Browsing Category

Löpning

Anna-Lena Löpning

Dags att tänka om!

L.Ö.P.N.I.N.G.

Ett ord som fortfarande ger mig lite ont i magen. (Inte bara för att jag drabbades av århundradets värsta löpmage under vår egen halvmara förra året och fick spendera hela eftermiddagen hemma på toa. Jag hann se hela Harry Potter och Halvblodsprinsen-filmen. Ett toabesök på modiga två och en halv timme.) Jag gillar det helt enkelt inte.

Jag har försökt. Jag har sprungit. Jag har tragglat. Men nej. Jag börjar inte tycka om det.

Nu har jag bestämt mig för att tänka om. Jag ska inte ”gå ut och springa” mer, om jag inte verkligen känner för det. Nej, jag ska istället gå ut och springa backintervaller eller korta agilitybanor. Det tycker jag ju är ganska kul, och borde få mig att få igång benen lite inför otäcka sommar-AMRAPS som innehåller löpning. Det är ju den korta snabba löpningen jag har nytta av i min träning, inte de trötta kilometerna.

Jag blev lite extra taggad idag när jag var på presentationen av Reeboks nya löparsko Z Pump Fusion. En jätteskön sko! Klassisk Pump-teknologi där du pumpar in luft i skon för en perfekt passform. På mina fötter satt de som en smäck! Som en mockasin.

Då fick vi sätta skorna på prov i just en agilitybana bland koner. Så jäkla kul! Jag hade precis varit och tränat på morgonen, så det krävdes bara ett par varv i banan för att jag skulle börja svettas igen, så det blev bara tre varv, för vi hade vanliga kläder på oss. Men där och då kände jag att det är dags att tänka om. Jag ger inte upp löpningen, jag tänker om. Annan löpning, istället för ingen löpning eller ångestlöpning. Mycket bra plan.

Hur är det mer er? Gillar ni att springa? Någon som ska springa Women’s Health Halvmarathon?

Anna-Lena Löpning

Vad sa att jag att gjorde, sa jag?!

Jag gick upp i morse och sprang. Jag gjorde VAD!? Du läste rätt – jag sprang. Eller lufsade åtminstone.

Vi har fruktansvärt mycket på jobbet just nu och jag kände att min hjärna behövde en paus, den behövde andas skogsluft, se vatten och känna det skräckblandade pirret av bävrarnas absoluta närhet i Sicklasjön. Det jag helst ville var att gå ut och gå en lång promenad, men det hanns inte med. Skulle jag ut i skogen fick jag lov att springa dit. Så det gjorde jag. Jag sprang dit, gick och sprang i skogen, och sprang hem. Perfekt! Det är sådana här pauser som gör att jag funkar och lyckas vara en glad och trevlig människa även när jag har mycket.

Skogen är som plåster.

Anna-Lena Löpning

WHHM Race report

Jaha, då var det dags. Women’s Health Half Marathon skulle avverkas. Ni som har läst bloggen tidigare har ju kunnat gissa att det här inte är det jag sett mest fram emot i världen, men skam den som ger sig. Det är ju trots allt bara ett par tre timmar av mitt liv. Och man kunde ju passa på att bli lite solbränd på köpet. (Vilket jag inte alls blev, för jag smörjde in mig på tok för mycket för att så mycket som en stråle skulle kunna komma igenom.)

Det började lite stressigt, för eftersom busslinjerna inte gick hela vägen ut på Djurgården – vägen var avspärrad eftersom det tydligen skulle gå något himla lopp där! – så man fick gå långt. Väl framme, när jag hade fått tag på min nummerlapp, hade de plockat bort säkerhetsnålarna, så jag fick sätta fast eländet med en rejäl bild gaffatejp. Det var visst fler än jag som inte tog mig och mitt springande på så stort allvar! Men det här med att tejpa bröstvårtorna ska ju vara bra när man springer långt, har jag hört.

En kort språngmarsch till starten och sedan var det igång! Först drog Isabellah Andersson iväg och fem minuter efter tog jag och ett tusental hugade tjejer upp jakten på henne. (Det var ett mycket behagligt startskott, för er som bekymrat er sedan mitt förrförra blogginlägg. *Poff* liksom.) Jag tassade på till tonerna av Jesus Christ Superstar. Ja, det är sant, jag sprang till musik. Tidigare har jag bara sprungit till prat, om det nu är sommarprogram, Spanarna, P3 Dokumentär eller något annat, men den här gången tänkte jag testa musik. ”Jesus Christ Superstar? Verkligen?”, tänker ni kanske nu. Ja, jag är en sucker för musikaler och JCS är min favorit. Funkade jättebra tills efter ungefär 15 kilometer, när jag var törstig som ett as. Då hjälpte det inte alls att en nykorsfäst Jesus väste ”Oh God I’m thirsty!” i öronen.

Vid 6 kilometer tog AD-Sofie och hennes syster Lisa emot oss. De spelade Kent och hejade på mig. Det gav lite extra energi och jag kunde springa resten av första milen. Sedan började problemen. Först och främst började det andra varvet med att man sprang igenom målet. Fy så knäckande rent mentalt att springa igenom bågen där det stod ”MÅL” och veta att man har lika långt PLUS LITE TILL kvar! Djurgården i vårprakt är vacker, men det är ju SAMMA VITSIPPOR och SAMMA NYGRÖNA TRÄD på andra varvet. Då har man ju liksom redan sett dem en gång.

Sedan började utsidan på höger höft göra ont i varje steg och jag bestämde mig för att gå en stund. Vid det här laget hade magen också börjat göra lite ont. Jag får lätt löparmage, och det är klart att det inte blir bättre av att plötsligt springa två mil efter att bara sprungit 5 kilometer i stöten tidigare i år. Jag testade att börja springa igen lite då och då, och sprang någon hel kilometer ibland, men höften gjorde bara mer och mer ont. Nej, tänkte jag. Det är inte värt att offra något för det här loppet. Jag är inte en löpare. Om jag ska skada mig ska det vara när jag gör något som jag tycker är roligt och värt. Som att lyfta tungt. Jag fattade beslutet att gå resten av loppet. Det var betydligt roligare än att springa. Jag älskar att gå och det var ju inga problem att göra det i en mil. Jag kan också gå fort och gick om flera stycken som sprang.

Jag hade knappt börjat på mitt andra varv när det här superkvinnan hade sprungit i mål (på riktigt alltså, inte bara för att gå ut på andra varvet). Isabellah Andersson gick i mål på 1.16:02. Jisses vilken kvinna! Klart att hon gör tummen upp till sig själv.

Jag tog lite längre tid på mig. Efter drygt två och en halv timme fick jag springa i mål – ja, jag sprang faktiskt de sista hundra meterna – och fick ta emot mitt armband. Man kan väl sammanfatta det så här: Loppet gick inte som jag hade tänkt mig. Jag hade inte planerat att gå halva loppet, utan tänkte försöka springa största delen, men höft och mage sa nej. Där gick det förvisso som planerat – det gick dåligt och jag släppte stoltheten och gick, jag offrade mig inte så att jag skulle behöva betala för det efteråt. Det lärde jag mig på Göteborgsvarvet 2007, när jag ”sprang” med en enorm bristning i vristen som resulterade i 6 månaders rehab.

Precis efter loppet fick jag väldigt ont i magen och tog en taxi hem till toaletten, men det var ju tämligen snabbt övergående. Höften mådde bättre av en Ipren och en kvälls och natts vila. Idag känns det mer som en kraftig träningsvärk än något annat. Det blir träning som vanligt i morgon har jag tänkt.

Sprang du? Hur gick det? Och vad tyckte du om loppet?

Anna-Lena Löpning

Och nu till väsentligheterna – vad ska man ha på sig?

Det här med träningskläder på lopp är ju alltid svårt. Vad är för varmt? Vad blir för kallt? Och hur vill man se ut? Vilka signaler vill man sända? Jag vill inte klä mig i high tech löparkläder från topp till tå, för då kan ju folk tro att man är snabb. Bättre att klä sig så att man liksom sänker förväntningarna. När vi sprang Medieruset härom året tog jag rygg på en kille i shorts lappade med gaffatejp. Jag menar, hur snabb kan man vara då? Nu visade det sig att det var Jojje Borssén, vår marknadschef, som är värsta supertriatleten, men gaffashortsen sände helt andra signaler. Så vill jag också göra.

På bilden, tagen just före starten på Hornsjön runt i somras, har jag några shorts med kort tajt som sitter ihop och ett crossfitlinne från Reebok. Och mina älskade trailskor från Nike. Och ett par pilotbrillor, inte alls anpassade för löpning. Vill minnas att det kändes bra den gången, men vill ju inte ha samma igen. Sofie och Marie var ju också fina som alltid.

Jag funderade ett tag på naken och midjeväska – man vill ju ändå kunna ha med sig lite gadgets. Eller alternativt kroppsmålning. Vaselin på insidan på låren, och så kör man bara! Eller capritajts – bara för att reta min Instagram-Nemesis Peppe Lindholm. Kompressionstajts går bort, för jag får muffintop av det och det sista jag vill är att känna mig tjock när jag springer.

Som ni förstår, jag behöver lite hjälp. Vad ska jag ha på mig?

Anna-Lena Löpning

Förberedd? Hell NO!

Jaha. Om fyra dagar ska jag springa en halvmara. Om jag är förberedd? Hell NO! Inte alls. Jag är tung i gumpen, har motsträviga ben, ett risigt löpsteg och ingen längtan ut i spåret. Men jag har fina kläder och skor.

Jag gjorde mitt bästa för att förbereda mig under påsken. Två pass blev det. Två riktigt tunga pass. Det låter ju helt knäppt, men vädret var inte på min sida. Det blåste förvisso inte, och det var bra. Men solen sken (jag vill hellre ha ett riktigt tungt höstregn, eller virvlande snöflingor) och det var varmt (om jag någonsin kan säga att jag springer bra är det när termometern visar runt noll eller strax där under). Dessutom skyller jag på pollen. Osäkert om det verkligen är sanningen, men herregud, något måste jag ju skylla på när jag flåsat lugnorna ur mig över den högst mediokra sträckan 5,5 km. Och jag höll på att bli galen på att skogen var tvärfull av glada solskenslöpare som på lätta fötter susade fram över stigen som några förbannade rådjur! Själv kan jag i mina bästa löparstunder känna mig som en stor hund. Lite lufsigt och tungt, men starkt. Men de senaste dagarnas pass har inte varit särskilt hundlika. Ska jag likna mig vid något djur blir det kanske en sengångare, jagad med pistol.

Så. Det jag får hoppas på är alltså ett rejält bakslag i väderleken, en hastig viktnedgång runt rumptrakten och en plötslig pollenpaus. Då kan det ju gå vägen på lördag. För nu får det vara nog med förberedelser. I alla fall vad gäller löpning. Jag har ju naturligtvis några crossfitpass i veckan. Men det är ju roligt!