Bliss Mind

En annan sida av julmyntet

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det här med högtider och förväntningar, idéer och förhoppningar. 

Julen och alla andra högtider kan vara mer än känslosamma. Inte bara på det positiva sättet. Slår vad om att ni alla vet hur jag menar. Själv minns jag hur jag som sladdbarn var enormt peppad över att de stora syskonen skulle komma hem från sina respektive nya städer och att vi skulle samlas allihop till julen. Det slutade alltid med att jag blev ledsen och började gråta av än det ena, än det andra under julafton. Av överspänning, så klart. En vilja av att allt ska bli så himla bra.

Min första jul som utflyttad och ”vuxen” ser jag också tillbaka på med ett moderligt leende. Min kille gjorde slut, mitt gamla rum var tömt på grejer eftersom allt var flyttat till min nya lägenhet och jag var på det stora hela ganska säker på att inget någonsin igen skulle kunna bli särkilt bra.

Vi kan kalla det julmelankoli och jag tror att det är otroligt vanligt överlag, inte bara vid julen utan i alla möjliga efterlängtade sammanhang. Vare sig det blir så bra som en hoppas eller inte så medför det hur som helst ofta en massa spänningar och känslor. Eller hur?

Julen är en tid när en massa grejer ställs på sin spets. Konflikter, firanden i nya konstellationer, sjukdomar och dödsfall – det finns många skäl att bli känslosam eller känna att det liksom inte riktigt är som det ska. Så varför bubblar det här så lätt upp under just julen då? Tja, för att glädje och stillhet är vad vi ofta, kanske starkt, förväntar oss, eller åtminstone önskar, då. Och för att vi ofta delar den med människor som vi har en historia med. 

Jag har ingen lösning, men som i så många andra fall av känslooverload handlar det ibland om att härda ut. Och se att också den här dan övergår i en annan. Allt kommer inte bli bra, men de flesta stormar blåser förbi.

Säkert är det också som vanligt bra att tänka igenom sina förväntningar, se över vilka som är rimliga och vilka som kanske mest riskerar att bli en grund till besvikelse. Bestämma vad som egentligen är ett lagomt och rimligt utfall. Vad är tillräckligt bra för mig? Utan att sträva efter perfektion.

För visst är det när vi gör det som vi riskerar att gå sönder? Detta trots att vi så väl vet att inget är perfekt. Är det inte egentligen ganska knäppt?

Hur gör du för att ha rimliga, inte perfektionistiska, förväntningar?

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply
    Ceilia
    27 december, 2015 at 08:00

    Jag har inga förväntningar längre, ju äldre jag blir ju mindre är förväntningarna. Jag kräver inte så mycket längre. Förväntningarna fanns när jag växte upp och oftast blev jag besviken pga av att det fanns alkohol i familjen.
    Men jag har väldigt höga kvar på mig själv. Det är lätt som en plätt att säga att man inte ska julstressa men om man som jag sätter press på mig själv är det inte lätt att tagga ner (bröt ihop kvällen innan jul pga av att jag hade skänkt min enda superstora duk till Erikshjälpen) Jag tror nog att jag måste åka iväg för att lugna ner mig hahaha
    God fortsättning :)

  • Reply
    Marina
    26 december, 2015 at 19:32

    Jag tror att ledighet och att vi tillbringar mer tid tillsammans bidrar till känslostormar och relationskriser. När inte vardagen tar upp plats och energi så bubblar sånt som är gömt långt inne fram och gör sig påmint.
    Kram!
    /M

    • Reply
      minatraningstajts
      27 december, 2015 at 04:52

      Ja precis! Så tror jag också. Det är väl inte för inte som skilsmässorna ökar efter jul och sommar…

    Leave a Reply