Browsing Category

Crossfit

Anna-Lena Crossfit

Nä, men jag knäböjer väl lite då…

Just som jag trodde att jag var dömd att köra utfall i resten av mitt liv blev jag motbevisad idag. Det var dagens coach Camilla Salomonsson Hellman som tipsade om en skonsam knäböj. Jag fick spänna fast ett sånt där bälte som man fäster tyngder i runt magen och hänga en kettlebell i kedjan. Sen fick jag smidigast möjligt kliva upp på ett par boxar och göra knäböj så att kettlebellen kom ner mellan boxarna. Otroligt skönt!

Jag har alltid tyckt att det känns avigt att hålla hantlar i händerna när jag gör knäböj, men det slipper man ju här. Den hänger ju bara där! Det var min favoritövning en stund, tills kedjan nöp mig i innanlåret och vägrade släppa innan jag tråcklade loss den med händerna.

En jättebra övning för dig som inte vill eller kan lägga tunga vikter på axlarna.

Det var väl egentligen bara själva appliceringen av kettlebellen som inte var så attraktiv…

”Det ser ut som att du står och kliar dig grundligt på muffen”, gapflabbade mina medtränande och smygfotade bakifrån.

Så, men den bilden på era näthinnor önskar jag er en trevlig helg!

Anna-Lena Crossfit

Någon som har ett par explosiva höfter att avvara?

Jaha, i morse var det dags för ytterligare ett av mina ”På väg mot en muscle up”-pass signerat coach Jakob. Efter många månader av styrkefokus har jag nu börjat få leka lite med ringarna igen. Det är jättekul och idag kändes det riktigt bra. Sedan bad jag hovfotograf Rikard att filma för att jag skulle få se själv hur högt jag kommer, och då kändes det inte lika bra längre. Ok, ni får se.

Jag kommer upp helt ok och ligger åtminstone nästan parallellt med golvet, som jag ska. Men herregud så segt det går! Så där långsam höft kan jag ju inte ha om jag ska kunna göra en muscle up! Då kommer jag ju aldrig upp! Dessutom måste jag komma fram längre med överkroppen i det nedre läget så att jag får lite förbannad fart! Hm. Där fick jag i alla fall uppleva hur nyttigt det är att filma sig ibland. För det kan bevisligen vara så att man tror att man är rena rama superhjälten, men så visar det sig att man istället kan tävla i Södermanlands segaste höft. Och den där förbannade höften går som en röd tråd i mycket av det jag gör i träningen. I mina ryck, frivändningar och pushpressar. Det händer liksom inget! Så om du känner att ”Men jag har ju ett par jädrigt snärtiga höfter som jag inte använder”, kan jag få köpa dem då? Jag betalar bra!

Andreas Öhgren Anna-Lena Crossfit

Match made in hell

Jaha. Då var det snart dags för en lång och skön ledighet över påsk. Lugn och fin, men god mat, läsning, sol och nackspärr. Ja, just det. Nackspärr.

Jag gick upp tidigt för att få till ett redigt pass före påsken och körde först Jakobs programmering. Kände mig stark och glad. Det var riktigt kul att träna! Sedan var det dags för dagens pass. Ångesten inför att köra Helen (ett crossfit-pass som innebär 3 varv av: 400 m löpning, 21 kettlebellssvingar på 16 kilo och 12 pullups) hade vuxit ända sedan igår och närmade sig nu sin höjdpunkt. Jag AVSKYR när det är löpning i passen. Det är som att min kropp glömmer bort att den ska ta sig framåt och det går plågsamt långsamt.

Men först skulle vi nöta lite overhead squat (knäböj med stång över huvudet på sträckta armar) och snatch balance. Kolla filmen om ni vill veta vad det är.

Jag ville jättemycket. Och det gick jättebra! Fick till en bra timing i rörelsen och fick beröm av coach Javad. Men så vill man lite för mycket, tänker lite för mycket och då går allt lite snett. Först dunkade jag stången i bakhuvudet på mig själv på vägen upp och sedan tog jag ner stången lite för hårt och snett på nacken och spände till för att parera. Så var det inte mer med det. Trodde jag.

Vi körde Helen, och det var precis så vidrigt som man skulle kunna tro, och jag åkte till jobbet. På tunnelbanan kände jag hur nacken började bli lite stel och väl på jobbet var nackspärren ett faktum. Vänster sida om atlaskotan och strålande ner längs ryggraden och ut åt vänster. Jahapp. Glad påsk då. Helen och nackspärr – en match made in hell.

Men jag som har alla världars bästa PT Andreas Öhgren, ska göra det han brukar be mig att göra när jag har nackspärr. Finfina övningar. Sedan blir det värmedyna och Ipren. För så här kan vi ju inte ha det. Det är ju hård löpträning för mig nu fram till halvmaran om en vecka. Fy tusan! Det bara haglar skojigheter.

Anna-Lena Crossfit

Mota bort svackan med det du är bra på

När träningssvackan, visserligen är på upphällningen, men fortfarande gnager lite i bakhuvudet som en liten röst som viskar ”är du inte lite mer andfådd än alla de andra?” eller ”Du ser att de andra gör PULLUPS, va? Du gör RINGRODD!” så är det skönt att hitta något annat man är bra på. Jag är bra på att stretcha. Alltså jättebra! Jag är vig och ser till att fortsätta vara det genom att köra mycket rörlighet och sitta i, för andra, obekväma positioner. Rörlighet ligger liksom för mig. Och det känns ju bra att kunna imponera på sina medtränande på något sätt när svackan bråkar.

Kolla också så fult jag hade kombinerat strumporna och skorna. Det var verkligen jättefult!

Skönt gäng som vanligt på morgonen. Här har vi både 06.10-klassen och sömntutorna i 07.00-klassen.

Anna-Lena Crossfit Skolios Träning

En liten sablans ljusning

Tänk om det var så! Tänk om gårdagen var kulmen på den här svackan! Tänk om allt som behövdes var att köra ryck med Björk. Tro mig, det vore inte första gången just det tagit mig ur en svacka. Coacherna har alla sina styrkor – det de gör bäst. Det här är ju mina åsikter, naturligtvis, men jag tycker oftast att Björk är bäst på att instruera just ryck, Jenny bäst på att peppa under riktigt grisiga pass, Nils på alla sorters knäböj, Númi på allt i räcket och Jakob på alla olympiska lyft. (Nu finns det ju fler coacher, men det här är de jag brukar träna för.)

Jag lekte lite med Jakobs muscleups-övningar i ringarna också, och det kändes riktigt bra. Ända tills jag avslutade mina dips med att smälla till mig själv i ansiktet med ett gummiband så att det såg ut som att jag hade fått ett piskrapp över läppen och kinden. Men det gjorde inte så mycket – det matchade ju bara min vänstra skinka som blev alldeles randig av lite för ivriga hopprepshopp.

För att hålla lite koll på skuldrorna i ringchinsen bad jag en tjej ta en bild bakifrån i toppläget. Det är inte förrän jag ser bilder på mig bakifrån som jag inser hur sned jag faktiskt är. Till och med sportbehån sitter ju helt snett. Jag har, som jag skrivit tidigare, inte så mycket problem med min skolios, men rent estetiskt hade jag kunnat önska mig en rak rygg. Men nu tänker jag titta på bilden och glädjas lite över att jag har skaffat mig lite lats. Det är nämligen bland annat de som ska dra upp mig i min muscleup.

Jag är inte helt tillbaka än, men det var otroligt skönt att avsluta veckan med ett bra pass där jag inte kände mig usel. Nu blir det sedvanlig vila i helgen och nya tag i nästa vecka.