Vi tog ett djupdyk i arkivet och hittade en artikel skriven av den fd chefredaktören Marie Kjellnäs efter en kväll i simhallen. Läs den och förläng livet – det går nämligen inte att sluta skratta!

  Foto: Luca Mara

Bakom kulisserna – redaktionen testar simhopp!

Jag brukar tänka att jag är ganska fri från ångest, men det är ju helt fel. När det var dags för redaktionen att testa simhopp, inför en artikel i nummer fyra, fick jag oväntat tre små ångestattacker i en. Det var ”vatten-i-näsan-ångest”, ”slå-ihjäl-sig-och-drunkna-på-en-och-samma-gång-ångest” och ”alla-väntar-på-att-jag-ska-hoppa-ångest”. Tack och lov har tonårens ”februari-kropp-i-baddräkt-ångest” vuxit bort – fler ångestar än tre mäktar man liksom inte med under en och samma kväll.

Jag och Sofie (ja, våra kollegor blev hastigt ”upptagna med annat” den här kvällen …) fick träna ett pass med simtränaren Bengt och hans härliga nybörjargrupp bestående av sex fullvuxna killar. Vi möttes upp på Eriksdalsbadet i Stockholm – och givetvis fick vi börja med lite torrsim.

Vi joggade, gjorde kullerbyttor, rullade runt och hoppade trampolin. Här nedan övar jag som synes på gruppering – att hålla koll på sina lemmar och med såväl stil som grace rotera kontrollerat i luften.

Bengt har varit simhoppstränare i över 40 år och kan inte minnas att han gjort någonting annat en onsdagkväll än just tränat simhopparblåbär. Frågan är om han någonsin haft så mycket att glädjas åt under en dag på jobbet?

Det snackades en del om mollbergare och pikstil och tyska hoppet och tian. Men först skulle vi rätt och slätt dyka från enmeterssvikten. När jag stod där längst ut slog det mig att jag nog aldrig har gjort ett riktigt dyk, åtminstone inte från en trampolin. Vatten-i-näsan-ångesten skapade ryckningar i näsvingarna, men trängd av alla-väntar-på-att-jag-ska-hoppa-ångesten gjorde jag som Bengt sa. Jag studsade med kraft – upp med röven högt och pikerad kropp – för att sedan räta ut mig i luften och möta vattnet som en vässad spik.

Jag kan härmed meddela att Eriksdalsbadets vatten smakar klor, att det får plats förvånansvärt mycket vatten i en rätt liten näsa – och att näsan sitter ihop med munnen via intrikata gångar bak i svalget.

Sofie, den skatan, var förstås helt oberörd. Hon fick gå direkt på baklängeshopp – och visade genast talang. Här laddar hon för ”kobenta faceplant-hoppet med vulgoplask”:

Där satt den, som man brukar säga. Domarnas skyltar visade idel tior. Stärkt av framgången stegade Lantto upp för nästa utmaning – samma hopp men i gruppering:

Publikens jubel lyfte taket – och övergick strax till ett taktfast skanderande: ”Synkat! (klapp, klapp, klapp) Synkat! (klapp, klapp, klapp)”. Sofie och jag växlade blickar, nickade tyst – och gjorde oss redo för den ultimata utmaningen: synkroniserat simhopp. Här handlar det inte bara om att glänsa i egen hög person utan också om att tajma den andres rörelser. Vi stegade upp.

När vi kunde det här med synkroniserat simhopp var det dags att finslipa tekniken ytterligare individuellt. Bengt introducerade ”Hiawatha-hopp med fyrfota magplask” (jag kan ha hört fel, trumhinnorna bågnade vid det här laget av poolvatten):

Efter detta fungerade mina öron allt sämre. Hade jag hört att han sa ”dyk!” när jag stod på trean hade jag förstås gjort det. Sofie, som kan det där med att stänga igen öronen och näsan när det vankas vatten, gjorde förstås som Bengan sa:

De andra stegade stegade därefter vidare upp till femman, sjuan och tian.

”Åh, om man bara kunde höra vad han sa. Attans att man skulle få så mycket vatten i öronen”

Kvällen avslutades med en skön bastu där vi fortsatte ljuga ihop historier om våra lysande simhopparkarriärer. Jag hade sedan vattenskalle, tinnitus och rödsprängda ögon i tre dagar – men det fick det faktiskt vara värt. Simhopp är en otroligt cool sport och jag är betydligt mer imponerad av de riktigt duktiga nu när jag har fått testa lite själv. Även om jag inte vågade hoppa från tian tycker jag nog att jag sprängde någon liten gräns den här kvällen. Nästa gång tar jag med näsklämman. Då jävlar.

//Marie