt så tidigt i loppet. Vid 5 km var det första vätskekontrollen. Mina flaskor stod på bord nummer 5 av 10. Det var 4 flaskor på varje bord. Det var därmed väldigt enkelt och smidigt att hitta sin egen flaska. Strax efter vätskekontrollen släppte tjejen som jag skulle ha sällskap med och sen såg jag inte röken av henne något mer under loppet. Typiskt…

Det fanns inga andra tjejer i närheten så jag sprang ensam i ett par kilometer innan jag började skymta en tjej längre fram som jag kom ikapp strax före nästa vätskestation vid 10 km. Vid den stationen hade jag en gel fasttejpad på flaskan. Jag och tjejen som jag var ikapp tog sällskap genom att springa sida vid sida. Jag sa till henne att vi skulle peppa varandra genom loppet och hon sken upp. Förmodligen blev hon lika glad som jag över lite sällskap. Men några kilometer senare låg hon tre meter bakom mig och jag var ensam igen. Det var faktiskt väldigt tungt mentalt. Framför mig såg jag bara tomma långa gator utan en enda löpare. Dessutom blåste det en hel och det var tungt att behöva ta vinden helt själv. Vid 15 km-passeringen var jag fortfarande pigg. Om jag minns rätt så var det där någonstans som man sprang igenom de judiska kvarteren som var precis så märkvärdiga som man hört talas om. Publikens jubel försvann helt och hållet och det blev knäpptyst.

Bild lånad från http://animalnewyork.com/

Jag har förresten glömt att nämna hur stämningen var på gatorna. Den var sanslöst bra! Publiken var magisk. Alla skrek och jag som hade Sverige-linnet på mig fick många ”GO SWEDEN” ”MISS KARLSSON YOU CAN DO THIS” och andra personliga varianter på hejarop.

Innan vi passerade halvmaran gick jag om ytterligare en tjej som uppenbarligen hade väggat och strax efter hade jag ännu en tjej i sikte att jaga. Men då var det dags för ett av de tuffaste partierna på banan. Fram till dess hade allt känts ganska bra. Men efter att jag hade tagit mig uppför den evighetslånga Queensboro Bridge var ingenting längre sig likt. Mina ben totaldog uppför den backen.

Queensboro bridge. Bilden är lånad.

Jag höll avståndet på ca 100 m till tjejen framför och när nerförsbacken kom sprang jag ifatt henne. Jag var trött men jag förstod att hon var ännu tröttare. Eftersom att jag var i desperat behov av sällskap så saktade jag ner tempot när jag var ifatt henne och sprang bredvid henne i några kilometer. Vi sprang längs 1st avenue på Manhattan sida vid sida utan en endaste löpare framför oss i sikte. Det var mäktigt. Publiken var bättre än någonsin vilket var tur eftersom att jag var tröttare än någon gång tidigare under loppet.

Vid typ 28 km kom en tjej ifatt oss bakifrån och jag hängde på henne och släppte därmed den andra tjejen. Det visade sig dock att hon var lite piggare än mig och jag lyckade bara ligga i rygg någon kilometer. Vi passerade 30 km tillsammans (där jag tog min 3e gel) men sen drog hon iväg och jag var ensam igen.

Ärligt talat så minns jag inte så mycket mer av loppet. Jag vet att jag var skittrött. Jag ville stanna och gråta. Jag skämdes över min prestation. Jag tänkte på alla där hemma som följde mig och kände mig misslyckad. Jag hade så ont i kroppen så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Den tredje bron över till Bronx var fruktansvärd. Sen kom det någon jävl*gt lång backe på slutet längs med Central Park som dödade mig totalt (som om jag inte vore död innan). Trots att jag sprang i snigelfart uppför så andades jag riktigt tungt. Jag var orolig att jag inte skulle komma i mål. Det var nära att jag började gå men som tur var gjorde jag inte det för då hade jag förmodligen inte kunnat börja springa igen. Jag hade helt och hållet lagt ner mitt tidsmål utan allt handlade bara om att ta sig över mållinjen. Jag tror att jag spekulerade lite i tider och tänkte att det kanske skulle bli någonstans mellan 3.00 och 3.30 för upplevelsen var att jag sprang i 5.00-tempo och därmed tappade tid för varje km. Ärligt talat så förstår jag inte riktigt hur jag lyckades ta mig hela vägen in i mål. En stor anledning till att jag klarade det var givetvis publikstödet och stödet från alla er där hemma – ni fanns med mig, jag lovar!

Nedan är två bilder som någon Michael Scott tagit på mig mot slutet av loppet.

Foto: Michael Scott


Foto: Michael Scott

Vid 39 km kom herreliten förbiflygandes. De hade ju startat 30 min efter oss. Det var faktiskt inte alls stressande utan det var bara kul att det hände något. När jag passerade 40 km ville mina ben inte bära mig längre. De skrek ”SLUTA SPRINGA FÖR I HELVETE”, men jag lyssnade inte utan fortsatte mala. Det gick allt annat än snabbt. När jag såg skylten med 800 m kvar till mål var jag fortfarande inte övertygad om att jag skulle fixa det. Med 200 m kvar visste jag att jag skulle klara det men jag hade absolut ingenting att ge i form av slutspurt. Min kropp var rena skämtet. Så jäkla trasig och trött.

Jag kom i mål och möttes av publikens jubel och öppna armar från funktionärerna. Jag fick en poncho över axlarna och en funktionär hjälpte mig till elittältet där jag fick en filt, en stol, mina överdragskläder och allt annat jag önskade. Jag ville inte ha något annat än filt och stol. De erbjöd massage men jag pallade inte. Allt gjorde så ont. Jag satt och stirrade ner i marken i flera minuter och sen började jag gråta. Jag vet inte vad jag kände riktigt. Det var mest tomt. Tiden blev 2.45.52.


När jag hade gråtit i typ 10 min så började jag stappla hemåt. Jag hade ont i kroppen på ett sätt som jag inte brukar. Det var tydligt att jag hade haft en usel löpteknik under ganska lång tid för jag brukar aldrig ha smärta i ländrygg, axlar och bröstrygg på det sättet som jag hade efter loppet. Mest troligt beror det på att underlaget var hårdare än jag är van vid (betong) vilket gjorde att kroppen stumnade snabbare än vanligt.

Jag grät nästan hela vägen till hotellet samtidigt som jag tryckte i mig en bagel med cream cheece och en kaffe. Till att börja med grät jag för att jag kände mig misslyckad och eländig men sen började jag läsa alla fina kommenterar, hälsningar och meddelanden som ni skickat till mig och då grät jag ännu mer men då var det blandat med lyckotårar. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er riktigt – ni är så otroligt fina så jag saknar ord. <3

Duschen var hur skön som helst och den fick mig att må lite bättre. Sen skyndade jag mig ner i hotellobbyn för att möta Pär som jag sett gå i mål på appen. Han hade precis som jag stumnat på slutet och därmed missat sitt tidsmål med några minuter. Detsamma hade hänt för Myllymäki (som siktade på 3.09 men sprang på 3.14), Sarenbrant (som siktade på 3.55 och sprang på 4.01) och Södergren (som siktade på 2.40 men sprang på 2.46). Det var alltså inte bara jag som tyckte att det var en extremt tuff bana…


Hur som hest så var det underbart att träffa Pär och jag kunde inte sluta gråta. Medan Pär tog en dusch gick jag och handlade öl, chips, choklad och nötter och sen bjöd vi in Södergren till vårt rum och satt och ojade oss över den tuffa banan och våra prestationer. Detta följdes av en sen hamburgerlunch på Shake Shack runt hörnan från hotellet. Vansinnigt gott!


Senare på kvällen åt vi middag i Meatpacking på en asiatisk restaurang som heter Tao. Jag åt så mycket så jag fick ont i magen. Förbaskat härlig kväll.



Min fina medalj är jag så otroligt glad över! Det är en av mina finaste i samlingen och definitivt en av dem jag har kämpat hårdast för. Så här i efterhand är jag ändå mer glad än ledsen och besviken. Alla som har sprungit ett lopp vet ju att det inte alltid går som man vill, men det tar ju ibland lite tid att komma till den insikten just när det gäller en själv.


NYC Marathon var mycket tuffare än jag hade räknat med. Broarna, betongen och sololöpningen dödade mig. Publiken, supporten från Sverige och det makalöst braiga arrangemanget räddade mig. Jag hade faktiskt inte väntat mig att NYC Marathon skulle vara så speciellt som många säger men så här i efterhand så måste jag medge att det är något utöver det vanliga. Den är som Stockholm Marathon gånger 100 på alla plan. ALLT är så mycket bättre; arrangemanget i stort, publiken, hjälpen från funktionärerna, medaljen, tröjan som alla anmälda får, mässan, banan, upplevelsen, stämningen, elitservicen etc. Trots att det var ett helvete att ta sig igenom loppet så har jag redan bestämt att jag ska göra det igen. Jag måste ha revansch. Det är ju bara att träna lite smartare och hårdare – hur svårt kan det va!? ☺ Så länge får jag njuta så gott jag kan av min 23e plats på världens största mara och en tid på 2.45.52 – det är ju faktiskt inte fy skam 😉

TACK än en gång för allt!!!

You Might Also Like

32 Comments

  • Reply
    Anna Rosendahl
    8 november, 2017 at 23:21

    Wow Charlotte, vilken krigare du är. Fantastiskt! Sitter och läser och gråter och ryser om varannat och är superimponerad av din insats, vinnarskalle och förmågan att bara köra på trots att det gör sååå ont. Grymt kul att följa dig. Är gravid nu med bebis som kommer i april men så taggad på att komma igång igen till sommaren och sedan springa detta lopp 2019. Mål för livet!
    Stor kram från Anna

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      10 november, 2017 at 22:16

      Härligt att springa på dig idag! Hoppas att vi ses snart igen! Tack snälla!!! Stor kram!

  • Reply
    Julia Lundman
    8 november, 2017 at 10:55

    Tack för att du delar med dig av dina upplevelser. Det är så roligt och inspirerande att följa dig oavsett hur du presterar. Grym insats och grym placering!

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:17

      Tack Julia vad fin du är! Kram

  • Reply
    Tove
    8 november, 2017 at 10:26

    Så imponerad av din prestation och din fantastiska beskrivning!

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:18

      Tack – vad glad jag blir!

  • Reply
    Sara
    7 november, 2017 at 23:12

    Tack för inspirerande läsning! Tråkigt när det inte blir som man tänkt sig. Hade själv en sådan halvmara för några veckor sedan. Var så grymt besviken på kroppen som bara dog. Men sedan kom revanschlusten. Och den kommer ta mig genom tuffa pass i vinterns mörker och kyla.

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:18

      Tack Sara! Revansch-lust är bra!!! 🙂

  • Reply
    Ida @im_healthyenergy
    7 november, 2017 at 23:06

    Herregud, förstår du hur bra 2.45 är på den banan?? Du är GRYM Charlotte!!! Vilken fantastiskt race report. Året jag sprang var det minusgrader på morgonen och halvt om halvt storm när vi satt i 4-5 timmar och väntade på att få springa haha. Jag har aldrig någonsin frusit så mycket. Och även om jag springer extremt mycket långsammare än vad du gör så känner jag igen alla känslor på exakt samma ställen som du beskriver i banan- hur lätt det är i första bron, hur kul det är i början och sen hur 1st avenue bara känns evighetslång och att kroppen gör rejält och konstigt ont efteråt. Du är SÅ bra Charlotte!!!

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:20

      Tack fina Ida! Haha nej jag förstår nog inte riktigt det 🙂 Jag är väldigt glad att vi slapp minusgrader och hårda vindar – det hade inte varit kul, speciellt inte för dem som inte fick starta elit (vilket ju är de flesta). Kram till dig

  • Reply
    MrsSofiaSandberg
    7 november, 2017 at 22:07

    Trevlig kvällslektyr! Härlig rapport även om det kom en och annan tår. Jag hade inte en tanke på att din tid skulle vara dålig på något sätt. Tiden var ju ett mål och ibland så blir det inte som man tänkt sig helt enkelt, men tiden var ju inte aldrig dålig! Du är asgrym!

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:20

      Å vad fin du är! Kram

  • Reply
    sarah
    7 november, 2017 at 21:47

    Ryser och fäller en tår av ditt inlägg. Du är helt fantastisk! Så starkt kämpat på alla sätt!

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:20

      Fina Sarah! Vad glad jag blir! Kram

  • Reply
    Anki Hedfors
    7 november, 2017 at 18:50

    Fantastisk prestation och otroligt bra skrivet…sträck på dig tjejen du klarade det galant…grattis!

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:20

      Tack snälla Anki! Kram till dig

  • Reply
    Lisen
    7 november, 2017 at 17:56

    Fyyy fanken vad imponerad jag är av din insats!!!! Tack för att du delar med dig, det är så intressant och roligt att läsa. Heja dig !

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:21

      Tack – det värmer verkligen! Kram

  • Reply
    Emma
    7 november, 2017 at 16:57

    Stort grattis och tack för superinspirerande läsning! Skönt på något sätt att höra att du också kan känna dig helt slut! Men verkligen bita ihop! Bra jobbat!

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:22

      Tack snälla Emma! Kram

  • Reply
    Sara
    7 november, 2017 at 16:19

    Grattis till en kanonprestation. 23:a!!!!!!
    Du är verkligen en sann inspiration!

  • Reply
    Kodi
    7 november, 2017 at 15:20

    Känslofylld läsning! Rysningar här med. Verkligen snyggt jobbat Charlotte! Du inspirerar massor👌🏽

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:22

      Vad glad jag blir! Tack Kodi!

  • Reply
    Mickesotoksd
    7 november, 2017 at 14:35

    Oops! Tom 23:a…!!

  • Reply
    Mickesotoksd
    7 november, 2017 at 14:34

    Tänkte samma tanke som Raz. Måste varit en otroligt konstig känsla att springa solo i världens största mara… Skönt att du nu är nöjd med din insats & bedömer tid & insats i relation till bana & förhållanden 🙂 Superbra jobbat!! 25:a…!!!! Helt otroligt, nästan halva elitbussen BAKOM dej! Sug på den du – Hässelby… Du är asgrym Charlotte!! 🙂

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:23

      Tack för alltid så peppande ord!!! Jag tror att jag blev 23a iaf. Har sett flera olika resultatlistor men det senaste jag hörde var att Szalkai sa att jag var 23a 🙂

  • Reply
    Sara
    7 november, 2017 at 14:16

    Jag fick också rysningar av att läsa! GRATTIS Charlotte. Du är Grym! 🤗

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:23

      Tack fina Sara!

  • Reply
    Raz
    7 november, 2017 at 11:57

    Starkt att genomföra! Måste va helt surrealistiskt att springa ett av världens största lopp nästan helt ensam. (förutom publiken då såklart)

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:24

      Tack! Jag höll utkik efter din skylt men såg den inte 😉

  • Reply
    Alexandra
    7 november, 2017 at 11:41

    Åh tack för en toppen-race report! 😀 Bölade till och med lite.. Så kul att följa dig! Jag tänkte inte en sekund på att du skulle vara misslyckad, förstod direkt att det var tuffa omständigheter och att du gjorde ditt bästa! 2.40 kommer! Heja dig och tack för bästa inlägget som förgyllde min jobbdag!
    Kram

    • Reply
      Charlotte Karlsson
      8 november, 2017 at 15:24

      Tack själv! Vad fin du är! Kram

    Leave a Reply