Tillit är att våga lita på livet – läs den här texten av Sofia Sivertsdotter!

Jag har skrivit en bok om tillit och har med andra ord grävt djupt och brett i ämnet den senaste tiden. I böcker, människor, platser, situationer, tystnad och ord, men framför allt inom mig själv.

Vad är tillit egentligen och vad påverkar om vi känner det eller inte? Finns det olika typer av tillit beroende på om vi talar om tilliten till livet, kroppen, kreativiteten, människor, döden eller framtiden? Föds vissa människor med mer tillit än andra och kan man fylla på sin individuella källa på egen hand?

Karmelitmunken Wilfrid Stinnisen skrev en gång att ”Det vår tids människa framför allt lider av är självförakt, en känsla av inre brustenhet, av att inte vara värd något, att inte duga. Hon känner att hon inte är hel”. I ordboken hittar man bland annat synonymerna förtröstan, förtroende, tillförsikt, tilltro och hopp.

Kanske handlar tilliten inte så mycket om ifall det blåser sidvind, motvind eller medvind, utan snarare om stillheten inom oss, hoppet som bäddar in oss varje kväll när det är dags att sova. Om att lita på att ”vi har en ängel på vår axel” som Håkan Hellström sjunger. Om att hela livet har en ängel på axeln och att jag är hel, menad att vara med, vakna en dag till. Helt enkelt för att jag finns till.

Jag tror att tillit är ett förhållningssätt, samtidigt som det är något vi får med blodet, av livet självt, och ingenting vi måste förtjäna eller prestera fram. Det finns en kraft som bär oss, som vill oss väl och som klarar av både motvind, stormar och brustna hjärtan. Samma kraft som bär fåglarna, andetagen, benen och de tuffaste utmaningarna bär också oss.

Motsatsen till tillit är misstro. En misstro som viskar att vi inte duger, inte räcker till eller är värda att leva lyckligt på det sätt vi är menade att leva. Ett ord som river sönder hopp och förtröstan och utplånar självrespekt och kärlek. Och ett ord som kan gå upp i rök när vi gör oss fria från skam och kastar oss ut i tillitens famn.

Tillit handlar om att andas in och andas ut, ge och ta emot, gå i uppförsbackar och nedförsbackar. Resa sig upp när rädslan blåst omkull hoppet. Välja livet när ängslan föredrar gömställenas ensamhet. Lära av blommornas självklara växtkraft och en dag i taget lita på att vi är perfekta, precis som vi är, med alla defekter, tillkortakommanden och osmickrande vanor. Lita på att vi är gjorda av celler som hela tiden längtar efter att få ta oss under sina vingars skugga och omgivna av människor som tar över när det blir blåsväder och höga vågor.

Tips! Läs mer av Sofia Sivertsdotter i hennes blogg!