Denna månad får du ett utdrag ur kapitlet ”Livets årstider” ur Sofia Sivertsdotters bok Tillitens väg – konsten att lita på livet. Oavsett hur gamla vi är, kan vi varje dag bli lite nya. Om vi inte fastnar i vad man borde göra, inte borde göra eller inte längre kan göra bara för att man blivit 30, 65 eller 100 år. Att starta på nytt är att varje dag välja nyfikenheten framför stagnationen, visdomen framför ålderdomen och sanningen framför önskedrömmen.

Livets årstider – ur Tillitens väg

”Att åldras är att blomma, att bära alla epoker inom sig och att stå rakryggad i nuet utan styrning utifrån andras tyckande och tänkande. Gråa hår är bara ett problem om vi lever i det förflutna och saknar det som bara kan och ska tillhöra gårdagen.

Det är dock inte alla förunnat att bli äldre, kliva igenom portar och undanbedja sig uppvaktning på bemärkelsedagar. Listor av tacksamhet, vardaglig tristess och böner för framtiden tillhör de levande. Födelsedagar är tillfällen att sätta nya guldkanter på årsringarna, men också en möjlighet att skänka tankar till dem som inte får räkna nya linjer runt ögonen.

Att befinna sig i livets höst är att på vissa sätt sakta ned, men kanske också att höja tempot. Man inser att man inte har all tid i världen. Ålderdomens skönhet är den lagrade motsvarigheten till en bebis älskvärdhet. I början av livet, men också i slutet, är vi i extra stort behov av vård och vördnad. Varje rynka är en väg som modigt trampats, visat prov på hur man hittar kraften i berg- och dalbanor och står i jämvikt genom utmanande väder.

Att komma att tillhöra den äldsta generationen kräver tillit och ansvar, men med på resan följer ett rikt bibliotek av erfarenhet och kunnighet att ösa ur. Hösten har inte för inte väldigt vackra färger. Ju fler rynkor, desto mer liv har runnit under huden, pumpats genom hjärtat. Ju fler portar, desto talrikare krön, dalar, insikter, ödmjukande upplevelser och en stolt, äkta och färgsprakande förmögenhet. Ju äldre, desto fler varv runt solen och fler gripande utsikter att bjuda på.

Författaren Tomas Sjödin skriver om att åldras i boken Eftervärme: ”Jag vill inte bli piggare, jag vill upptäcka den värld som bara öppnar sig i livets höst. Snart nog är det tid att ge sig av på en längre resa, ett större äventyr, och då vill jag vara så beredd som man nu kan bli.” Jag vill också vara gammal om jag får bli gammal. Annars missar jag att få tillhöra mänsklighetens vinterlandskap, med allt vad det innebär. Och jag vill inte riskera att stå vid fel port när dagarna slutar att komma och gå, som dagar brukar göra.

Att leva är att finna nya djup av både rädslor och tillit och att, så länge vi kan, måla framtiden i färger vi önskar se. Vårt förflutna finns hela tiden där för att utbilda, vägleda och påminna. Varje liv lämnar efter sig ett värdefullt arv efter sitt varv på jorden. Från det första ljuset, till ungdom, vuxen, medelålders, åldrande, tillbaka in i ljuset igen. Likt blommor slår vi ut och varje skiftning av årstidernas färger är lika vacker, lika viktig och lika värd att respekteras.

Det finns ingen anledning att försöka ändra på den man är, inga skäl att stoppa en knopp som är på väg att slå ut eller att hindra en blomma som ska vissna. Vår storhet kom i naturens alla åldrar och faser och är menad att en dag i taget bäras vidare från generation till generation.”

Läs mer av Sofia Sivertsdotter i hennes blogg!