Bliss Femme-nism Mind

Återaktivera vårt intellekt och koppla bort dumheten ett tag

Medan vi är borta återpublicerar jag ett par inlägg från året som blev särskilt bra. Det här om din värdiga, värda, fantastiska kroppskostym är först ut i repris. Kanske särskilt viktigt att påminnas om så här inför julen. Läs alla era 47 (!!!) smarta kommentarer till ursprungsinlägget här.

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 19.02.56

Okej hörrni. Här uppe där ni ser en bild, önskar jag att jag hade bäddat in en video. Den vill sig dock inte. Därför måste ni LOVA mig att genast nu klicka på bilden, följa länken och ändå kolla själva. Okej?

Gör det nu.

Det är viktigt.

Kvinnan ni ser är Kathryn Budig. Hon är min favorit bland världens yogaprofiler, jag följer henne i allahanda sociala medier och gör hennes klasser på Yogaglo. Kathryn gör grejer med sin genomstarka kropp som vi andra bara kan drömma om. Trots den här otroliga talangen kommer andra människor åt Kathryn och gör henne osäker. De gör det genom att kalla henne för tjock.

Jag har noterat att det här med vem som ser hälsosam ut har diskuterats en del i bloggvärlden på senaste. Det gör mig glad. Genom åren har jag sett många initiativ av typen ”I love my belly” eller ”min mammakropp”, som är tänkta att visa på att vi alla ser olika ut. Något vi redan vet, men som i hög grad troligen inte ens spelar någon roll när vi står framför tidningshyllan och ser starka, hälsosamma, vältränade tjejer som Kathryn där. Utan att tänka på, eller kanske vilja veta, att hon på bilden har ägnat en månad inför fotograferingen åt att leva på linser och grönkål och tränat hårt för att kunna se ut så där. Trots att hon redan var hälsosam. En yogastjärna. Trots att hon redan var vältränad.

Och det vill vi ju inte?

Det är galenskap.

Det händer att jag hajar till framför min egen spegelbild. Tänker: det där fladdret runt magen ser knappast hälsosamt ut. Maffiga armar! Fettet bäddar liksom in de ganska stora musklerna så att allt bara blir… kraftigt. Mitt hatord. Ser inte bra ut. Inte sunt.

Vältränad? Ja, när jag är på gymmet tror jag att jag är det. Jag som alltid rört mig, alltid varit aktiv, alltid stark. Men hey, just nu, i spegeln, när jag granskar riktigt noga med mina elakaste glasögon, de jag bara sparar för att använda när jag tittar på just mig själv: då duger det inte.

Vad jag tar i marklyft eller hur mycket arbete jag har lagt ner på mina knäböj spelar noll roll. För i mina ögon, i just den här svaga stunden, syns det inte utanpå. Hur skulle jag kunna vara en förebild eller inspiratör, eller ens kunna aspirera på att vara hälsosam? Skriva en blogg som handlar om träning och påstå att jag har något att säga om hälsa? Med en fettkorv över midjan? Ha. Ha. Ha.

Inte en magruta så långt ögat kan nå.

Alltså inte hälsosam.

Tänker jag.

Utan att reflektera över hur ytlig och obildad jag låter. En människa som visst tror att allt bara är exakt som det först ser ut. Är det sådan jag är? En personlighet oförmögen att se djup? Bedömer jag andra lika hårt?

Ja, ibland. Jag har övat länge på att jämföra mig.

Det finns en tydlig bild av vad som är hälsosamt. Och likaså av vem som ser hälsosam ut. Få av oss når upp till det, eller hur? Tvättbrädemagar, markerade armmuskler och studsiga rumpor. Det kräver en hel del, för en stor del av oss. Mer än många av oss hinner, orkar eller innerst inne vill lägga in. Kommer inte enkelt. Bara för att vi är hälsosamma. Istället ser vi ut på sju miljarder andra sätt. Trots att vi är hälsosamma. Ser vi ut som dig, mig, alla dina kompisar och favoritbloggerskor. Ungefär.

Kanske tänker vi att om jag gjorde mer. Var mer extrem. Hade orken, disciplinen… har jag ingen disciplin?

Men det är ju så tråkigt med disciplin!

Magrutor och deffade armar är ganska svåråtkomliga kvitton på hälsa. Har jag tänkt på det?

Så:

Att jag har ett lager fett över armar och mage, betyder det att jag inte är hälsosam?

Att du kan sorteras in i kategorin underviktig, överviktig eller har svårt att bygga muskler: betyder det att du inte är hälsosam?

Det ser ju inte så ut? Vi ser ju inte så ut!

Eller?

Det är så tröttsamt att själv falla in i mönstret, att som en korkad panelhöna plötsligt tro att det är jag som borde ändra på mig. Jag må vara hälsosam, men ser jag verkligen hälsosam ut? Och om jag inte gör det, då måste jag ju ändra på det! Det räcker inte att vara, det måste synas. Annars är det inte säkert att det stämmer. Alla andra måste se.

Vad är det för löjlig idé? Var har jag lärt mig att vara så självkritisk, nedvärderande, beroende av att andra ska godkänna mig?

Beror det månne på saker du sagt till mig, eller jag till dig? Saker vi sagt om andra, ja saker vi nästan oavbrutet pratar om. Hur ser vi ut. Hur ser vi ut. Hur ser vi ut.

Och ett par hundra omskrivningar på det.

Bedömer. Förmedlar. Bedömer. Förmedlar.

Vi slutar upp med det!

Nu!

Om jag så ska se det där videoklippet om och om och om igen så gör jag det.

Ibland hörrni. Får jag en känsla av att jag slösar så mycket tid på skit. En känsla av sorg klamrar sig fast i mig, jag blir ledsen när jag läser mina egna ord, för att det är så här.

Vad annat göra än att lägga av med det?

Vi lägger av med det.

Och det finaste i hela klippet, det är delen där Kathryn berättar om hur andra kvinnor konstruktivt och välartikulerat påpekar för trollen, de som kallar Kathryn överviktig, att det de gör är fel. Inte för att de lägger någon värdering i övervikt, utan för att felet ligger i att öppet recensera någon annans kropp.

Vi behöver inte mer hat på sociala medier, vi behöver fler kvinnor som står upp för varandra. Vi måste själva göra jobbet, ingen annan kommer att göra det åt oss. Vi förstår väl det? Vi vill ha halva makten, hela lönen och samma rätt att vara de vi är, i vår egen, specialuppsydda köttkostym. För att få det måste vi börja med oss själva och med att ärligt, öppet och kraftfullt supporta oss själva och varann. Aldrig snacka ner vare sig de egna hjärnorna, kropparna eller de runt omkring.

Ta oss förbi neandertalarstadiet, där allt vi pratar om är hur något eller någon ser ut. Det är så fruktansvärt fördummande! Är vi verkligen så outvecklade som människor?

Och:

Aldrig jämföra oss med någon annan vars förutsättningar vi inte ens känner till. Aldrig, aldrig jämföra oss!

Vi måste ha magtröja om vi vill ha magtröja fast vi inte ser ut som i magtröjans reklam. Vi måste publicera bilder på oss själva, trots att vi vet att någon kanske hajar till när vi utmanar normen av hur en kvinna ska se ut. Vi måste bojkotta klädtillverkare när de gör kläder som ska passa vuxna, men som snarare verkar vara gjorda för barn. Vi måste hylla varandra för att vi är magiska, underbara, starka, med kroppar som marklyfter, vandrar i berg, föder och bär barn. Vi måste göra jobbet, vi måste empower varann.

Inte säga nej men jag vill inte, någon annan får göra det där. Jag vill fortsätta anstränga mig för att passa mallen, följa strömmen, slippa utmana mig. Men ändå rasa med jämna mellanrum över hur fel allt är.

Det är upp till oss att sätta stopp för den här tomma dumheten. Att aktivera vårt intellekt.

Vi kan väl börja där nånstans?

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Rund är också en form!
    19 december, 2015 at 15:18

    Så…himla…klok!!! ❤❤❤

    • Reply
      minatraningstajts
      19 december, 2015 at 19:13

      Puss på dig, Malin! ??

    Leave a Reply