Anna-Lena

Ditt bästa jag föds inte ur frustration

Nej, det gör det sannerligen inte. Jag har fått lov att acceptera det nu, och det tog emot ska jag säga er. För ett drygt år sedan bestämde jag mig för att bli bättre på pullups – eller rättare sagt – att jag skulle kunna göra någon pullup alls. Men jag känner mig själv. Om jag hade sagt det till Jakob hade jag nöjt mig när jag kunde göra en. Så. Jag sa istället ”Jag vill klara en muscle up”.

Nu, många månader senare, kan jag många pullups, till och med viktade, och viktade chins. Jag kan göra chest to bar chin ups och jag har jobbat upp en riktigt bra styrka i till exempel support i ringar, att hålla upp mig på raka armar i ringarna. Bålen har också stärkts. Jag har fått så otroligt mycket som jag var ute efter, sånt som jag för ett år sedan inte kunde ha drömt om, (”Jag? Viktade pullups? Ja just det. Sen blir jag vegetarian också, höhöhö.”) Men det har inte kommit gratis, nej, jag har slitit och kämpat mig iväg till gymmet många gånger för att göra: saker jag är dålig på, saker jag tycker är jobbigt och motigt. Och vi vet ju alla hur frestande det är. Men det har betalat sig! Jag är otroligt stolt över mig.

Så nu var det ju dags att göra en muscle up! Eller? Coach Jakob hade satt upp en vecka när jag skulle klara min första. Och den veckan har redan varit. Vi träffades igår och skulle köra ett PT-pass för att få fart på min kipp, alltså rörelsen för att komma upp i en muscle up. Nu skulle jag väl ändå sätta den!

Fail.

Jag kände mig tung och trött. Farten och klippet i rörelsen fanns inte där och mitt mål gled ifrån mig. Jag blev arg, hela bröstet knöt sig och jag är glad att Jakob inte pratade för mycket med mig när frustrationstårarna var nära. Jag är så fruktansvärt less på att traggla nu! PT-timmen gled över i att bli en lektion i mental träning. Jakob sa så mycket till mig som jag nog har behövt höra så länge. Att jag är van att ta mig an utmaningar och bara se till att fixa dem. Check, liksom! Nu plötsligt går det inte som jag har tänkt och jag tappar det fullkomligt. Jag har tragglat med det här så länge att jag bara blir arg och frutstrerad när det inte går.

Han fick mig att tänka på vad jag faktiskt KAN klara av nu, som jag inte kunde förut, något jag glömmer mitt i frustrationen. Hur mycket starkare jag har blivit. Och faktum är att det snarare är en fråga om teknik nu, inte styrka. Jag kan göra en muscle up – jag har bara inte gjort någon än.

Jakob bad mig att släppa det här lite nu. Att se framåt mot att träna på att bli ännu starkare i dragövningarna och testa att göra en muscle up då och då de dagar då jag känner mig stark. Och framför allt att ha ett mål med varje pass. Att inte gå till gymmet och ilsket tänka att ”NU JÄVLAR SKA DEN SITTA!” För det kommer den inte göra. Ditt bästa jag föds inte ur frustration. Det blir bara pannkaka av alltihop. Jag ska istället gå dit, fokusera på någon del jag kan förbättra – draget, kippen, höften eller bara öva på övergångar. Känner jag mig stark, ja, då testar jag ett par gånger. Den kommer. Bara inte på utsatt datum.

Så, med den här egoresan in i mitt psyke vill jag säga att jag tror att alla kan lära sig något av det här. Stirra dig inte blind på slutmålet hela tiden, se till vad du har uppnått på vägen och släpp taget om målet lite om det stretar emot. Driv dig inte till den punkt där du står och stirrar på ringarna med frustrationstårar i ögonen och en klump i bröstet. Släpp det! Ta tag om målet igen en bra dag och testa. Igen och igen. Slappna av i den känslan, då kommer du, som jag är säker på att jag kommer, att lyckas.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply