HEALTHY TRAINING

Efter solsken kommer regn. Från pepp till depp

Foto: Fredrik Wannerstedt

Man brukar ju säga att ”efter regn kommer solsken” och det tycker jag stämmer bra. Men det stämmer lika bra åt andra hållet också. När man mår bra och livet är på topp då vet man att det snart kommer en dipp. Glädjen efter ett bra lopp är ofta stor men den försvinner också rätt snabbt – ”post race depression”. Jag njöt som tusan hela dagen efter loppet och likaså dagen därpå. Men sen åkte vi hem och jag kastades rakt in i verkligheten igen; tvätt, disk, laga mat, gå upp tidigt, sliten kropp, jobb, städ, etc. Det är ju så det är – livet.

För att dämpa min nedstämdhet så försöker jag tänka lite mer långsiktigt och faktum är att jag har roliga saker som kommer upp redan inom kort. Det jag fokuserar nu på är:

  • Nu till helgen då jag ska åka med min adept och vän Helena till Berlin då hon ska springa sitt första marathon – jag ska springa runt och peppa, heja och ”langa” allt vad jag kan!
  • NYC Marathon – mitt stora mål för den här hösten
  • Lugn träning i två veckor – det kommer vara nyckeln till snabb återhämtning och en hållbar och skadefri kropp
  • Umgås med nära och kära – det får mig alltid att må bra

Hej svejs från en deppig…

 

HEALTHY TRAINING Löpning

Lopprapport från Köpenhamn Halvmarathon – mitt bästa lopp på flera år!

Igår sprang jag ett av mina bästa lopp hittills i ”karriären”. Jag är så glad! Mitt senaste lopp där jag sprang lika bra (eller ännu bättre) var Barcelona Halvmarathon i februari 2015 – evigheter sedan. Sedan dess har jag haft 2 år med motgångar, trötta ben, låg motivation och skavanker. Men den här sommaren har kroppen äntligen börjat svara på träningen igen och jag kände inför det här loppet att det fanns chans till en bra prestation. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle bli så bra som det blev igår. Det är härligt när man överträffar sina egna förväntningar. Jag sprang 30 sek från mitt PB (som är 1.15.24) men ca 2 min snabbare än mitt mål för dagen som var sub 1.18. Tiden blev 1.15.55 och så här gick det till(!):

Kvällen innan åt vi middag på hotellet, en vegetarisk caesarsallad och ett glas rödvin. Precis så som jag gillar att ladda upp kvällen innan. I samband med middagen passade vi på att gå igenom lite strategi i form av langning och support under loppet. Moa, Sara och Elisabet är rutinerade hejare (faktiskt mitt absolut bästa supporter-team) och jag känner mig helt trygg med att jag ska få mina gel, mitt vatten och en massa massa pepp när de är ute och härjar på banan.



Vi somnade tidigt, strax före kl. 23 och jag sov som en prinsessa fram till 7.30 när klockan ringde.


15 min senare mötte jag upp med Elisabet, Moa och Sara för en morgonpromenad. Det var inte direkt någon powerwalk utan mer strosa-runt-på-gatorna-med-en-kaffe-i-handen-promenad. Klockan 8.45 (2,5 timmar före start) åt jag och Pär en frukost vid hotell-poolen som jag införskaffat under promenaden; en pumpa-fralla utan pålägg, en kaffe och en yoghurt med rabarberkompott, bär och granola.


Efter frullen hade vi tid för prepp på rummet (på med tävlingskläder, göra race-fläta, ta på tävlings-outfiten, borsta tänderna, gå på toa fler gånger än nödvändigt etc.). Jag hällde också i mig en flaska sportdryck (Maurten 160) som jag har satt i rutin att dricka inför alla lopp.


När det var en timme kvar till start började Pär och jag bege oss mot starten. Vi hade drygt 3 km dit och vi började med 1 km promenad och sprang sedan resten som uppvärmning. Vid starten fick vi tillgång till elittältet (Pär smet in som min coach) vilket var skönt då det var ett avgränsat område där jag kunde tänja, göra mina aktiveringsövningar för sätet (som jag blivit beordrad av både naprapat Sverre och massör Camilla), gå på toa flera gånger, mm.


Jag kände mig konstigt nog relativt lugn inombords. Jag var mycket mer nervös för två veckor sedan när jag skulle springa Tjejmilen. Trots att jag har sett Köpenhamn Halvmarathon som en mycket mer prioriterad tävling än Tjejmilen. Jag tror att anledningen till det är att jag känner omedveten press när jag springer på hemmaplan (jag vill inte erkänna för mig själv att jag påverkas av andras förväntningar men uppenbarligen så gör jag nog det) och att jag visste att jag inte hade någon chans på medalj då det var många internationella världslöpare i startlistan.


När det var 12 min kvar till start hade jag fortfarande inte gjort mitt sista toalettbesök och inte heller gjort några stegringar. Jag prioriterade ändå ett sista toalettbesök innan jag drog ut till startlinjen. Jag hann fyra kortare fartökningar innan de motade in oss bakom startlinjen. Först stod den internationella eliten, sen övriga eliten (där jag ingick) och därefter kom alla andra.

De yttre förutsättningarna var minst sagt optimala. Temperatur ca 15 grader. Soligt med lite moln. Ingen vind. Flack bana. Bra och stort startfält = många ryggar att ligga bakom.

Så här såg min plan ut:

  • Gå i mål under 1.18.00 vilket innebär ett snittempo på 3.42 min/km
  • Öppna EJ snabbare än 3.42 min/km de första kilometrarna
  • Passera 10 km på 36.57 +/- 10 sek vilket innebär 3.42 min/km
  • Efter 10 km – utvärdera hur kroppen känns och helst öka lite andra halvan

Det var alltså en ganska enkel och tydlig plan.

Men den sprack direkt. Km 1 var typ 3.35 trots att det inte kändes tipptopp i kroppen. Tanken som slog mig var ”Charlotte FÖR I HELVETE vad håller du på med – sakta ner – du kommer ALDRIG orka det här”. Jag tyckte att jag saktade ner men km 2 gick lika snabbt. Det ska tilläggas att jag inte hade någon GPS-klocka utan endast tidtagning vilket innebar att jag bara kunde stämma av tempot när km-skyltarna kom. Vid 3 km stod Moa, Sara och Elisabet och hejade. I efterhand sa de att jag såg arg och fokuserad ut vilket jag förstår för det var precis så det kändes.

Kilometrarna rullade på och jag passerade 5 km på 17.56 – d.v.s. typ 30 sek snabbare än planerat. Jag började känna mig lite lugnare då jag kommit in i loppet och tempot kändes mer behagligt. Jag var dock fast besluten att hålla mig till den ursprungliga planen, d.v.s. att passera 10 km på 36.57 vilket skulle innebära att jag kunde sänka tempot jättemycket.

Lisa Ring, som var en av få löpare som jag kände igen på startlinjen hade för länge sedan dragit ifrån mig. Det var frestande att lägga mig i rygg men jag insåg redan efter 1 km att hon sprang alldeles för snabbt för mig.

Vid 7 km stod Sara och hejade och langade vatten! Det var precis vad jag behövde. Jag tittade inte så mycket på klockan utan sprang med ett gäng grabbar som höll ett behagligt tempo.

Moa stod strax före 10 km och gav mig gel och vatten. Då hade jag närmat mig klungan där Lisa sprang och jag var bara ca 15 m bakom. Det gav mig givetvis ny energi – det är alltid kul och motiverande när man märker att man har ett högre tempo än någon annan. Jag snackade lite med Moa och förstod då att jag var riktigt fräsch för annars hade jag inte orkat öppna munnen.

10 km passerades på 36.00. Jag hade blivit arg på mig själv om jag varit trött och sliten vid det laget, men jag känd mig nästan helt oberörd och därför var det bara lyckokänslor och förhoppningar om att jag skulle klara mitt mål som kom.

Vid 12 km låg jag i rygg på Lisa och hennes klunga och jag tänkte då att jag skulle stanna där då de höll ett bra tempo. Någonstans vid 13 km fick jag en ordentlig svacka. Det började kännas tungt och jag förstod att det skulle börja bli jobbigt. Lisa var mycket starkare än mig och föreslog att vi skulle springa fram till någon längre fram som hade ett blått linne. Jag svarade att jag var trött och att hon fick köra själv. Det gjorde hon inte.

Kilometrarna rullade på och jag tittade inte på klockan när vi passerade 15 km men i efterhand har jag sett att jag fortsatte hålla ett jämnt och bra tempo. Mitt självförtroende och lätthet i benen gick upp och ner hela tiden; ena stunden var allt skitjobbigt och nästa stund kändes det tipptopp. Jag visste att Elisabet skulle stå vid 17 km och langa vatten och gel vilket blev ett bra delmål. Strax efter att jag passerat Elisabet så hälsade Lisa mig lycka till med PB och sen var hon bara borta. Jag tror att jag höjde tempot. Allt gick av bara farten. Sara hejade vid 19 km. Moa stod vid 20 km och sa att jag hade chans till PB. Whaaaaaaa? tänkte jag. PB? 1.15.24? Hon skojar. Men jag tog det säkra före det osäkra och skruvade upp tempot lite till. Jag hade så sjukt mycket krut kvar i benen. Det var inte så jobbigt att höja tempot. När jag närmade mig mållinjen såg jag att klockan tickade på 1.15.4x. Jag la i min högsta växel och skyndade allt vad jag kunde över mållinjen för att den inte skulle hinna slå om till 1.16. Tiden blev 1.15.55! Det blev inget PB MEN alltså, JAG VAR SÅÅÅÅÅ GLAD!


Pär korsade mållinjen bara några minuter efter och jag blev överlycklig när jag såg honom. Han klarade sitt mål på 1.20 och sprang in på 1.19.22.

Min totala placering var inget att hänga i julgranen. Jag kom på 19e plats. Framför mig hade jag ett gäng afrikanska löpare, 1 löpare från USA och 3 från Danmark. Jag blev bästa svenska vilket var skoj!


När vi stod i målområdet så började det duggregna. Vi smet in i elittältet för att slippa skuren som började bli mer och mer intensiv. Jag tror inte att någon fattade vilket oväder som då var på väg att komma. Det blev typ det värsta jag någonsin sett och det hela resulterade i att två träffades av blixten i målområdet precis där vi stod och att de blåste av hela tävlingen. Haglet som kom var helt sanslöst och det fullkomligt vräkte ner. Blixtarna var precis där vi stod och åskan var öronbedövande. Efter ca 1 timme hade det värsta regnet lagt sig och vi började vår vandring hemåt. När vi skulle korsa vägen där alla sprang (de hade inte blåst av tävlingen än då) så fick vi vada genom svindjupt och iskallt vatten. Jag fick så ont i fötterna att jag började gråta och Pär fick bära mig på ryggen. Det var vidrigt. De stackars löparna vadade fram. Det var helt surrealistiskt.



Tillslut kom solen fram och vi fick en rätt behaglig promenad tillbaka (förutom att jag hade en tånagel som gjorde megaont och som jag inte riktigt kunde koppla bort).

När vi kom tillbaka till hotellet tog vi ett bad i vår fantastiska pool!


Följt av bastu och öl på takterrassen. En öl har aldrig smakat bättre.


Eftermiddagen och kvällen följdes av vin och mys på Torvehallarna.




Strosa runt på stan!





Bubbel på Illums takterrass.


Och sen en middag på The Market tillsammans med Runday-Erik och Niklas som också sprungit (och satt PB)!







Några av oss var lite sliriga när vi rörde oss hemåt efter midnatt.

I morse gick vi upp 7.50 och då drog Sara med mig ut på en löptur på 6 km.




Sen mötte vi upp Moa och Pär i gymmet för ett kort och intensivt styrkepass för överkropp och mage.


Frukost åt vi på favoritstället Gröt! Eller i alla fall favoritställe för några av oss. Moa och Pär var inte helt eniga…




Innan vi satte oss på flyget hem till Stockholm har vi strosat runt i fina, mysiga, härliga Köpenhamn och njutit av en härlig dag.



Nu ska jag ta ett par veckor med extra vila och lättare träning innan jag trappar upp inför NYC Marathon som är nästa viktiga tävling.

Som vanligt så vill jag TACKA ALLA SOM HAR HEJAT, PEPPAT, SKRIVIT, KOMMENTERAT och GILLAT! Det betyder MASSOR och ger mig så himla mycket energi, motivation och glädje! Bästa bästa ni!!! <3

HEALTHY TRAINING Löpning

Race prep inför Köpenhamn Halvmarathon

I morse ringde klockan 7.15 och 15 min senare hade jag snörat på mig löparskorna och var på väg ut genom dörren. Jag sprang en lätt distansrunda på 6 km där jag la in 1 km fartökning (planerat tävlingstempo) efter 2 km. Det kändes tyngre än önskat och jag förstår inte hur i hela friden jag ska lyckas springa lika snabbt i 21,1 km imorgon. Men det är morgondagens problem. Efter frukost tog vi bilen upp till Arlanda och sen vidare flyget till Köpenhamn. Vi checkade in på ett supermysigt hotell som överträffade våra förväntningar.


Sen promenerade vi till Torvehallerne för lunch. Det blev en megagod burgare ute i solen.




Efter det vidare till en biograf som hade förhandsvisning av Breaking 2. Jag såg den dokumentären när jag var i Portland för några veckor sedan men jag tyckte att den var så himla bra så jag ville gärna se den igen och dessutom tyckte jag att det var kul att resten av gänget (Pär, Elisabet, Sara och Moa) också fick se den.



Medan jag, Pär, Moa och Sara satt kvar och lyssnade på en paneldiskussion direkt efter filmens slut smet Elisabet iväg till Expon för att hämta ut nummerlapparna. Hon börjar hysteriskt ringa till mig och jag sms:ade att jag inte kunde prata (eftersom att jag fortfarande satt i biosalongen). Hon skrev att nummerlapparna MÅSTE HÄMTAS UT NU!!! eftersom att de höll på att stänga hela expon. Lyckligtvis fick hon ut våra nummerlappar trots att även hon var 15 min försenad. Klantiga oss som inte hade kollat upp öppettiderna i förhand utan bara hade förutsatt att det var öppet hela kvällen… Bra att det löste sig i alla fall men lite trist att ha missat expon.

När vi tillslut lämnade Breaking 2-eventet var klockan nästan 6 på kvällen och vi promenerade tillbaka till hotellet.



Till middag blev det en vegetarisk caesarsallad och ett glas rött vin på hotellet.

Här är mina nummerlappar för imorgon:


God natt!

HEALTHY EATING Mat | Dryck

Den absolut godaste lunchen i stan!?

Jag snöar ofta in mig på olika lunchställen i Stockholm. Just nu är det Doktor mat på Tegnérgatan som är mitt stammishak. Där beställer jag typ alltid in en Sesam- och Misolax som innehåller svartris, algsallad med picklad ingefära och fermenterad morot, böngroddar, inlagd svamp, sojabönor och wasabimajonnäs. Till det brukar jag beställa extra protein i form av 65° ägg. Den är SÅ god och alldeles lagom mättande för en aktiv tjej som mig. Ett plus för stället är att personalen är så sjukt trevlig, att man alltid får en gurkmeja-shot när man kommer dit och att det är mysigt att sitta där (men också väldigt enkelt att ta med en låda). Jag har ätit lunch där 3 gånger den här veckan och det gör jag förhoppningsvis nästa vecka också.


Tidigare har jag varit lunchstammis på Kaffeverket, Snickarbacken 7, Holly Green, Pepstop, Urban Deli och Panini, men dessa ställen har fallit bort från min radar p.g.a. att jag antingen inte rör mig så mycket i de områdena eller att standarden har raserats i form av högre priser, kass service eller mindre portioner. Den sallad som visas överst i det här inlägget (oxfilé-sallad) är för övrigt från Nybrogatan 38 som har fantastiskt god lunch men den kostar 235 kr vilket är lite för dyrt för ett ställe man går till dagligen.

Jag tycker att det är kul att testa nya lunchställen och därför skulle jag vilja ha lite tips från er som läser den här bloggen. Har ni några guldkorn dit ni brukar gå om dagarna? Jag är inte bara intresserad av Stockholm utan skulle gärna vilja ha tips om guldkorn i HELA Sverige. Det är alltid bra att ha en lista när man rör sig runt i vårt lilla land. I somras var jag exempelvis i Norrköping, Göteborg, Malmö, Åhus och Karlshamn (jag rör mig norrut också men inte just i sommar) för att leta nice lunchställen men det är inte helt lätt att scouta när man inte kan stan. Så snälla skriv och tipsa!!!