Anna-Lena

Nä, men nu kan man väl få vara lite ledig?

Alltså, på riktigt. Hur lång får en höst vara? Jag tycker att den bara har hållit på och hållit på. Nu är det bara två dagar till ledigheten och jag kan inte längta nog! Jag älskar julen och ser fram emot allt mysigt som hänger ihop det den, men jag ser också fram emot att få sova. Tror att jag skulle kunna sova i flera dagar när jag blir ledig. Den här hösten har tärt på mig, jag och min sambo Emil har bestämt oss för att flytta isär och även om det är en relativt odramatisk separation där vi är överens och ingen är arg på någon annan så har det tagit på krafterna, både fysiskt och emotionellt. Känner mig liksom svartvit. Sen är det mörkt ute också, jag vet inte om ni har lagt märke till det, men solen skiner liksom jättelite just nu. Som om det inte vore nog att solen bara är uppe i runda slängar fem minuter om dagen har Stockholm de senaste dagarna varit inbäddade i en tjock dimma. Nu väntar jag bara på dementorerna, (ni som har läst Harry Potter fattar. Till er andra kan jag bara säga läs böckerna i jul).

Nej, så illa som dementorer ska det väl inte vara. Vi får mota bort kylan, mörkret och tröttheten med träning, att vara utomhus och med stearinljus och glöggmys. I morse gick jag ut i dimman och sprang. Tänkte egentligen ta en bild från löpturen längs den dimmiga Sicklasjön, men fickan där telefonen låg gick inte att öppna, för ficktyget hade fastnat i dragkedjan, så jag fick öppna den med våld när jag kom hem, så ni får en bild på min favoritstretch efter löpning. Den sträcker ut skönt i höfterna och rumpan och ger också ryggraden en rotation, som min rygg gärna vill ha när jag har sprungit eftersom den blir väldigt stel annars.

Så, kom igen nu peeps! Nu kör vi de två sista dagarna!

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply